My side of the story – som förälder #MotMobbningMöte tema sociala medier

Mitt första möte med Glömstaskolan var ett introduktionsmöte inför skolstart HT 2016.Jag hade bytt skola åt min son med skräckblandad förtjusning och funderade mycket på vad som väntade oss här.

Det tog inte lång tid in på mötet innan man fick höra den alltid lika frihetsingivande frasen ”högt i tak” , som allt för ofta i många andra sammanhang klingar vackert men i verkligheten är få förunnat att få uppleva på riktigt. Trots att mitt sunda förnuft ville att jag skulle vara mer avvaktande så kastade jag mig ut återigen, likt en liten unge som klammrar sig fast vid samma svåruppnåeliga löften från vuxenvärlden , gång på gång efter gång , naivt för att återigen följa en resa där man ville mena på att vilja ha en kultur med ”högt i tak”.

Hoppet är ju på något vis hela tiden starkare än besvikelser …

Kort tid efter terminsstart kom det en öppen inbjudan till föräldrar att vara med i ett föräldrasamråd som skulle bygga på möten med lärare/rektor och föräldrar i samspel. Syftet skulle vara att med gemensam kraft bygga Glömstaskolans kultur.
Även här tvekade jag en stund då jag inte riktigt fått med mig någon särskilt bra ”feeling” från tidigare erfarenheter och tänkte att det kanske är slöseri med tid. Men jag gick dit. Ämnet Mobbning togs upp ganska direkt och innan jag visste ordet av så blev vi, inte bara återigen i öppet forum inbjudna till ett ”Anti-mobbningsmöte”, utan även inbjudna till att få vara delaktiga i hur mötet skulle kunna se ut.
Det var helt klart första gången under min tid som förälder(10år) som en skola eller förskola bjöd in till samtal om Mobbning utan att för den delen behöva göra det pga en underliggande kris, konflikt eller händelse. Så många barns och vuxnas drömmar besannades i denna lilla invit. Tänk att inte behöva strida så orimligt mycket för sitt barns vägnar, bara för att ens få gehör eller bli tagen på allvar av skolan när och om barnet blivit utsatt eller utsätter andra. Vi behöver föräldrar som orkar öppna mailet eller ta samtalet utan att känna sig hjälplösa och nonchalerade. Annars går ju mobbingen fri och når bara högre höjder. Här stod det klart för mig att jag troligtvis står inför det häftigaste mötet i sitt sammanhang någonsin, en skola som faktiskt vill bygga en gemensam kultur med ”Högt i tak”, inte bara för mig, utan för barn och ungdomar i alla åldrar, i alla sammanhang och till och med i ämnet ”Mobbning”!

Vad fick jag med mig från mötet och hur såg mötet ut ?

Att kunna prata öppet om svårigheter, kulturkrockar, normer, utanförskap, mobbing, diskriminering, våld och barns roller och aktivitet i den digitala världen, tar tid och förtroendet för skolan och inför oss själva får växa fram. Det känns tydligt att just detta är en av målbilderna för skolan. Ett långsiktigt projekt.
Trots det fick jag med mig oerhört mycket tack vare alla föräldrars öppenhet.
Vi fick möjlighet att vandra runt till olika bord som hade olika ämnen att diskutera. Tiderna var begränsade och vi fick ge lite snabb input från det vi just diskuterat innan nytt ämne påbörjades.
Föräldrar bjöd enormt mycket på sig själva i både hur dåligt man känner sig hantera vissa saker till väldigt fina tips och verktyg att ta med sig hem. Vuxna som visade appar för varandra och hjälpte varandra att förstå hur vissa spel kan påverka våra barn.
Hur våld smyger sig in i spel och hur det på ett nästan manipulativt sätt driver oss till att börja normalisera delar av våldet då det givetvis kan graderas i hemskt, hemskare och värst och tillslut börjar gränserna suddas ut. Detta ledde oss vidare till chattforum som ligger gömda i underflikar och då även i enklare barnspel och vips hamnade vi ett gränslöst land där vem som helst kan ligga bakom en profil.
Detta väckte i sin tur funderingar på hur vi ska integrera oss i barnens digitala värld, hur frågar man barnet om allt är okej och hur frågar man när det egentligen är försent…

Ska man begränsa , förbjuda eller är allt bara på låtsas?

– ”internet är på riktigt” sa två flickor i en kort filmsnutt (se nedan) som vi fick se och när jag helgen efter står på fotbollsplan och ser hur föräldrar engagerar sig i sina barn så undrar man om vi alla verkligen bemöter våra barn med samma engagemang i nätcoachning och nätfeedback ? För en sak är säker iallafall; fotboll är på riktigt !

Mötet slutade med att vi fick koka ihop det till att vi trodde vi visste men vi visste inte ett smack om nätet!

Läskigt, absolut !
Verkligt, ja i allra högsta grad!
Fanns det ingen ”quick fix”, näpp !!

Men vi var där på mötet och vi kommer vara på nästa möte och så länge vi vet att nätet verkar där parallellt med vårt fysiska liv hela tiden och påverkar våra barn, att profiler i olika chattforum följer med våra barn in i skolsalen och ut på fritidsintressen trots att datorn stängts ner, att våld och glåpord testas i verkligheten så är det värt varenda möte som kommer upp och vårat jobb att vara med att skapa en kultur för just våra barn, långsiktigt, för alltid och för morgondagen.

Bästa citatet att ta med sig och som jag nu praktiserar till min sons stora förundran varje gång:

”Fråga ditt barn hur dagen varit men även hur den varit på nätet”

Tack !

/Förälder till elev i G13


Sapiens & Kulturen

Ibland händer det att böcker får ligga till sig i väntan på rätt ögonblick och rätt sammanhang. Så var det med boken Sapiens (Yuval Noah Harari, NoK 2014). Den bjuder så mycket mer än en kort historik över mänskligheten – och ger verkligen perspektiv på tillvaron. Den sätter även fingret på vikten av en fungerande kultur för samarbete om man ska komma vidare:

”Myter och fiktioner gjorde människor nästan från födseln vana vid att tänka på vissa sätt, bete sig i enlighet med vissa normer och följa vissa regler.

De skapade därigenom artificiella instinkter som gjorde det möjligt för miljontals främlingar att samarbeta effektivt. Detta närverk av artificiella instinkter kallas ’kultur’” /Yuval Noah Harari, boken Sapiens (2014).

Glömstaskolan talar vi återkommande om vikten av att skapa en gynnsam och hållbar kultur #hållbartihop. Under våra första år har vi bland annat utifrån exemplet  Netflix framgångssaga och deras:

We trust people, not policy.

provat till vilken del långa listor med regler och nedskrivna handlingsplaner och rutiner kan ersättas med stadig dialog över ord från legendariska Pia Sundhage:

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Så här långt har det fungerat mycket bra, både när det gäller umgänget med och mellan elever. Men det kräver förstås att man har sitt ledarskap på plats och är beredd att göra jobbet med dialogen – liksom att hålla i, hålla ut, hålla om när frågan dyker upp om vi inte ska backa tillbaks in i känt hörn/tidigare kultur. Därför extra gott att få ta del av utomstående reflektioner efter studiebesök:

”Varje kultur har sina typiska trosföreställningar, normer och värderingar.

En kultur kan omvandlas som svar på förändringar i miljön eller genom utbyte med grannkulturer. Men kulturer omvandlas också på grund av sin inre dynamik.” /Yuval Noah Harari, boken Sapiens (2014).

Vi fortsätter bygga och utveckla vår kultur och vårt gemensamma klimat. Vi gör det utifrån vår fasta övertygelse om något större i #hållbartihop, samt självklart utifrån såväl impulser utifrån som gjorda erfarenheter. Kom gärna med i bygget framåt!

Kultur äter strategi till frukost. /Peter Drucker


MotMobbningMöte i maj

En kväll i maj bjöd vi (skola, förälder, fritidsgård) in till ett öppet tvåtimmars dialogmöte om hur vi kan arbeta mot kränkningar och mobbning. Inte för att behovet är akut, utan just för att vi behöver prata innan det kan bli det. Initiativet kom upp i föräldrasamrådet och det bjöds in till ett planeringsmöte i april. Vi bestämde att bjuda in till ett möte i vår, för att sedan utvärdera och sedan fortsätta ytterligare klokare i höst – arbetet mot kränkningar och mobbning är ett arbete som aldrig någonsin kommer att ta slut. Vi förberedde mötet genom olika enkäter på skolans blogg och i undervisningen. Syftet med mötet sattes till:

Ökad gemensam förståelse för begrepp, mekanismer och perspektiv.

Det förväntade resultatet var ”att 90% anser att mötet var värt tiden”.

Efter mötet fick deltagarna lämna en ”exit ticket” med svaret Ja/Nej samt en kommentar.
Målet 90% nåddes med råge! Nedan finns de oredigerade och ocensurerade kommentarerna från deltagarnas exit tickets.
Mötets keynote hittar ni här. Ordmolnet var insamlat via ett öppet inlägg på bloggen och av ord från samtliga som anmält sig till mötet.
Enkäterna om vilka som påverkar var insamlade på skolan (103 elever åk 1-6) samt på bloggen (43 svarande). De följer förstås ingen som helst vetenskaplig metodik, men kontrasten mellan dem kan i alla fall vara ett underlag för en nog så intressant dialog.
Det blev ingen gemensam padlet, men vi hade en fruktbar gemensam diskussion. Diskussionen kretsade mycket kring mångas upplevelse av skolans positiva kultur och hur vi kan bygga vidare på den tillsammans – med såväl förhållningssätt som konkreta åtgärder.
Vi skapade även en gemensam Trello med konkreta idéer att ta vidare:
Deltagande föräldrars kommentar, inlämnade via anonym post-it på slutet:
  • Öppet samtalsklimat.
  • Fortsätt som ni gör.
  • Bra att ha målet att skapa gemensam förståelse och hitta förhållningssätt.
  • önskar mer fokus på konkreta åtgärder
  • dela upp årskursvis
  • Bra diskussioner och lärorikt
  • Många kloka tankar
  • Alltid bra att samtala, diskutera o reflektera!
  • Känns positivt!
  • Bra med diskussion.
  • Mycket viktiga frågor som behöver följas upp.
  • Resultat: alla vill ha högt i tak!
  • Viktigt att göra detta ofta/flera gånger.
  • Det var bra.
  • Fortsatt kommunikation.
  • Viktigt fortsätta med samtal, arbete tillsammans.
  • Lyxigt med socialpedagog på skolan.
  • Intressant om ni samlar eleverna tillsammans med föräldrarna och talar om detta.
  • För mycket högröstade samma människor som körde sitt egorace, mer fakta och mindre diskussion.

Tack alla som var med och på olika sätt bidrog! Vi lär som sagt återkomma till frågan på många olika sätt. Tillsammans kommer vi längre.

Det krävs en by för att fostra ett barn.


Russinplockande Undanbedes

Ska vi ge människor det de säger sig vilja ha, eller göra det som faktiskt behövs för att skapa en skola för varje elev?

Glömstaskolan är vi, med stöd i aktuell forskning och gjorda erfarenheter, övertygade om att en viktig framgångsfaktor för oss i skolan är att:

Vi håller i, vi håller ut, vi håller om.

Att gå nya vägar utmanar. Världen är stadd i evig förändring och utveckling men också samtidigt i viss stabilitet. Vi vet alla vad skola kan vara, utifrån egna erfarenheter och olika mer eller mindre väl underbyggda idealbilder. Människor som tvingas lämna sin komfortzon i trygga hörnet reagerar på olika sätt, inte sällan omedvetet utifrån omedvetna grundantaganden. Ofta omfamnar man det nya – åtminstone verbalt – men man vill också ha det kända och invanda. Ett konkret exempel:

Jätteroligt och bra att ni har ett löpande och öppet verksamhetsflöde på Instagram, men jag vill också ha ett traditionellt veckobrev!

Instagram har en fördel i att det är direkt samtidigt som det är tidseffektivt för lärare. Men om vi också ska göra som vi brukar görs ingen tidsvinst. I stället för mer blir det då mindre lärartid som kan läggas på att vara med elever. Här har vi valt väg och är tydliga med det.

Det står visserligen i Så Här Gör Vi och på bloggen där all info finns att barnen är ute på rast och idrott i alla väder, men nu föll det ju blötsnö och mitt barn blev ledsen över att bli blöt och kall.

Att ”genomföra olika aktiviteter i natur och utemiljö med god anpassning till olika förhålla
den” (saxat ur Läroplanen, idrott o hälsa) lär vi bäst genom att göra det i alla olika sorters väder. Att någon gång bli blöt och att utifrån denna erfarenhet kunna dra lärdomar är långt mindre farligt än att inte få chansen att lära sig ett gynnsamt förhållningssätt. Även här är vi tydliga med hur vi gör och tänker – och varför.

Vad bra att ni har teamlärarskap, det verkar ha väldigt många fördelar. Men jag tycker mitt barn ska ha en liten grupp med en fast lärare. Jag vill också välja bort kamrater till gruppen som jag inte tycker passar just mitt barn.

Om en lärare rycks från teamet så faller snabbt möjligheterna att dra nytta av att man
är ett team
runt eleverna och hela verksamheten blir så mycket mera sårbar. Det blir varken hackat eller malet då resurserna som ges inte räcker till båda varianter (om man inte vill höja skatten i stora steg).

Trygghet är ett kärnvärde, men i en ny miljö vågar vi påstå att den kan skapas på sätt som kanske inte annars låter sig göras. Det handlar om en helhet, där allt hänger ihop. Vi i professionen tar ansvar för gruppindelning över tid som fungerar för varje barn, där såväl likheter som olikheter kompletterar och berikar varandra. Vi anpassar organisation och undervisning utifrån skollag, läroplan och Skolverkets allmänna råd utifrån tanken om att professionellt möta enskilda behov i en skola för var och en mer än efter enskilda önskemål och tyckanden.

Det går inte att plocka russinen ur kakan.IMG_3384

Man kan inte ha både få fördelarna av teamlärarskap, flexibel undervisningsmiljö mm och samtidigt ha ”sin klass, sitt klassrum”. Alltså måste man välja väg. Vi har gjort medvetna val och är övertygade om att vi därigenom kan skapa hållbar trygghet, trivsel, kunskapstillväxt. Vi skapar oss den helhet som behövs:

  • fysiskt
  • psykosocialt
  • organisatoriskt

På nya Glömstaskolan provar vi en del nya grepp redan från start då det inte finns så mycket som sitter i väggarna, men drar också självklart nytta av sådant som tidigare visat sig fungera. Vi följer upp och utvärderar för att se vad som faktiskt fungerar och vad som inte gör det – långsiktigt. Vi ser att vi inom vår idé kommer att ha stora möjligheter anpassa undervisningen enligt skollagens intentioner och krav.

Vi har en fungerande digital infrastruktur. Det är en prioritering av ändliga resurser, komna från föräldrars och andras skattemedel. Vi kommer även att ha en del andra läromedel, men knappast lika mycket böcker som en skola som inte satsat på och saknar de digitala läro/hjälpmedlen. Varje läromedel måste nyttjas medvetet, utifrån professionella pedagogiska överväganden, det är ingen principiell skillnad här på penna, bok, iPad, dator.

IMG_2701Vi försöker vara tydliga vilken typ av organisation och lärmiljö vi erbjuder. Vår ”kaka” kan inte sägas vara dold utan ligger öppen o transparent för allmän beskådan. Har man läst på hemsidan, Så Här Gör vi, Glömstaresan, bloggarna mm så ser man hur vi tänker och vad vi försöker oss på att gestalta, mer än går på ett löst rykte eller en tidningsrubrik. Gillar man det man ser kan man gott välja oss. Gillar man det inte gör man klokt i att välja någon av övriga 30 skolor som erbjuds i Huddinge, istället för att sedan bli besviken över att man inte bara kunde plocka russin ur kakan utan fick ta hela kakan på köpet.

Lärare, fritidspedagoger, socialpedagoger, administratörer och all personal måste även de ta hela kakan och Gilla Läget. Här är vi tydliga i vår rekrytering, liksom även senare när man inser vad en del av våra vägval innebär för en själv i praktik och kanske funderar på att vända om in i trygga hörnet igen. Den ansvarskultur vi försöker bygga är ibland obekväm för oss som människor, men vi ser ingen annan väg framåt. Vi vet att obekvämt kan ofta vara bra, för strax utanför bekvämlighetszonen sker ofta den största utvecklingen.

Och om nu den mer traditionella skolan verkligen fungerade i att leverera kunskapsresultat, trygghet och gynnsamma förhållningssätt så skulle vi väl alla välja den, eller hur?

Att bygga skola på vetenskaplig grund betyder inte att göra som man alltid gjort, utan att systematiskt inhämta och utforska tillvaron. Det gör vi och tänker fortsätta göra. Tillsammans. För en helhet som fungerar för varje unge.

IMG_3459


God kultur vs Listor med regler

HallbartIhop2Nyligen en intressant upptäckt i skolans restaurang. En sexåring gjorde som sexåringar stundtals gör när de ännu inte tränat tillräckligt på att bära sin tallrik: Eleven tappade tallriken som gick i bitar (det är godare äta på riktiga tallrikar istället för plast, värt detta intermittenta besvär att sopa upp).

IMG_3627En relativt ny elev nära tonåren gjorde då som den eleven var van vid på förra skolan: applåder! Inte uppskattande applåder, utan lite sådär lagom kymiga och retfulla.

Det intressanta nu var att hens kamrater, som på förra skolan säkerligen skulle ha applåderat med, men som nu varit här hos oss i ett par veckor, tydligt satt med armarna i kors och med kropsspråk visade att detta näppeligen var ett sätt att visa:

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Eleven slutade mycket snart applådera när den upptäckte att kulturen här är en annan. Dessutom var en lärare och en fritidspedagog snabbt på plats med ett tydligt men vänligt ”så gör vi inte, när vi vill varandra väl och gör varandra bra. Hur skulle du själv tänkas vilja ha det om du var sexåringen som lär sig hantera tallrik?”.

Det är så konstigt på den här skolan, det finns bara en regel – ändå får man inte göra nå’t!

– som en elev uppbragt sa en av de första veckorna det väl sjunkit in att det här med att det saknades långa listor med regler verkligen inte innebar att det var fritt fram – tvärtom! Vår enda regel har hittlils räckt som vägvisare i en dialog om det som händer, kan tänkas hända, har hänt. Helt klart tar det i början lite längre tid att ta denna dialog, men i förlängningen så sparar det tid när det satt sig och det egna ansvaret är på plats. Tillsammans med tydligt ledarskap från närvarande vuxna som har mandat och ansvar fatta de beslut som krävs.

Hur ska ansvar kunna tränas om man inte får chans att träna det?

Kultur är ju inget som uppstår eller sitter i skolväggarna. Kultur är något vi bygger. Tillsammans. Precis som med andra byggen är det bra om det görs medvetet och med stadiga material, vänliga för såväl den som bygger som för den som sedan ska verka i byggnaden och även dess omgivning.

Grupptryck är högst mänskligt. I matsalen var det intressant att se hur det även kan fungera positivt, när kulturen är positiv. Nedan ett sevärt klipp om hur svårt det kan vara att motstå grupptryck:


Ansvarskultur och möjlighetsmissar

Att starta en ny skola innebär många utmaningar och möjligheter. För att ta vara på möjligheterna och ta oss igenom utmaningarna jobbar vi med att skapa en ansvarskultur på Glömstaskolan. Men vad innebär det egentligen? Och vad behövs för att en ansvarskultur ska kunna få fäste?

– På Glömstaskolan jobbar vi med ansvarskultur. Här kommer aldrig íngen´, ´någon´, ´vem´ eller ´man´att få jobb. Vi tar gemensamma beslut utifrån organisationens bästa – du har mandat att ta beslut!
– Men så bra, det har jag verkligen saknat.

Exakt de orden i den kombinationen har vi kanske aldrig sagt, men det är inte långt i från verkligheten när vi ser tillbaka på alla de anställningsintervjuer vi haft sedan våren 2015. Vi har med tryck och emfas framhållit att vi önskar skapa en organisation som är mindre toppstyrd än vad vi är vana traditionellt och att det innebär att vi måste leva och andas en ansvarskultur tillsammans. Något som ideligen mötts av applåder.

Men finns det då ingen baksida med en ansvarskultur?

Som med allt så finns det så klart situationer där ansvarskultur upplevs som främjande och uppfriskande och situationer då det känns tungt och omöjligt. För att leva i en ansvarskultur innebär också att jag måste stå till svars för mina beslut. Jag måste ta ansvar för mina handlingar – eller de handlingar jag faktiskt valde att inte göra. Och det är få saker som kan upplevas så betungande som att ta ansvar för sina misstag.

– Ann, hur tänkte du nu? Varför prioriterade du att skriva ut foton istället för att på ett närvarande sätt möta upp eleverna när de kom in från utevistelsen?
– Jag tänkte att vi behöver få bilderna utskrivna om eleverna ska arbeta med dem under kommande undervisningspass.
– Men nu blev det rörigt för eleverna då de inte visste vad de skulle göra när de kom in och det inte fanns någon närvarande vuxen som fångade upp dem. Då kunde vi ändå inte arbeta med bilderna, eftersom att halva lektionen gick åt till konflikthantering. Något vi kunde förebyggt om du var mer närvarande. Blev det bra?
– Nej.
– Vad har vi lärt oss av det då?

En mycket positiv sak som kommer med vårt arbete för att skapa en ansvarskultur, är att vi öppnar upp för samtal som dessa. Att mötas av en kollega som frågar hur jag tänker i en viss situation ska vara helt naturligt och accepterat. Vi gör det för att vi vill varandra väl och gör varandra bra. Inte för att sätta dit en kollega. Vi utvecklas tillsammans. Vi skapar en kultur där det är okej att göra misstag och vi tänker på samma sätt med vår egen utveckling som vi tänker kring elevernas utveckling; misstag är missar som ger oss möjligheter att få syn på hur vi borde gjort istället och på så sätt bidrar det till vårt lärande och vår utveckling. Misstag är helt enkelt möjlighetsmissar.

Skavsår är utveckling

Nu är det så klart inte alltid så att ansvarskultur landar klockrent i en överenskommelse om vad som är rätt och vad som är fel. Det finns också situationer där jag kan tycka att jag gjort helt rätt prioritering, medan någon annan upplever att jag gjorde helt fel prioritering. Och kanske har vi båda rätt utifrån våra egna perspektiv. För att det ska fungera gäller det att skapa en kultur där olikheter och oliktänkande är accepterat. Där vi kan få bli lite irriterade på varandra för att vi inte ser på saken på samma sätt, men där vi hittar vägar att samarbeta ändå, på väg mot vårt gemensamma mål. Det handlar om det där höga taket som så många pratar om, men som ofta är så svårt att hitta. En kultur där det är okej att det skaver lite ibland, för att vi vet att när det skaver utvecklas vi. Finns det inga skavsår så står vi stilla.

Att starta upp en ny skola är en prövning. Det är också lika roligt som det är svårt. Lika utvecklande som det kan vara frustrerande. Det är ett tätt samarbete där alla i organisationen gnuggas mot varandra och friktion uppstår, och det är den utmanande friktionen utanför bekvämlighetszonen som utvecklar oss som mest. Att jobba med att skapa en ansvarskultur innebär att vi arbetar med att både stå för våra egna möjlighetsmissar och att acceptera andras – även när vi inte håller med varandra om vad som är en miss eller inte. Vi vet att obekvämt kan också vara bra, för utanför bekvämlighetszonen sker den största utvecklingen.

Inlägget publicerades ursprungligen på Lärarförbundets Förstelärarblogg.


Göra MED eller ÅT?

För ett antal år sedan köpte jag min första dymo-skrivare. En kul leksak som klart effektivare än tidigare varianter skriver ut allehanda etiketter. Jag satte en ära i att snabbt och snyggt märka elevernas hyllor och lådor.

En av mina döttrar fick av olika anledningar gå i en storklass om 74 elever och den bestämda hyllan i hallen var en viktig del i hennes trygghet (den viktigaste delen stod förstås trygga, tydliga och kompetenta pedagoger för).

När Glömstaskolan startade för ett år sedan hade jag förstås lagt en dymoskrivare till beställningslistan, i syfte att namna elevernas hyllor, i syfte att skapa grund för trygghet.

En hake med en ny skola utan egen adress kan dock vara att leverantörer inte hittar dit, allt vårt material inkl skrivaren kom på avdrift. Vi hade också bara en dag tillsammans innan eleverna kom på öppet hus och inskolningssamtal…

… så istället lät vi eleverna göra sina egna namnskyltar:

”Välj en hylla som blir din, plus en hylla för dina skor. Gör namnskyltar till dem och sätt upp!

Här finns papper, pennor, saxar, tejp. Du kan säkert skriva ditt namn, annars hjälps vi åt – hursomhelst lär du hitta din egen skylt.”

Det blev förstås riktigt bra och en tydlig signal om att man nu börjat skolan och att vi vuxna här förväntar oss att man kan, vill och vågar – och annars får en liten knuff på vägen inkl den stöttning som kan behövas.

Vi bjuder dock bara hjälp i form av trappräcken att stödja sig på under den egna färden uppåt, vi låter inte elever åka hiss i onödan. Process och inte bara Produkt!

Pedagogerna på skolan vi lånade lokaler – och material – av hade gjort väldigt fina skyltar till sina elever. Men känslan blev också en annan: skolans kapprum kändes som just skolans kapprum istället för att vara elevernas, vilket även avspeglades i hur eleverna på respektive skola tog ansvar för sin miljö.

Produktivitet är att göra saker rätt. Effektivitet är att göra rätt saker.

Som lärare gäller det att ständigt försöka nyttja sin tid och kraft där den gör störst nytta. På Glömstaskolan gör vi gärna saker med elever men inte gärna åt dem, om de kan klara det själva (utan hjälp, med hjälp av varandra, med processhjälp av oss). Att få ansvar för att göra saker på egen hand har också fördelen att det ger grund för ett långsiktigt gynnsamt förhållningssätt:

Jag vill. Jag kan. Jag får. Jag vågar. Jag tar ansvar.

Det är förstås inte så att vi gillar barnarbete universellt, men att låta elever vara med också hjälpa till med det de kan skadar verkligen inte – tvärtom!

Bild från Kreativum i Karlshamn, inrymt i f d spinneri

Bild från Kreativum i Karlshamn, inrymt i f d spinneri


Våga för att lyckas – Går det att undervisa sex- och sextonåringar tillsammans?

När utmaningar kommer vår väg kan vi antingen välja att säga ”Nej, det går inte, jag vill inte!” eller så säger vi ”Vi kan alltid försöka! Om det inte fungerar får vi prova något annat”.

För en dryg vecka sedan frågade Rektor Peter mig:

– Kan du tänka dig att vara med i förberedelsegruppen och hjälpa till med svenskaundervisningen i några veckor?

Bara ett par veckor efter det att Peter fått uppdraget hade han lyckats få ihop en grupp för nyanlända högstadieelever under Glömstaskolans flagg. Lokaler, basmaterial och till och med två lärare fanns på plats. Två lärare som själva är asylsökande och talar tre av de största språken som eleverna i vår förberedelsegrupp talar. Jag är imponerad! Det talas ofta om problem och alla hinder i vår debatt om nyanlända men här hade nu två lärare som nyligen kommit till Sverige fått arbete som just lärare och ett 30-tal nyanlända elever kunde erbjudas undervisning, de flesta med direkt stöd av lärare som talar deras modersmål.

Jag har inte mycket erfarenhet av att undervisa nyanlända. När jag arbetade på Edboskolan fick jag förmånen att undervisa i FBK under en termin, tillsammans med min kollega Christel. Där hade vi elever i åldersspannet sex år till tolv år och min proffsiga kollega gjorde mitt uppdrag mycket enkelt. Hon tog hand om mottaganden och allt det där runt omkring. Jag undervisade, med stöd av hennes fantastiska förmåga att göra sig förstådd. Av henne lärde jag mig oerhört mycket om hur vi kan hantera undervisning när vi talar olika språk och har svårt att förstå varandra. Men nu skulle det alltså bli min tur att vara den ‘proffsiga kollegan’. Med en stor ödmjukhet inför uppgiften och öppenhet om att jag gärna gör mitt allra bästa försök, klev jag in i samarbetet med förberedelseklassen dagen efter jag fått frågan.

Lärande har inga åldersgränser

Mina tankar snurrade fort – hur skulle jag tänka? Hur lägger vi bäst upp detta? Vad vet jag? Vad kan jag? Och istället för att tänka ”Det här går inte!” tänkte jag ”Vad har vi att jobba med?”. När jag kom ihåg att vi på Glömstaskolan redan hade 31 elever som också arbetade med att lära sig språket kändes det helt självklart att vi skulle bygga ihop undervisningen i de båda grupperna på något sätt, där det passade. Visserligen skiljde sig elevgrupperna i ålder; den ena gruppen bestod mest av elever i årskurs nio och den andra endast av förskoleklasselever, men när det kom till svenska språket så ställdes åldersperspektivet upp och ner. Sexåringarna kan mer svenska än våra nyanlända och de skulle själva vinna mycket i sin språkliga utveckling på att få förklara och beskriva för andra, så självklart ska vi dra nytta av varandra i vårt lärande. Det finns så klart en massa andra fördelar med att samarbeta, vad det gäller värdegrund, lärförtroende, förebilder och gemenskap. Det blir viktigt på riktigt på så många olika sätt.

En vecka har nu gått. Eleverna har haft gymnastik tillsammans, rörelse utomhus, spelat kort och tärningsspel tillsammans. De har haft gemensamma genomgångar om bokstäver, byggt instrument i träslöjden, sjungit tillsammans och pratat om dagens datum. När FBK eleverna kom till förskoleklassens hemvist på måndag morgon fanns det en del tveksamhet. Vart skulle de sitta? Vi höll till i vårt ‘disaster room’ (rummet med endast soffor och udda möbler) och sexåringarna befolkade alla soffor. Men snyggt gjorde de yngre plats för de äldre genom att glida ner på golvet eller byta till annan plats och det föll sig naturligt att äldre blandades med yngre på olika platser i rummet. Vi tittade på Livet i bokstavslandet tillsammans, gick igenom bokstaven Vv och sedan gick vi ut och lekte en lek tillsammans och hälsade på varandra ordentligt. Rätt så tidigt kände jag att jag kanske ändå tänkt fel – tyckte de att det här var för barnsligt? Och vad sa den där killen egentligen till läraren när vi såg på Bokstavslandet? Tyckte han att det var helt omotiverande?

När vi senare delade på grupperna så bad jag mina två kollegor fråga eleverna vad de tyckt om dagen. Hur var det att vara tillsammans med sexåringarna? De gjorde en utvärdering genom att använda tummen upp, tummen vågrätt eller tummen ner. Och rummet fylldes av uppåt-tummar och leenden.

 

– Good!

– Very good!

– Fun! 

Mina axlar sänktes något.

Och så fortsatte veckan. Vi har varvat undervisningen så att elevgrupperna gör några uppgifter tillsammans och några separat. Många av sexåringarna tycker att det är mycket spännande och vill vara tillsammans med de äldre eleverna hela tiden. De äldre eleverna har hittills endast gett positiv feedback och vi har delat många skratt. Men frågan är, lär de sig något då? Det har jag inte kunnat utvärdera tillräckligt än. Det har endast gått en vecka och den har mest handlat om att höra och använda språket för FBK-eleverna, samt att lära känna varandra och skapa relationer. Värden som är nog så viktiga och där kan vi se utveckling redan nu, men det krävs så klart mer. Ämneskunskaperna måste med!

Våga testa för att lyckas

Allt det här är nytt för alla inblandade! Vi har aldrig hört om någon skola som testat att arbeta så här innan, varken sett någon beprövad erfarenhet eller forskning som säger att det inte skulle gå. Vi skulle kunna välja att inte testa, eftersom ett testande innebär risken att misslyckas. Men på Glömstaskolan väljer vi hellre att våga testa nytt och se möjligheterna som finns för att lyckas. Vi jobbar med det vi har och prövar oss fram. Precis som i alla lägen krävs uppföljningar, utvärderingar och analyser så att vi kan förändra det som inte fungera och förädla det som fungerat. Det är genom våra misslyckanden vi skapar förädlade metoder och modeller. Att stå paralyserad i rädsla tar oss inte framåt.

Frågor jag mött under veckan har mest handlat om åldersskillnaden, hur det fungerar med två lärare som själva inte talar så bra svenska och om vi läser alla ämnen. Det vill jag säga direkt; Vi är långt ifrån i mål med att uppfylla hela läroplanen för dessa elever. Till hösten ska de flesta börja på gymnasiet, samtidigt har de otroligt varierande skolbakgrund och mycket med sig i bagaget som kan göra det svårt att fokusera på skolan. Någon kan varken läsa eller skriva på sitt modersmål, någon är lika bra på engelska som mig, någon bor med sin familj, någon har ingen aning om var eller hur deras familj har det idag. Någon blir plötsligt uppringd av sin gode man, mitt under skoldagen, och tillsagd att åka hem och packa sina väskor för hen ska flytta. Ingen mer information ges varken till eleven eller oss. Men det vi har i dag för att försöka stabilisera elevernas vardag är en skola, trygga och starka vuxna runt dem och utbildad personal. Vi har två lärare som talar tre av de språk som de flesta eleverna talar i gruppen. Vi har en pedagog som arbetar i förskoleklassen som talar ett av de andra språken och en annan som arbetar hos oss som också talar det vanligaste språket. Vi har också människor med ett otroligt engagemang och vilja att stötta och ställa om verksamheten efter elevernas behov. Så även om vi har långt kvar att gå känns det som att vi har kommit en bra bit på vägen.

Det här är inte slutet, det är inte heller början på slutet, men det är troligen slutet på början.

– Winston Churchill

P.s. Den där killen som viskade till läraren när vi såg på Bokstavslandet tillsammans med sexåringarna, han frågade vad programmet hette för han ville så gärna se det när han kom hem.

Läs också om vårt arbete i Skolvärlden


Professionen äger ansvar för gruppindelning

Ibland känns det som om bitar faller på plats på ett närmast organiskt sätt. På väg mot skolan efter energigivande påsklov lyssnar jag på Didaktorn på tema ”Att bygga en skola”, där Anna Hansson Bittár (vinnare av Stora Skolledarpriset 2016) berättar om sina tankar för att bygga en fungerande skola.  Istället för att försöka satsa på mindre klasser och dela in i mindre fasta grupper och

”så upptäcker man efter några månader, eller veckor in på terminen att den här gruppsammansättningen inte är så gynnsam”…

Vilket enkelt kan motverkas om man istället väljer att vara fler lärare runt en grupp elever (som därmed blir större med rådande skolpengstilldelning) vilken delas upp flexibelt över tid utifrån vad som ska läras, tränas, utvecklas:

IMG_1876Vi som undervisar vi har koll över gruppsammansättningen. Jag kan behöva undervisa enskilt, en lärare kan behöva ha mattegnuggning med några få elever och den tredje läraren har kanske högläsning med en stor grupp elever. Vi anpassar efter lärandebehovet mer än att vi har en lärare per 25-grupp.”

Rektor Anna är också tydlig i vikten av relationell pedagogik, där man förhåller sig till att fungerande #undervisningsrelation är lärares främsta arbetsredskap för att lägga den grund för ”utvecklande av kunskaper och värden” som skollagen är tydlig med är vårt uppdrag.

”Studiero det är det som gäller. be happyFör sitter inte studieron kommer inte barnen att lära sig och vi kommer inte ha det bra tillsammans i skolan.”

Ja, vi är och kommer vara tydliga: studiero och #hållbartihop är det som gäller. Personal, elever och föräldrar som inte är intresserade av att från sin horisont bidra med detta får söka sig annorstädes.

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra!

När det gäller val av organisation av grupper, undervisning, fysisk och digital lärmiljö måste ni lämna dessa val till oss i professionen. Ett val av Glömstaskolan är också ett val att visa oss tillit och ge oss mandat att utifrån professionella bedömningar undervisa, tillrättavisa och organisera en hållbar skola för varje unge.

 

 

 

 

 

 


Vi lär oss – tillsammans

IMG_1547En förälder förmedlade ett fotbollsspel till skolan. Tidigare erfarenheter av dylika spel är att det lätt kan bli

  • högljutt
  • konfliktfyllt
  • bollar som försvinner
  • spel som går sönder
  • ”den starkes rätt”

– och så vill förstås ingen ha det. Så hur gör vi då för att motverka det? Ett sätt kan absolut vara att ägna tid åt att göra listor och schema för både liten och stor, sätta upp tydliga regler och tider.

Eller så samlar man alla elever (vi tog även med eleverna från Kästa då vi delar utrymme, och blev alltså ca 70 sexåringar) och lägger upp frågorna på bordet:

Hur vill vi ha det tillsammans? Hur skapar vi det? Vilka risker, hot,  potentiella problem och möjligheter ser vi?

Barn är kloka. De känner sig själva och sina kamrater. De ser sin verksamhet. De har konkreta förslag för hur risker kan förebyggas. De kan resonera om dessa och tillsammans hitta lösningar som är ännu bättre än enskilda förslag – i synnerhet ett och annat som kan komma från oss vuxna.

Den stora vinsten med detta är att de nu också förstår vad som krävs för att fotbollsspelet ska vara kvar. De påminner varandra och det är lätt för oss vuxna att följa upp när gränserna utmanas – vilket de förstås gör och vi förstås håller.

Om vi tror att de kan får vi ofta rätt. Om vi tror att de inte kan får vi alltid rätt.