Våga för att lyckas – Går det att undervisa sex- och sextonåringar tillsammans?

När utmaningar kommer vår väg kan vi antingen välja att säga ”Nej, det går inte, jag vill inte!” eller så säger vi ”Vi kan alltid försöka! Om det inte fungerar får vi prova något annat”.

För en dryg vecka sedan frågade Rektor Peter mig:

– Kan du tänka dig att vara med i förberedelsegruppen och hjälpa till med svenskaundervisningen i några veckor?

Bara ett par veckor efter det att Peter fått uppdraget hade han lyckats få ihop en grupp för nyanlända högstadieelever under Glömstaskolans flagg. Lokaler, basmaterial och till och med två lärare fanns på plats. Två lärare som själva är asylsökande och talar tre av de största språken som eleverna i vår förberedelsegrupp talar. Jag är imponerad! Det talas ofta om problem och alla hinder i vår debatt om nyanlända men här hade nu två lärare som nyligen kommit till Sverige fått arbete som just lärare och ett 30-tal nyanlända elever kunde erbjudas undervisning, de flesta med direkt stöd av lärare som talar deras modersmål.

Jag har inte mycket erfarenhet av att undervisa nyanlända. När jag arbetade på Edboskolan fick jag förmånen att undervisa i FBK under en termin, tillsammans med min kollega Christel. Där hade vi elever i åldersspannet sex år till tolv år och min proffsiga kollega gjorde mitt uppdrag mycket enkelt. Hon tog hand om mottaganden och allt det där runt omkring. Jag undervisade, med stöd av hennes fantastiska förmåga att göra sig förstådd. Av henne lärde jag mig oerhört mycket om hur vi kan hantera undervisning när vi talar olika språk och har svårt att förstå varandra. Men nu skulle det alltså bli min tur att vara den ‘proffsiga kollegan’. Med en stor ödmjukhet inför uppgiften och öppenhet om att jag gärna gör mitt allra bästa försök, klev jag in i samarbetet med förberedelseklassen dagen efter jag fått frågan.

Lärande har inga åldersgränser

Mina tankar snurrade fort – hur skulle jag tänka? Hur lägger vi bäst upp detta? Vad vet jag? Vad kan jag? Och istället för att tänka ”Det här går inte!” tänkte jag ”Vad har vi att jobba med?”. När jag kom ihåg att vi på Glömstaskolan redan hade 31 elever som också arbetade med att lära sig språket kändes det helt självklart att vi skulle bygga ihop undervisningen i de båda grupperna på något sätt, där det passade. Visserligen skiljde sig elevgrupperna i ålder; den ena gruppen bestod mest av elever i årskurs nio och den andra endast av förskoleklasselever, men när det kom till svenska språket så ställdes åldersperspektivet upp och ner. Sexåringarna kan mer svenska än våra nyanlända och de skulle själva vinna mycket i sin språkliga utveckling på att få förklara och beskriva för andra, så självklart ska vi dra nytta av varandra i vårt lärande. Det finns så klart en massa andra fördelar med att samarbeta, vad det gäller värdegrund, lärförtroende, förebilder och gemenskap. Det blir viktigt på riktigt på så många olika sätt.

En vecka har nu gått. Eleverna har haft gymnastik tillsammans, rörelse utomhus, spelat kort och tärningsspel tillsammans. De har haft gemensamma genomgångar om bokstäver, byggt instrument i träslöjden, sjungit tillsammans och pratat om dagens datum. När FBK eleverna kom till förskoleklassens hemvist på måndag morgon fanns det en del tveksamhet. Vart skulle de sitta? Vi höll till i vårt ‘disaster room’ (rummet med endast soffor och udda möbler) och sexåringarna befolkade alla soffor. Men snyggt gjorde de yngre plats för de äldre genom att glida ner på golvet eller byta till annan plats och det föll sig naturligt att äldre blandades med yngre på olika platser i rummet. Vi tittade på Livet i bokstavslandet tillsammans, gick igenom bokstaven Vv och sedan gick vi ut och lekte en lek tillsammans och hälsade på varandra ordentligt. Rätt så tidigt kände jag att jag kanske ändå tänkt fel – tyckte de att det här var för barnsligt? Och vad sa den där killen egentligen till läraren när vi såg på Bokstavslandet? Tyckte han att det var helt omotiverande?

När vi senare delade på grupperna så bad jag mina två kollegor fråga eleverna vad de tyckt om dagen. Hur var det att vara tillsammans med sexåringarna? De gjorde en utvärdering genom att använda tummen upp, tummen vågrätt eller tummen ner. Och rummet fylldes av uppåt-tummar och leenden.

 

– Good!

– Very good!

– Fun! 

Mina axlar sänktes något.

Och så fortsatte veckan. Vi har varvat undervisningen så att elevgrupperna gör några uppgifter tillsammans och några separat. Många av sexåringarna tycker att det är mycket spännande och vill vara tillsammans med de äldre eleverna hela tiden. De äldre eleverna har hittills endast gett positiv feedback och vi har delat många skratt. Men frågan är, lär de sig något då? Det har jag inte kunnat utvärdera tillräckligt än. Det har endast gått en vecka och den har mest handlat om att höra och använda språket för FBK-eleverna, samt att lära känna varandra och skapa relationer. Värden som är nog så viktiga och där kan vi se utveckling redan nu, men det krävs så klart mer. Ämneskunskaperna måste med!

Våga testa för att lyckas

Allt det här är nytt för alla inblandade! Vi har aldrig hört om någon skola som testat att arbeta så här innan, varken sett någon beprövad erfarenhet eller forskning som säger att det inte skulle gå. Vi skulle kunna välja att inte testa, eftersom ett testande innebär risken att misslyckas. Men på Glömstaskolan väljer vi hellre att våga testa nytt och se möjligheterna som finns för att lyckas. Vi jobbar med det vi har och prövar oss fram. Precis som i alla lägen krävs uppföljningar, utvärderingar och analyser så att vi kan förändra det som inte fungera och förädla det som fungerat. Det är genom våra misslyckanden vi skapar förädlade metoder och modeller. Att stå paralyserad i rädsla tar oss inte framåt.

Frågor jag mött under veckan har mest handlat om åldersskillnaden, hur det fungerar med två lärare som själva inte talar så bra svenska och om vi läser alla ämnen. Det vill jag säga direkt; Vi är långt ifrån i mål med att uppfylla hela läroplanen för dessa elever. Till hösten ska de flesta börja på gymnasiet, samtidigt har de otroligt varierande skolbakgrund och mycket med sig i bagaget som kan göra det svårt att fokusera på skolan. Någon kan varken läsa eller skriva på sitt modersmål, någon är lika bra på engelska som mig, någon bor med sin familj, någon har ingen aning om var eller hur deras familj har det idag. Någon blir plötsligt uppringd av sin gode man, mitt under skoldagen, och tillsagd att åka hem och packa sina väskor för hen ska flytta. Ingen mer information ges varken till eleven eller oss. Men det vi har i dag för att försöka stabilisera elevernas vardag är en skola, trygga och starka vuxna runt dem och utbildad personal. Vi har två lärare som talar tre av de språk som de flesta eleverna talar i gruppen. Vi har en pedagog som arbetar i förskoleklassen som talar ett av de andra språken och en annan som arbetar hos oss som också talar det vanligaste språket. Vi har också människor med ett otroligt engagemang och vilja att stötta och ställa om verksamheten efter elevernas behov. Så även om vi har långt kvar att gå känns det som att vi har kommit en bra bit på vägen.

Det här är inte slutet, det är inte heller början på slutet, men det är troligen slutet på början.

– Winston Churchill

P.s. Den där killen som viskade till läraren när vi såg på Bokstavslandet tillsammans med sexåringarna, han frågade vad programmet hette för han ville så gärna se det när han kom hem.

Läs också om vårt arbete i Skolvärlden


Professionen äger ansvar för gruppindelning

Ibland känns det som om bitar faller på plats på ett närmast organiskt sätt. På väg mot skolan efter energigivande påsklov lyssnar jag på Didaktorn på tema ”Att bygga en skola”, där Anna Hansson Bittár (vinnare av Stora Skolledarpriset 2016) berättar om sina tankar för att bygga en fungerande skola.  Istället för att försöka satsa på mindre klasser och dela in i mindre fasta grupper och

”så upptäcker man efter några månader, eller veckor in på terminen att den här gruppsammansättningen inte är så gynnsam”…

Vilket enkelt kan motverkas om man istället väljer att vara fler lärare runt en grupp elever (som därmed blir större med rådande skolpengstilldelning) vilken delas upp flexibelt över tid utifrån vad som ska läras, tränas, utvecklas:

IMG_1876Vi som undervisar vi har koll över gruppsammansättningen. Jag kan behöva undervisa enskilt, en lärare kan behöva ha mattegnuggning med några få elever och den tredje läraren har kanske högläsning med en stor grupp elever. Vi anpassar efter lärandebehovet mer än att vi har en lärare per 25-grupp.”

Rektor Anna är också tydlig i vikten av relationell pedagogik, där man förhåller sig till att fungerande #undervisningsrelation är lärares främsta arbetsredskap för att lägga den grund för ”utvecklande av kunskaper och värden” som skollagen är tydlig med är vårt uppdrag.

”Studiero det är det som gäller. be happyFör sitter inte studieron kommer inte barnen att lära sig och vi kommer inte ha det bra tillsammans i skolan.”

Ja, vi är och kommer vara tydliga: studiero och #hållbartihop är det som gäller. Personal, elever och föräldrar som inte är intresserade av att från sin horisont bidra med detta får söka sig annorstädes.

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra!

När det gäller val av organisation av grupper, undervisning, fysisk och digital lärmiljö måste ni lämna dessa val till oss i professionen. Ett val av Glömstaskolan är också ett val att visa oss tillit och ge oss mandat att utifrån professionella bedömningar undervisa, tillrättavisa och organisera en hållbar skola för varje unge.

 

 

 

 

 

 


Vi lär oss – tillsammans

IMG_1547En förälder förmedlade ett fotbollsspel till skolan. Tidigare erfarenheter av dylika spel är att det lätt kan bli

  • högljutt
  • konfliktfyllt
  • bollar som försvinner
  • spel som går sönder
  • ”den starkes rätt”

– och så vill förstås ingen ha det. Så hur gör vi då för att motverka det? Ett sätt kan absolut vara att ägna tid åt att göra listor och schema för både liten och stor, sätta upp tydliga regler och tider.

Eller så samlar man alla elever (vi tog även med eleverna från Kästa då vi delar utrymme, och blev alltså ca 70 sexåringar) och lägger upp frågorna på bordet:

Hur vill vi ha det tillsammans? Hur skapar vi det? Vilka risker, hot,  potentiella problem och möjligheter ser vi?

Barn är kloka. De känner sig själva och sina kamrater. De ser sin verksamhet. De har konkreta förslag för hur risker kan förebyggas. De kan resonera om dessa och tillsammans hitta lösningar som är ännu bättre än enskilda förslag – i synnerhet ett och annat som kan komma från oss vuxna.

Den stora vinsten med detta är att de nu också förstår vad som krävs för att fotbollsspelet ska vara kvar. De påminner varandra och det är lätt för oss vuxna att följa upp när gränserna utmanas – vilket de förstås gör och vi förstås håller.

Om vi tror att de kan får vi ofta rätt. Om vi tror att de inte kan får vi alltid rätt.


Mål att nå, önskningar att uppfylla och självbild att bekräfta

ViArEnGruppSom

Skolvardagen är fylld av förhållningsregler – men vet eleverna vilka mål dessa regler svarar upp till? Har alla 35 personer i den här gruppen, stora som små, samma bild av vilka vi är tillsammans, som grupp? Två högst relevanta frågor som synliggjordes när vi läste förstalärare Therese Linnérs blogginlägg, som beskrev hur hon och eleverna startat upp vårterminen 2016 tillsammans med eleverna.

Jag vågar påstå att det är mycket vanligt att vi jobbar med att ta fram gemensamma regler, alternativt synliggöra förutbestämda förhållningsregler, runt om i landets skolor. Tyvärr handlar reglerna ofta om vad vi inte får göra, snarare än vad vi förväntas göra. Och en chansning är att dessa regler än mer sällan kopplas ihop med gruppens självbild. Men genom att efterbilda det arbete som Linnér och hennes elever förebildat, har vi i Glömstaskolans förskoleklass både uttalat och synliggjort våra gemensamma förväntningar samt skapat förhållningsregler som baseras på önskvärt beteende. Det är uttalat och tydligt, ingen elev blir lämnad kvar att gissa vad motsatsen till det icke önskvärda beteendet kan vara eftersom att de gemensamt och tillsammans satt ord på hur Glömstaskolans förskoleklass är.

Tillsammans har vi skapat mål att nå, önskningar att uppfylla och en självbild som är bra att bekräfta! En härlig start på 2016.

FrokenAnnVisitkortGlomstaMskollogga