Lov att vara ledig? Om ev ledighet från skolplikt

Numera går faktiskt majoriteten av världens barn i skolan, något som för bara några decennier sedan var förbehållet en mer välbeställd elit. Ändå är det miljontals barn som inte skulle vilja något hellre än att gå och vara på plats i skolan, i syfte att skaffa sig själva en bättre framtid. Här i Sverige har vi haft allmän folkskola stadgad sedan 1842, skolplikten är en av få pliktlagar vi har kvar. Vi har 178 skoldagar om året, som knappt kostar den enskilde något mer än tid, kraft och energi. Vilket häftigt erbjudande!

”Are you sure that we don’t have to pay anything for the education, the lunch, the material or school visits? Really?!”

/nyanländ vårdnadshavare på besök, van från ett internationellt skolsystem

Saxat från huddinge.se – vanliga frågor och svar om grundskolan:

Eftersom avbrott i barnets skolgång gör det svårare för barnet att nå målen, har skolan en restriktiv inställning till ledighet.

samt

Som vårdnadshavare måste du berätta varför eleven ska vara ledig. Om det finns särskilda skäl, kan rektorn bevilja längre ledighet.

Frågan om ledighet är komplex. Under min tid i Lärarnas yrkesetiska råd ägnade vi tillsammans med kloka forskare den en halv dags tanketid i syfte att få till en handledning eller uttalande utan att lyckas komma i mål. Det finns absolut mycken värdefullt lärande att göra utanför skolans väggar, samtidigt som man också alltid missar viktig undervisning och saker som endast kan erfaras med gruppen på plats.

En vecka på landsbygden i Peru kommer sannolikt lära eleven mer om sydamerika och delar av världen än jag som So-lärare någonsin kan.

Lärandet i att tillsammans med vänner åka till samma typ av inhägnade all-inclusive som förra året är dock mer begränsat, även om det kan vara nog så trivsamt.

I början av ett läsår görs mycket viktigt som lägger en grund för det som ska komma skall. Grupp, kultur, rutiner, vilka blir svårare att komma in i om man inte är på plats.

18 § En elev i en skolform som avses i 17 § får beviljas kortare ledighet för enskilda angelägenheter. Om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas. /Skollagen

”Synnerliga skäl” är juridiskt sett en tydlig skärpning mot ”Särskilda skäl”, som var den tidigare skrivningen. Skolåret omfattar 178 dagar, så det återstår alltså 187 andra dagar att vara ledig på. Läsårets tider publiceras i god tid på huddinge.se, så det finns ofta möjlighet att planera. Vi har alla olika förutsättningar för arbete och privatliv, men skolan har sina fasta ramar att förhålla sig till. Och ja, resor är ofta dyrare på loven än under terminstid. Men att missa utbildning kan också stå en nog så dyrt i längden?

”Ett beslut om ledighet ska grundas på en samlad bedömning av elevens situation. Bland de omständigheter som normalt bör beaktas kan särskilt nämnas frånvarons längd, elevens studiesituation, möjligheterna att på olika sätt kompensera den förlorade undervisningen, hur angelägen ledigheten är för eleven samt om eleven fullgör sin skolplikt”/proposition  2009/10:165

Rent praktiskt går det till så att den som trots allt önskar söka ledigt från skolplikt fyller i avsedd blankett, vilken måste undertecknas av samtliga vårdnadshavare. Med fördel kan blanketten lämnas till årskursens socialpedagog, eller lärare. Legitimerad lärare gör sedan en professionell bedömning om ledighet kan tillstyrkas eller avstyrkas, utifrån bland annat måluppfyllelse, uppvisat förhållningssätt och driv, närvaro/frånvaro. Blanketten går sedan till rektor som beviljar eller avslår utifrån en samlad bedömning av det som ligger på bordet. Sedan går blanketten till elevhälsan för arkivering och in i det administrativa systemet Skola24 och till sist åter till elevens vårdnadshavare via socialpedagog och elev. Så om du ska lämna in ledighetsansökan behöver du göra det i god tid!

På blanketten anges tydligt vad som gäller:

”Jag/vi ansvarar för att vårt barn tar reda på vilka kursavsnitt, som kommer att behandlas under ledigheten och jag/vi tar ansvar för att arbetet blir gjort.”

Tanken är inte att lärarna ska göra något extraarbete på grund av att man väljer att ta ledigt från skolplikten. Här har vi på Glömsta en stor fördel i att det mesta av skolarbetet finns, eller kommer att finnas, digitalt samlat. Den lugna starten på morgonen möjliggör också för eleven att fråga om det som är oklart i uppgifter om man av olika anledningar missat genomgångar.

Vi har även skrivit hur vi tänker i SåHärGörVi/FAQ:

Från årskurs ett gäller skolplikt. Vårdnadshavare har ansvar för att eleven är i skolan, förberedd och i rätt tid.  Blankett för ansökan om ledighet från skolplikt hittar du på sidan för blanketter. En förutsättning för beviljad ledighet är att eleven kan förväntas nå målen. Det är elevens och vårdnadshavarens ansvar att informera sig om det arbete och lärande som annars skulle ha skett i skolan och se till att det bli utfört, skolan har inget ansvar för elevens skolarbete under ev ledighet. Något extra stöd på grund av behov som uppstått till följd av ledigheten har skolan inte skyldighet att erbjuda.

Föräldraskap är lika lite som lärarskap eller rektorskap en popularitetstävling. Det är en livsviktigt och ofta livslångt uppdrag. 


Cykelblåmärken och pulkabacke?

Jag cyklade tidigare till affären med mina tre flickor. På vägen såg vi på långt håll en liten kille vingla fram på en cykel med handtag där bak, med en pappa som sprang efter och fanns där att fånga handtaget vid behov. När vi kom närmare gick det inte att ta miste på barnets stolthet och glädje

Jag kan cykla nu! Pappa, jag kan cykla nu!

Riktigt, riktigt härligt att se! Om pappan som sprang efter aldrig släppt taget hade ögonblicket och känslan inte alls varit densamma.

På utvecklingssamtalen har jag ofta talat om det här med att lära sig cykla:

Att lära sig cykla är faktiskt inte så särskilt roligt. Jag minns ännu hur läskigt det var när jag upptäckte att pappa hade släppt pakethållaren. Många blåmärken och skrapsår blev det. Men oj, vad kul det är att kunna cykla. Tyvärr finns det inga mirakelkurer eller cykelpiller att köpa på apoteket, utan man måste igenom det där jobbiga, svåra, läskiga…

På utvecklingssamtalen och i undervisning har jag även återkommande talat om analogin som finns mellan ex lästräning och pulkabacken:

Det är roligt att åka pulka, eller hur? Men att knata uppför backen med pulkan är inte alls lika roligt. Det finns inga liftar och de vuxna kan inte alltid dra er upp. Så ska man åka, måste man först gå uppför – även om det stundtals är jobbigt, svettigt, halkigt… För när det väl går utför är det bara för härligt! Samma sak gäller läsning (och mycket annat).

Skola behöver vara begriplig och meningsfull, om än inte alltid rolig. Målet behöver synas och förstås, vägen kännas möjlig att bestiga. Vuxna i olika rollen finnas som stöd – i lagom omfattning. Eller som en av mina tidiga elever sa:

De bästa lärarna hjälper en bara när man behöver det som mest!

Inlärd hjälplöshet är faktiskt i förlängningen förödande, vi måste hjälpa våra elever (och barn) att utveckla nödvändig grit/tåga/ihärdighet i stort och i smått. Det är ett ansvar och ett uppdrag som kräver en hel del av oss.

Let’s do it!

(texten tidigare publicerad på blixtgordon.se)


Utdrag från SåHärGörVi/FAQ ang regler och säkerhet, Sandvargen är klart läsvärd både för liten och stor:

Alla lekställningar uppfyller förstås de regelverk som finns. På Glömstaskolan får elever klättra i träd, till en viss nivå då  stillasittande och att inte få lära känna sina gränser bjuder långsiktigt värre konsekvenser än blåmärken och en bruten arm. Vi har även en parkourbana som förutom mjuk matta även har nödvändiga inslag av metallräcken och betong, skolgården pryds av en hög och mycket rolig klätterställning för alla barn. Om det fungerar får elever cykla på delar av skolgården, inkl cykelramp. Blåmärken kan även ses som “modighetsmedaljer” (läs gärna Sandvargen).

Vi kan också gå i fackeltåg och fira Lucia med levande ljus.


Sapiens & Kulturen

Ibland händer det att böcker får ligga till sig i väntan på rätt ögonblick och rätt sammanhang. Så var det med boken Sapiens (Yuval Noah Harari, NoK 2014). Den bjuder så mycket mer än en kort historik över mänskligheten – och ger verkligen perspektiv på tillvaron. Den sätter även fingret på vikten av en fungerande kultur för samarbete om man ska komma vidare:

”Myter och fiktioner gjorde människor nästan från födseln vana vid att tänka på vissa sätt, bete sig i enlighet med vissa normer och följa vissa regler.

De skapade därigenom artificiella instinkter som gjorde det möjligt för miljontals främlingar att samarbeta effektivt. Detta närverk av artificiella instinkter kallas ’kultur’” /Yuval Noah Harari, boken Sapiens (2014).

Glömstaskolan talar vi återkommande om vikten av att skapa en gynnsam och hållbar kultur #hållbartihop. Under våra första år har vi bland annat utifrån exemplet  Netflix framgångssaga och deras:

We trust people, not policy.

provat till vilken del långa listor med regler och nedskrivna handlingsplaner och rutiner kan ersättas med stadig dialog över ord från legendariska Pia Sundhage:

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Så här långt har det fungerat mycket bra, både när det gäller umgänget med och mellan elever. Men det kräver förstås att man har sitt ledarskap på plats och är beredd att göra jobbet med dialogen – liksom att hålla i, hålla ut, hålla om när frågan dyker upp om vi inte ska backa tillbaks in i känt hörn/tidigare kultur. Därför extra gott att få ta del av utomstående reflektioner efter studiebesök:

”Varje kultur har sina typiska trosföreställningar, normer och värderingar.

En kultur kan omvandlas som svar på förändringar i miljön eller genom utbyte med grannkulturer. Men kulturer omvandlas också på grund av sin inre dynamik.” /Yuval Noah Harari, boken Sapiens (2014).

Vi fortsätter bygga och utveckla vår kultur och vårt gemensamma klimat. Vi gör det utifrån vår fasta övertygelse om något större i #hållbartihop, samt självklart utifrån såväl impulser utifrån som gjorda erfarenheter. Kom gärna med i bygget framåt!

Kultur äter strategi till frukost. /Peter Drucker


Lugn föder lugn

Sitter på tåget mot Kastrup för att möta upp dotter som varit på folkdansläger på Färöarna. Jag råkar hamna i hundkupé. På kliver en hundägare med två mindre hundar, varav den ena tydligen åker tåg för första gången. Man behöver inte vara Ceasar-mannen-som-talar-med-hundar för att förstå hundens gnäll och kroppsspråk:

Jag vill inte vara här! Det här känns läskigt!

Hundarnas matte är dock lika tydlig i sitt kroppsspråk vilket ingjuter lugn.

Lugn föder lugn.

Både i ord och handling visar hon att det är här de ska vara, att det inte finns något annat alternativ och att läget är lugnt. Långtifrån mutor eller hot, men tydligt. Efter en stund lugnar båda hundarna ner sig och ser sig omkring med mer nyfikenhet än rädsla.

Pratar med medresenär om det här med att tågresor förstås inte är något ”naturligt” för hundar och lätt kan kännas ovant och skrämmande– samtidigt som tågresan möjliggör sådant som annars inte skulle kunna vara möjligt. Som en resa till kenneln där man föddes, eller helt nya spännande miljöer vid havet.

Som vanligt kan jag inte låta bli att dra paralleller till skolan. Inte heller den självklart något ”naturligt” för oss. För mången elev är mötet med skolan något man ser fram emot, där förskola o föräldrar förberett resan med positiva förväntningar och gynnsamma förhållningssätt. För andra blir det dock ett skrämmande första möte, då sammanhanget är större, kraven högre, strukturer för trygghet annorlunda. Även i dessa situationer gäller dock:

Lugn föder lugn.

Tydlighet om vad som gäller – vad som är förhandlingsbart och inte – gör tillvaron enklare. Barn och unga har ett uppdrag i livet: att testa gränser (annars hade vi ännu levt på stenåldern). Vi vuxna runt barnen har flera uppdrag: ensamma och tillsammans fundera över var gränser ska gå, fastställa dessa, kommunicera dem – samt hålla dem när de utmanas. Inte om, utan när. Därför behöver förstås uppsatta gränser bottna i rim och reson och frågorna Varför? och Varför inte? behöver i allmänhet ha ett svar.

”Föräldraskap är ingen popularitetstävling. Det är ett livslångt, livsviktigt uppdrag.” /Helena von Schantz

Ja, det går att sätta gränser med respekt. Att som signifikant vuxen låta bli att sätta gränser är verkligen respektlöst och gör tillvaron tuff för den gränslöse som förr eller senare träffar på en oomkullrunkelig gräns (lite för ofta i form av utanförskap, fängelse eller t o m för tidig död). Som tur är finns där stöd och hjälp att få, i andra vuxna och en och annan artikel samt material med vägar vidare och tips som kan vara bra. Vi tar tacksamt emot fler!

PS. Om vi har synpunkter på skola och samhälle bör vi ta det med andra vuxna som berörs, inte med våra barn respektive elever. De gynnas inte av att behöva hitta vägen mellan sina dubbla lojaliteter.


Russinplockande Undanbedes

Ska vi ge människor det de säger sig vilja ha, eller göra det som faktiskt behövs för att skapa en skola för varje elev?

Glömstaskolan är vi, med stöd i aktuell forskning och gjorda erfarenheter, övertygade om att en viktig framgångsfaktor för oss i skolan är att:

Vi håller i, vi håller ut, vi håller om.

Att gå nya vägar utmanar. Världen är stadd i evig förändring och utveckling men också samtidigt i viss stabilitet. Vi vet alla vad skola kan vara, utifrån egna erfarenheter och olika mer eller mindre väl underbyggda idealbilder. Människor som tvingas lämna sin komfortzon i trygga hörnet reagerar på olika sätt, inte sällan omedvetet utifrån omedvetna grundantaganden. Ofta omfamnar man det nya – åtminstone verbalt – men man vill också ha det kända och invanda. Ett konkret exempel:

Jätteroligt och bra att ni har ett löpande och öppet verksamhetsflöde på Instagram, men jag vill också ha ett traditionellt veckobrev!

Instagram har en fördel i att det är direkt samtidigt som det är tidseffektivt för lärare. Men om vi också ska göra som vi brukar görs ingen tidsvinst. I stället för mer blir det då mindre lärartid som kan läggas på att vara med elever. Här har vi valt väg och är tydliga med det.

Det står visserligen i Så Här Gör Vi och på bloggen där all info finns att barnen är ute på rast och idrott i alla väder, men nu föll det ju blötsnö och mitt barn blev ledsen över att bli blöt och kall.

Att ”genomföra olika aktiviteter i natur och utemiljö med god anpassning till olika förhålla
den” (saxat ur Läroplanen, idrott o hälsa) lär vi bäst genom att göra det i alla olika sorters väder. Att någon gång bli blöt och att utifrån denna erfarenhet kunna dra lärdomar är långt mindre farligt än att inte få chansen att lära sig ett gynnsamt förhållningssätt. Även här är vi tydliga med hur vi gör och tänker – och varför.

Vad bra att ni har teamlärarskap, det verkar ha väldigt många fördelar. Men jag tycker mitt barn ska ha en liten grupp med en fast lärare. Jag vill också välja bort kamrater till gruppen som jag inte tycker passar just mitt barn.

Om en lärare rycks från teamet så faller snabbt möjligheterna att dra nytta av att man
är ett team
runt eleverna och hela verksamheten blir så mycket mera sårbar. Det blir varken hackat eller malet då resurserna som ges inte räcker till båda varianter (om man inte vill höja skatten i stora steg).

Trygghet är ett kärnvärde, men i en ny miljö vågar vi påstå att den kan skapas på sätt som kanske inte annars låter sig göras. Det handlar om en helhet, där allt hänger ihop. Vi i professionen tar ansvar för gruppindelning över tid som fungerar för varje barn, där såväl likheter som olikheter kompletterar och berikar varandra. Vi anpassar organisation och undervisning utifrån skollag, läroplan och Skolverkets allmänna råd utifrån tanken om att professionellt möta enskilda behov i en skola för var och en mer än efter enskilda önskemål och tyckanden.

Det går inte att plocka russinen ur kakan.IMG_3384

Man kan inte ha både få fördelarna av teamlärarskap, flexibel undervisningsmiljö mm och samtidigt ha ”sin klass, sitt klassrum”. Alltså måste man välja väg. Vi har gjort medvetna val och är övertygade om att vi därigenom kan skapa hållbar trygghet, trivsel, kunskapstillväxt. Vi skapar oss den helhet som behövs:

  • fysiskt
  • psykosocialt
  • organisatoriskt

På nya Glömstaskolan provar vi en del nya grepp redan från start då det inte finns så mycket som sitter i väggarna, men drar också självklart nytta av sådant som tidigare visat sig fungera. Vi följer upp och utvärderar för att se vad som faktiskt fungerar och vad som inte gör det – långsiktigt. Vi ser att vi inom vår idé kommer att ha stora möjligheter anpassa undervisningen enligt skollagens intentioner och krav.

Vi har en fungerande digital infrastruktur. Det är en prioritering av ändliga resurser, komna från föräldrars och andras skattemedel. Vi kommer även att ha en del andra läromedel, men knappast lika mycket böcker som en skola som inte satsat på och saknar de digitala läro/hjälpmedlen. Varje läromedel måste nyttjas medvetet, utifrån professionella pedagogiska överväganden, det är ingen principiell skillnad här på penna, bok, iPad, dator.

IMG_2701Vi försöker vara tydliga vilken typ av organisation och lärmiljö vi erbjuder. Vår ”kaka” kan inte sägas vara dold utan ligger öppen o transparent för allmän beskådan. Har man läst på hemsidan, Så Här Gör vi, Glömstaresan, bloggarna mm så ser man hur vi tänker och vad vi försöker oss på att gestalta, mer än går på ett löst rykte eller en tidningsrubrik. Gillar man det man ser kan man gott välja oss. Gillar man det inte gör man klokt i att välja någon av övriga 30 skolor som erbjuds i Huddinge, istället för att sedan bli besviken över att man inte bara kunde plocka russin ur kakan utan fick ta hela kakan på köpet.

Lärare, fritidspedagoger, socialpedagoger, administratörer och all personal måste även de ta hela kakan och Gilla Läget. Här är vi tydliga i vår rekrytering, liksom även senare när man inser vad en del av våra vägval innebär för en själv i praktik och kanske funderar på att vända om in i trygga hörnet igen. Den ansvarskultur vi försöker bygga är ibland obekväm för oss som människor, men vi ser ingen annan väg framåt. Vi vet att obekvämt kan ofta vara bra, för strax utanför bekvämlighetszonen sker ofta den största utvecklingen.

Och om nu den mer traditionella skolan verkligen fungerade i att leverera kunskapsresultat, trygghet och gynnsamma förhållningssätt så skulle vi väl alla välja den, eller hur?

Att bygga skola på vetenskaplig grund betyder inte att göra som man alltid gjort, utan att systematiskt inhämta och utforska tillvaron. Det gör vi och tänker fortsätta göra. Tillsammans. För en helhet som fungerar för varje unge.

IMG_3459


God kultur vs Listor med regler

HallbartIhop2Nyligen en intressant upptäckt i skolans restaurang. En sexåring gjorde som sexåringar stundtals gör när de ännu inte tränat tillräckligt på att bära sin tallrik: Eleven tappade tallriken som gick i bitar (det är godare äta på riktiga tallrikar istället för plast, värt detta intermittenta besvär att sopa upp).

IMG_3627En relativt ny elev nära tonåren gjorde då som den eleven var van vid på förra skolan: applåder! Inte uppskattande applåder, utan lite sådär lagom kymiga och retfulla.

Det intressanta nu var att hens kamrater, som på förra skolan säkerligen skulle ha applåderat med, men som nu varit här hos oss i ett par veckor, tydligt satt med armarna i kors och med kropsspråk visade att detta näppeligen var ett sätt att visa:

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Eleven slutade mycket snart applådera när den upptäckte att kulturen här är en annan. Dessutom var en lärare och en fritidspedagog snabbt på plats med ett tydligt men vänligt ”så gör vi inte, när vi vill varandra väl och gör varandra bra. Hur skulle du själv tänkas vilja ha det om du var sexåringen som lär sig hantera tallrik?”.

Det är så konstigt på den här skolan, det finns bara en regel – ändå får man inte göra nå’t!

– som en elev uppbragt sa en av de första veckorna det väl sjunkit in att det här med att det saknades långa listor med regler verkligen inte innebar att det var fritt fram – tvärtom! Vår enda regel har hittlils räckt som vägvisare i en dialog om det som händer, kan tänkas hända, har hänt. Helt klart tar det i början lite längre tid att ta denna dialog, men i förlängningen så sparar det tid när det satt sig och det egna ansvaret är på plats. Tillsammans med tydligt ledarskap från närvarande vuxna som har mandat och ansvar fatta de beslut som krävs.

Hur ska ansvar kunna tränas om man inte får chans att träna det?

Kultur är ju inget som uppstår eller sitter i skolväggarna. Kultur är något vi bygger. Tillsammans. Precis som med andra byggen är det bra om det görs medvetet och med stadiga material, vänliga för såväl den som bygger som för den som sedan ska verka i byggnaden och även dess omgivning.

Grupptryck är högst mänskligt. I matsalen var det intressant att se hur det även kan fungera positivt, när kulturen är positiv. Nedan ett sevärt klipp om hur svårt det kan vara att motstå grupptryck:


Fri placering i matsal går väl inte, eller?

IMG_1652I de många föreläsningar som följde boken ”Välkommen till verkligheten” (Gothia 2002) har jag ofta varit tydlig:

Fasta platser i matsalen är bra, annars kan det finnas elever som har ont i magen redan på morgonen för att de inte vet om de får sitta med någon…

Drivna elever ihop med klok kollega utmanade dock detta förra året. Jag tänkte det kunde bli ett prov som ganska snart skulle visa att jag hade rätt. Men ack så jag bedrog mig.

Återigen visade det sig att elever ofta klarar mer än vi tror. MEN det sker förstås inte av sig själv och per automatik – elever i grupp är inte alltid sådär spontandemokratiska. Flugornas herre ligger ofta nog och lurar under ytan. Vi inledde med en enkel variant av SWOT-analys med styrkor och svagheter, möjligheter och hot. Framförallt de två senare lyfte vi fram i ljuset, utifrån vår grundfråga:

Hur vill vi ha det tillsammans?IMG_1631

För vi vet ju alla hur det kan bli om vi bara släpper det löst; en arena för potentiell och mer eller mindre diskret mobbning. Vi pratade nu med eleverna om det innan vi gjorde ett försök (med sexåringar!) och lyssnade in deras kloka förslag hur det skulle kunna förhindras och motverkas. Vi gjorde också några enkla dramatiseringar (paxa plats, byta plats, lämna någon utan plats…) inkl prat både om känslor och vad som kan göras både för att förhindra att det uppstår och vad som kan göras om det trots allt händer. Vi tänker att vi behöver sälja in tanken och förhållningssättet hos elever att:

I egenintresse tar jag ansvar även för helhet

Vi är övertygade om att vi alla i förlängning har mycket att vinna på det. Visst tar det lite längre tid att introducera och utveckla som förhållningssätt, men vinsterna på sikt torde kunna vara stora. Samtidigt har vi lärare förstås ett professionellt ansvar att följa upp och ständigt utvärdera hur det faktiskt fungerar. Och om vi märker att det inte gör det, då är det tydligt:

Vuxna bestämmer. Den som är närvarande har både mandat och ansvar för detta. Autentiskt och närvarande ansvar!

Så här långt har det fungerat och jag har åter blivit påmind om hur mycket som handlar om kontext, förhållningssätt och kultur. Det blir spännande att se vilka fler av mina mentala tatueringar som framgent kommer att utmanas, då både stora och små (läs elever) kollegor kommer att återkomma till de viktiga frågorna:

Varför? Varför inte?


Vi lär oss – tillsammans

IMG_1547En förälder förmedlade ett fotbollsspel till skolan. Tidigare erfarenheter av dylika spel är att det lätt kan bli

  • högljutt
  • konfliktfyllt
  • bollar som försvinner
  • spel som går sönder
  • ”den starkes rätt”

– och så vill förstås ingen ha det. Så hur gör vi då för att motverka det? Ett sätt kan absolut vara att ägna tid åt att göra listor och schema för både liten och stor, sätta upp tydliga regler och tider.

Eller så samlar man alla elever (vi tog även med eleverna från Kästa då vi delar utrymme, och blev alltså ca 70 sexåringar) och lägger upp frågorna på bordet:

Hur vill vi ha det tillsammans? Hur skapar vi det? Vilka risker, hot,  potentiella problem och möjligheter ser vi?

Barn är kloka. De känner sig själva och sina kamrater. De ser sin verksamhet. De har konkreta förslag för hur risker kan förebyggas. De kan resonera om dessa och tillsammans hitta lösningar som är ännu bättre än enskilda förslag – i synnerhet ett och annat som kan komma från oss vuxna.

Den stora vinsten med detta är att de nu också förstår vad som krävs för att fotbollsspelet ska vara kvar. De påminner varandra och det är lätt för oss vuxna att följa upp när gränserna utmanas – vilket de förstås gör och vi förstås håller.

Om vi tror att de kan får vi ofta rätt. Om vi tror att de inte kan får vi alltid rätt.


Att sätta upp murar – eller lära utan

”Sätter vi upp murar skapar vi murar att klättra över!”

Citatet kommer från Arja Holmstedt, förändringsledare som var med och drev digitaliseringen i skolorna som förvaltningschef i Falkenbergs kommun. När jag lyssnade till henne i London pratade hon om utvecklings- och förändringsarbete i allmänhet och hennes erfarenheter från arbetet i Falkenbergs kommun i synnerhet. Bland annat pratade hon om vuxnas förhållningssätt när det kommer till barns användning av digitala verktyg. ”Sätter vi upp murar skapar vi murar att klättra över.”

Som jag ser det kan vi tänka på två olika sätt. Antingen sätter vi upp murar och ser till att anställa vakter som vaktar murarna 24/7. När en elev försöker klättra över muren – för det kommer de, det ligger i vår utvecklings natur att testa gränser – så puttar vi ner dem därifrån och höjer muren som bestraffning för att de försökt klättra över den första. Eller så kan vi låta bli att sätta upp murar och skapa ett klimat där vuxna finns runt eleverna, hjälper och guidar. Det kommer att gå på tok, de kommer att hamna på siter de inte ska vara, men eftersom vi har skapat ett förtroendefullt klimat så kommer de till oss för vägledning när det går fel och vi lär tillsammans av våra misstag.

Vad är konsekvensen om vi väljer att jobba med murar, med att begränsa, censurera och förbjuda? En dag kommer murarna och vakterna inte vara där längre. En dag blir barnen vuxna och förväntas klara sig på egen hand i den stora vida världen. Vad händer då, när vi faktiskt inte låtit dem testa och skapa ett filter i huvudet, ett gynnsamt förhållningssätt?

Kanske händer det vi ser idag. De blir vuxna som befolkar kommentarsfälten på nätet med hat, hot och idioti. De blir vuxna som inte har några gränser för vad de publicerar på nätet.

”Learning by doing!”

Det sa den kände pedagogen och didaktikern John Dewey. Det handlade främst om att det måste finnas verklighetsanknytning i det vi lär oss, så att kunskapen blir till nytta, blir viktig på riktigt. Men uttrycket har ett djup; för att lära oss måste vi uppleva verklighetsanknytningen. Och på Glömstaskolan tänker vi att vi pedagoger finns på plats för att undervisa och guida eleverna rätt. Vi sätter inte upp murar att klättra över. Vi stänger generellt inte av funktioner på lärplattorna. Vi tror inte på att vi lär oss att vara goda, demokratiska medborgare genom att förbjuda användning av lärplattorna. Vi tränar och skapar gynnsamma förhållningssätt och lär oss att bli människor som mår bra och gör bra genom att lära av våra misstag. Vi gestaltar det goda.

Som min kollega Magnus Blixt säger:

”Vi ska skydda i världen, inte ifrån den.”

(Ursprungligen citat från Anne-Marie Körling)

 

Läs också:
Läs också Elza Dunkels, pedagogisk forskare med inriktning mot nätkultur, om åldersgräns på sociala medier, här

Unglivsstil.se

”Så kan lärare hantera smygfilmande elever”, Skolvärlden

Inslag i TV4 om appen Periscope, som just nu debatteras friskt med anledning av ungdomars smygfilmande

Magnus Blixt, legitimerad lärare på Glömstaskolan,  om Periscope

Hitta fler bra-att-ha tips på vår klassblogg


Mål att nå, önskningar att uppfylla och självbild att bekräfta

ViArEnGruppSom

Skolvardagen är fylld av förhållningsregler – men vet eleverna vilka mål dessa regler svarar upp till? Har alla 35 personer i den här gruppen, stora som små, samma bild av vilka vi är tillsammans, som grupp? Två högst relevanta frågor som synliggjordes när vi läste förstalärare Therese Linnérs blogginlägg, som beskrev hur hon och eleverna startat upp vårterminen 2016 tillsammans med eleverna.

Jag vågar påstå att det är mycket vanligt att vi jobbar med att ta fram gemensamma regler, alternativt synliggöra förutbestämda förhållningsregler, runt om i landets skolor. Tyvärr handlar reglerna ofta om vad vi inte får göra, snarare än vad vi förväntas göra. Och en chansning är att dessa regler än mer sällan kopplas ihop med gruppens självbild. Men genom att efterbilda det arbete som Linnér och hennes elever förebildat, har vi i Glömstaskolans förskoleklass både uttalat och synliggjort våra gemensamma förväntningar samt skapat förhållningsregler som baseras på önskvärt beteende. Det är uttalat och tydligt, ingen elev blir lämnad kvar att gissa vad motsatsen till det icke önskvärda beteendet kan vara eftersom att de gemensamt och tillsammans satt ord på hur Glömstaskolans förskoleklass är.

Tillsammans har vi skapat mål att nå, önskningar att uppfylla och en självbild som är bra att bekräfta! En härlig start på 2016.

FrokenAnnVisitkortGlomstaMskollogga