Odaltande återkoppling snäll i längden

Man kan säga mycket om formatet för Idol, odaltandemen den återkoppling som ges är ofta i högsta grad rak, direkt och ofta nog framåtsyftande. Vi är glada att vi i skolan slipper ett format där man ofta gör sig billiga poänger på den återkoppling som ges, här kan vi fokusera på att göra den framåtriktad och konstruktiv för den som är mottagare av den, utan att behöva tänka på publiksiffror.feedback

Odaltande återkoppling är snäll på riktigt –
i längden. För nog tycker vi ganska synd om alla de som ställer upp i Idol fast de faktiskt inte kan sjunga, men därforhallningssatt välmenande föräldrar och ”vänner” har lurat i att de faktiskt har kvaliteter som de uppenbart saknar. De har helt säkert andra kvaliteter, men att dalta med dem när det gäller musik var inte särskilt snällt när de sedan får löpa gatlopp på bästa sändningstid

Denna vecka har vi på mellanstadiet haft elevledda utvecklingssamtal. Eleverna kommer från tolv olika skolor och är nya för oss, så de har handlat ganska mycket om förhållningssätt kontra skolans statliga kunskapskrav.
De har gett mycket god energi och vi har verkligen försökt vara tydliga i vilka förhållningssätt som är gynnsamma och inte. Många elever har fått en nystart och vi har även pratat om ”fjärilar” utifrån Austins butterfly:

Flera av Idol-deltagarna har uppenbara problem att ta emot återkoppling och levererar ursäkter istället för att ta till sig konkreta råd från de som faktiskt har bevisad kompetens att uttala sig om olika kvaliteter. Det är tråkigt, framförallt för dem och deras framtid.

Jag har redan ett i allmänhet bra jobb med snart rimlig lön. Jag får ungefär lika mycket betalt oavsett hur mycket du lär dig eller inte, men du kommer att få det olika i framtiden beroende på hur du väljer att engagera dig idag. Dessutom är det kul på riktigt att faktiskt kunna saker.

I undervisning har vi återkommande visat Michael Jordans ”Maybe it’s my fault” som ett underlag för en diskussion om att vi är mer intresserade av att se engagemang och konkret ansträngning istället för ursäkter (Nota Bene att världens genom tidernas bäste basketspelare ursprungligen inte blev uttagen till basketlaget, men då bestämde sig för att träna mer och bättre istället för att ge upp):


Grunden för detta blogginlägg publicerades ursprungligen på Magister Magnus blogg.


Kulturskapande? Vi får det att funka 6

Här kommer så ett utdrag till ur Magister Magnus bidrag i antologin ”Vi får det att funka!” (Ekerlids förlag 2016). Anledningen till att vi publicerar det här är förstås att det har bäring på det vi tänker och försöker gestalta:


HallbartIhop2Varför kulturskapande – hur gör vi det #hållbartihop?

Vi på Glömstaskolan pratar ofta med våra elever om hur vi vill ha det tillsammans, utifrån att vi alla vill ha det hållbart ihop. Detta gäller generellt och är lika applicerbart på IKT som på annat. Innan man introducerar ny teknik, nya moment och kollaborativt skrivande är det klokt att ha en öppen, saklig och allsidig dialog utifrån frågorna:

  • beaty”Hur vill vi ha det tillsammans?
  • Hur gör vi det bra, hur gör vi varandra bra?
  • Vilka risker finns och hur kan vi försöka minimera dem respektive lyfta om de ändå händer?”

När arbetet sedan är igång är det lämpligt att återkommande lyfta frågan, påminna om hur vi ville ha det och vad som nu kan krävas för att få det så.

Utbildning handlar om att skydda i verkligheten inte ifrån den!

/Anne Marie Körling

När vi är i mål vid något ska vi inte heller slarva över utvärderingen; ”vad lärde vi oss egentligen av detta, både konkret och på ett högre plan? Vad tar vi med oss i nästa arbete och vad lämnar vi bakom oss?”

Detta fungerar både på system-, grupp- som på individnivå. Att förmå och inspirera elever att själva välja sådant som bottnar i gynnsamma förhållningssätt slår vilka tekniska filter och spärrar som helst. Jag är personligen helt övertygad om att dessa i förlängningen snarare stjälper än hjälper, de visar brist på förtroende och uppmanar närmast till försöka att hitta vägar runt dem. Samtidigt ska vi inte sväva på målet; närvarande vuxna bestämmer, vilket är såväl ett mandat som ett ansvar som är oss givet i kraft av att vi är vuxna i allmänhet och lärare i synnerhet.

”Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära” /Läroplanen Lgr 11, kap 1

 


Kommunikationsdax ja, men hur?

Jag har verkligen gillat att skriva veckobrev. Mina veckobrev har alltid varit fina produkter, fyllda med info och fina bilder. Men för det första har de tagit ganska mycket av min begränsade lärartid och för de andra har de inte blivit så lästa som de borde…

På Glömstaskolan provade vi istället att upprätta ett mer tidsenligt kommunikationskontrakt med elevernas vårdnadshavare och föräldrar:

Vi skriver allt ni behöver veta på bloggen. Ni läser där.

Som förälder med barn här behöver du inte leta efter borttappade lappar. Inga upptejpade lappar på dörrar. Inga massmejl. Det finns ett ställe att leta information på. Du kan enkelt prenumerera på nya inlägg så du får dem via e-post direkt när de kommer.

4 sep. 2016 07-25-05Ganska snart insåg vi att det behövs två bloggar: en för info som gäller hela skolan och en som gäller respektive årskurs. Information som gäller fritidshemmet ligger så här långt på hela skolans blogg (rubrik i inlägg ska tala om att den som inte har inskrivna barn inte behöver fortsätta läsa).

Blogginlägg görs på respektive blogg när det finns något som utifrån en professionell bedömning är sådant som elevernas föräldrar behöver veta. Varje inlägg ska i princip handla om ett ämne. Detta gör att det ibland kan dröja länge mellan inlägg, liksom att det ibland kan komma flera inlägg samma dag. Vi håller oss till bloggarna, kontraktet behöver förstås upprätthållas åt båda håll. 

Vi informerar när det finns något som det behöver informeras om, vi använder inte vår eller er tid och kraft bara-för-att.

När det gäller information om vad som händer, sker och lärs i skolan har vi ett flöde på Instagram. Ett för skolan och ett för respektive årskurs (delvis arbetslag nu i början när vi inte har fulla årskurser) . Här är det tänkt att föräldrar och andra intresserade enkelt och utan inloggning eller något särskilt konto ska kunna följa lite av det som sker och händer. Vi söker tillstånd att publicera elevers ansikte utifrån PUL, men publicerar aldrig namn. Framförallt fokuserar vi på att visa verksamheten, det som görs/lärs/tränas. Innan publicering görs alltid en professionell yrkesetiskt grundad bedömning vad bilden tillför och inte.

instagramflodeEn bild säger mer än tusen ord.

Istället för att behöva vänta till fredag för att få veta vad barnet gjorde i måndags (inte alltid mina barn ens kommit ihåg måndag kväll) så kan du som förälder, mor- och farförälder mfl direkt fråga om det som hänt, gjort och lärts med bilder som underlag. Smidigt och funktionellt!

Det bästa med Instagram är att det är så smidigt för mig som lärare. Två klick med mobilen, så är bilden iväg.

Vi använder bloggarna, instagram, twitter och Facebook främst för envängskommunikation.

  • Bloggarna riktas till elevers föräldrar och vårdnadshavare
  • Övriga sociala medier riktas till andra intressenter i första hand

På bloggarna besvarar vi förstås kloka kommentarer, övriga kanaler ser vi inte i första hand som arenor för dialog. När det gäller kommunikation med en enskild elevs vårdnadshavare använder vi förstås mejl, telefon och personliga möten.

Vi har även ett levande dokument ”Så Här Gör Vi” där vi samlat en del om hur vi tänker att vi gör och tänker här på Glömstaskolan. Det är klokt att läsa igenom innan man funderar på att välja skolan (som elev eller medarbetare), vi försöker vara tydliga med vår del av kontraktet.

Så tänker vi för närvarande kring kommunikation, men vi lär oss ständigt. Hur tänker du?

Varför? Varför inte?

 


Gör en bra start?

IMG_2795Jag är far till tre barn: 6, 11 och snart 13 år. I elva års tid har jag alltså lämnat barn på förskolan och/eller skolan. Jag påstår inte att mina lämningar alltid gått så smidigt och bra, men när de gjort det så har vi alla fått en bättre start på dagen än när de inte gjorde det.

Länge tänkte jag att det var barnet som var kinkig, drog benen efter sig, vägrade stänga av TVn, åt frukost extra långsamt… Så småningom insåg jag att det till stor del snarare handlar om mig och mitt ansvar:

– att förbereda
– att börja i tid
– att skapa goda vanor och rutiner

När jag var ute i tid så att vi kunde gå eller cykla lugnt blev det alltid en bättre start på dagen, både fysiskt och mentalt, för oss båda. 
När det var bråttom och vi båda hamnade i affekt – var det sällan bra läge att ta diskussionen, utan bara Gilla Läget där och då. Så måste det få vara – men när adrenalinet sedan lagt sig behöver man ta ett steg tillbaks och fundera över vad jag kan förändra i förberedelser, rutiner och vanor för att det ska fungera bättre nästa gång.

Jag förstår faktiskt inte varför vi ska skynda till förskolan, för mig börjar den ju inte förrän jag kommer dit…

Barn är ju härligt här–och–nu vilket har sin enkla förklaring i hjärnans utveckling. Först efter tjugo års ålder kan man på allvar förväntas kunna planera för framtiden. Vi som skaffat barn och vi som arbetar i skola har var och en ett ansvar för att skapa rutiner och odla fram gynnsamma förhållningssätt som faktiskt hjälper våra barn respektive elever att fungera optimalt – långsiktigt. Samtidigt som vi behöver utgå från individen behöver vi skapa något som också fungerar för kollektivet, vilket kräver sina medvetna val och prioriteringar. Det gäller både föräldrar och pedagoger.
En nyckel för att lyckas är att visa varandra tillit. Föräldrar måste visa pedagoger tillit att fatta de professionella beslut som behövs, att man tröstar det barn som behöver tröstas men också lär barn upptäcka att det är OK att få vara ledsen en stund. Vi behöver visa tillit till att människan alltid gör så gott man kan i varje givet ögonblick utifrån de förutsättningar, behov, kunskap och föreställningsvärld man har, men också förvänta sig att man är öppen för förändring. Som så ofta kan vi få god ledning utifrån frågorna:
Varför?
Varför inte?be happy
En annan nyckel är fungerande rutiner som stöd för verksamheten, som en ryggrad att stödja sig på. Rutiner och struktur ska inte vara huggna i sten eller skal som hindrar utveckling, men utan dem blir det ett ständigt oförutsägbart kaos som inte skapar trygghet.
Rutiner får dock inte vara viktigare än att se människan, men fungerande rutiner kan också bidra till att vi faktiskt ser mer, eftersom de hjälper hjärnan att hushålla med sina resurser.  Hjärnponden bjuder på ett intressant avsnitt om just det: hur vi kan förändra våra vanor och bygga nya rutiner och mer gynnsamma förhållningssätt.

Glömstaskolans blogg för elever och föräldrar finns det en Bra-att-ha-sida, med en och annan länk till fler tips om hållbarhet, familjeliv, hälsa. Botanisera gärna vidare där – och tipsa oss gärna om du har fler liknande tips!

Tillsammans gör vi en bra start och vandrar sedan vägen tillsammans, med olika uppdrag, ansvar och fokus – men med syfte att det ska bli bra för varje individ och för helheten.


#hållbartihop

Göra MED eller ÅT?

För ett antal år sedan köpte jag min första dymo-skrivare. En kul leksak som klart effektivare än tidigare varianter skriver ut allehanda etiketter. Jag satte en ära i att snabbt och snyggt märka elevernas hyllor och lådor.

En av mina döttrar fick av olika anledningar gå i en storklass om 74 elever och den bestämda hyllan i hallen var en viktig del i hennes trygghet (den viktigaste delen stod förstås trygga, tydliga och kompetenta pedagoger för).

När Glömstaskolan startade för ett år sedan hade jag förstås lagt en dymoskrivare till beställningslistan, i syfte att namna elevernas hyllor, i syfte att skapa grund för trygghet.

En hake med en ny skola utan egen adress kan dock vara att leverantörer inte hittar dit, allt vårt material inkl skrivaren kom på avdrift. Vi hade också bara en dag tillsammans innan eleverna kom på öppet hus och inskolningssamtal…

… så istället lät vi eleverna göra sina egna namnskyltar:

”Välj en hylla som blir din, plus en hylla för dina skor. Gör namnskyltar till dem och sätt upp!

Här finns papper, pennor, saxar, tejp. Du kan säkert skriva ditt namn, annars hjälps vi åt – hursomhelst lär du hitta din egen skylt.”

Det blev förstås riktigt bra och en tydlig signal om att man nu börjat skolan och att vi vuxna här förväntar oss att man kan, vill och vågar – och annars får en liten knuff på vägen inkl den stöttning som kan behövas.

Vi bjuder dock bara hjälp i form av trappräcken att stödja sig på under den egna färden uppåt, vi låter inte elever åka hiss i onödan. Process och inte bara Produkt!

Pedagogerna på skolan vi lånade lokaler – och material – av hade gjort väldigt fina skyltar till sina elever. Men känslan blev också en annan: skolans kapprum kändes som just skolans kapprum istället för att vara elevernas, vilket även avspeglades i hur eleverna på respektive skola tog ansvar för sin miljö.

Produktivitet är att göra saker rätt. Effektivitet är att göra rätt saker.

Som lärare gäller det att ständigt försöka nyttja sin tid och kraft där den gör störst nytta. På Glömstaskolan gör vi gärna saker med elever men inte gärna åt dem, om de kan klara det själva (utan hjälp, med hjälp av varandra, med processhjälp av oss). Att få ansvar för att göra saker på egen hand har också fördelen att det ger grund för ett långsiktigt gynnsamt förhållningssätt:

Jag vill. Jag kan. Jag får. Jag vågar. Jag tar ansvar.

Det är förstås inte så att vi gillar barnarbete universellt, men att låta elever vara med också hjälpa till med det de kan skadar verkligen inte – tvärtom!

Bild från Kreativum i Karlshamn, inrymt i f d spinneri

Bild från Kreativum i Karlshamn, inrymt i f d spinneri


Därför teambaserad organisation!

På Glömstaskolan hör du INTEIMG_2777

Min klass…

Mitt klassrum…

eller

Din klass

Ditt klassrum

Vår organisation, vår fysiska lärmiljö och vår psykosociala lärmiljö är en helhet som bland annat bygger på att vi arbetar tillsammans i team. Man måste ha någon utgångspunkt för hur man organiserar och vi har valt årskursen. Det kan diskuteras, men är en rimlig grund utifrån det uppdrag skollag och läroplan ger oss.

Varje årskurs har en tydlig hemvist, där varje elev har sitt egna skåp. Inom årskursen gör vi inte klasser eller fasta grupper, vi arbetar med trygghet och tillit på andra och över tid mer hållbara sätt. Ett antal legitimerade lärare, fritidspedagoger samt socialpedagog har ett huvudansvar för respektive årskurs, även om många lärare undervisar i fler årskurser utifrån sin ämneslegitimation.

Digitala lärverktyg som stöder lärprocessen i mötet lärare-elev-innehåll är en självklarhet, liksom tydligt definierade och varierande lärmiljöer vilka medvetet används till olika typer av undervisning.

Några effekter av teambaserad organisation:

  • Lärare, fritidspedagoger och socialpedagoger  kan bättre utnyttja sina kompetenser och individualisera undervisningen för varje elev.
  • Kollegialt lärande ökar  med tydlighet, transparens och formativa arbetssätt.
  • Yrkesetisk dialog blir en del av vardagen.
  • Negativa effekter av lärares frånvaro (ja, även lärare kan bli sjuka, ha sjuka barn, vara borta på viktig kompetensutveckling) minskar både kortsiktigt och långsiktigt
  • Undervisningen blir mer likvärdig, idag vet vi att kvaliteten ofta skiljer mer mellan olika klassrum än mellan olika skolor.
  • Effektivare utnyttjande av dagen med färre start och stopp möjliggörs vilket ökar tiden i lärande och minskar stress.
  • Fler vuxna och fler kamrater att förhålla sig till möjliggör större urval och bättre matchning. Förskolan har länge arbetat teambaserat, så eleverna är i allmänhet vana vid att förhålla sig till fler vuxna även om vi av tradition i skolan ofta hänvisat till ”min fröken, mitt klassrum”.
IMG_2781

Trappa Upp & Trappa Ned

Glömstaskolan är en skola i fyra våningar. Så det blir en del trappor att gå i.

Svar: Ja

Kan barn gå i trappor?

Finns hiss om man har funktionshinder?

Kan man lära och träna att gå i trappor?

Kommer vi att träna det?reclaim

Är det rent av bra att gå i trappor?

  • Vi vet att vi behöver röra oss för ett hållbart liv. För både kropp och knopp.
  • Vi vet att vi lär oss mer om vi har daglig fysisk aktivitet.

Trappor är bra.

 


Varför (inte självklart) schema på väggen?

När vi började med förskoleklass hösten 2015 hade vi ett tydligt schema på whiteboarden. Med visst bildstöd. För det har vi ofta hört att det är bra och viktigt (vilket det mycket väl också kan vara, allt beror som alltid på professionella bedömningar i ett sammanhang). Haken var bara att vi hade svårt att följa det. Dels så var vi i lånade lokaler i en verksamhet som precis som vår startade upp på nytt, vilket gjorde att förutsättningar ändrades på vägen när nya upptäckter gjordes.

Exempelvis var det en bättre organisation att lägga start och slut av rast på olika tider istället för att krocka 75 elever i en trång hall.

Dels så hade vi inte arbetat oss samman och funnit vår struktur, samtidigt som vi gärna ville fånga ögonblicket utifrån våra grundfrågor:

Varför? Varför inte?

Vi la en del tid och kraft i början på att uppdatera schemat. Vi vet ju att trygghet och trivsel är en förutsättning för lärande och kunskapsinhämtning. Men så en dag tänkte vi om och ställde oss den viktigare frågan:

Vad skapar egentligen trygghet?

Förutsägbarhet, javisst, men vilken typ av förutsägbarhet?IMG_2705

Om en elev bygger sin trygghet på att ”det står på tavlan att rasten är tjugo minuter och sedan ska vi ha matematik på fjället med Fröken Ann” och det sedan blir ändringar – vilket det så ofta blir i skolans värld – så har ju vi faktiskt organiserat för otrygghet. Rasten kan bli längre för att det är läge för det, Fröken Ann kan bli uppbunden av ett möte eller en konflikt som måste tas, på rasten kan det hända något som ger mer näring och fokus åt en lektion i No än i matematik…

Om tryggheten istället byggs av ”rasten är ungefär tjugo
minuter lång och när musiken spelas på skolgården vet jag att det är dags att samlas på det bestämda stället för att gå in. När jag kommit in står en av mina pedagoger och anvisar vilket rum jag ska gå till. I rummet står en annan pedagog och berättar vilken lektion vi ska ha nu. Jag kan lita på att de vuxna tar ansvar för tiden, för undervisningen, för läroplanen, för timplanen.” så blir det en över tid långt mer hållbar trygghet. En trygghet som bygger på gynnsamma förhållningssätt där de vuxna utbildade pedagogerna inte lägger över sitt ansvar över undervisningen på eleverna utan lägger sin tid och kraft på just den istället för att lägga den på att upprätthålla själva skalet.

Mer ryggrad och mindre skal!

Det kräver förstås ett förhållningssätt bland pedagoger där var och en tar ansvar, är närvarande och autentisk. Och det kräver att barnen tränas i det. Tillsammans.

Våra erfarenheter såhär långt är väldigt, väldigt goda. Eleverna uppvisar en stor trygghet i att vi vuxna har koll på vårt. Trygghet är viktigt, men den kan skapas på olika sätt. En del är i förlängningen bättre än andra, men ingen är Den Enda Vägen. Undervisning ska förstås alltid kännas begriplig och meningsfull. Och den ska alltid följas upp, utvärderas och professionellt anpassas efter de förutsättningar som råder.

Självklart har vi även elever med särskilda behov.

 

 

 


God Lärmiljö – #passet2016

IMG_2128

Strax innan föreläsardebut tillsammans

#Passet2016 samlades lärare, rektorer och andra skolintresserade kvällen innan SETT-mässan för gemensam inspiration med föreläsningar, workshops, seminarier och mingel. Alla bjuder av sin tid och får inspiration, gemenskap, kunskaper och nätverk tillbaka.  Glömstaskolan höll ett fullsatt och uppenbart uppskattat pass om Lärmiljö – gemensam föreläsningsdebut för Rektor Peter, Fröken Ann, Fröken Camilla och Magister Magnus tillsammans. På fyrtio minuter hann vi förstås inte mer än skrapa på ytan, både generellt och specifikt, men vi vågar lova att en del tankar och idéer lär spira vidare på mången håll. Vi blir också klarare med hur vi tänker, tycker och – faktiskt gör – när vi hör oss själva berätta om det.

lärmiljöNågra hade hört av sig och beklagat att de inte kunde ta sig till Stockholm denna kväll, så vi valde att även sända vår föreläsning via Periscope.

Nu har vi lärt oss att man inte ska ha lärplattan liggande när man kör Periscope… Vi gjorde inte fel, vi skaffade oss snarare erfarenhetsunderlag för bättre val och beslut i framtiden.

Här kan du även ladda ner vår Presentation Lärmiljöer_Glömstaskolan_Passet2016. #sharingiscaring är något man inte bara kan prata om, även det måste gestaltas.

Precis som den goda lärmiljön i sin fysiska, sin psykosociala och sin organisatoriska form måste gestalta de normer, värden och kunskaper vi hittar i läroplan och skollag.

”För lärarna handlar det om att äga sina klassrum och veta hur de bäst ska användas. Viktigt att notera i sammanhanget är att förändring nästan alltid är ett stort åtagande. Det gäller att ha idéer, att våga och ta risker. Samtidigt är även detta inte så märkvärdigt. Är det något som inte fungerar, ja, då är det bara prova något annat. Det finns alltid nya möjligheter.”

/Peter C Lippman, arkitekt som forskar på lärande – med vilken vi har ett ömsesidigt givande samarbete

 


Wow vilken vecka

Måndag. Andra veckan tillsammans med vår förberedelseklass. Vi rivstartar med en timme tillsammans, där elever i olika åldrar blandas i grupper för att spela och läsa tillsammans. I ett hörn spelas det memory, där varje kort som vänds upp blir identifierat muntligt. ”En katt och en igelkott”, ”En hund och en flodhäst.” På soffan spelas det schack. I den andra soffan läser en sexåring och en sextonåring en bok tillsammans. Sexåringen läser först, sextonåringen repeterar det som sagts. Sexåringen påpekar uttalet och sextonåringen försöker igen. Sexåringarna övar på att ge muntliga instruktioner, på att förklara och hitta olika ord för att förklara samma saker och på att läsa. De talar långsamt och tydligt. De äldre eleverna övar på att förstå och tala svenska. De bygger ordförrådet och tränar ordföljd, bland mycket annat.

Vi läser tillsammans! #FBKoFSK #hållbartihop

Ett filmklipp publicerat av Glömstaskolan (@glomstaskolan)

Överallt sitter engagerade elever, fullt fokuserade på att träna, lära och hjälpa. Det skrattas och skämtas. Mitt bland allt detta sitter min kollega och läser med två elever. en sexåring som kommit igång med sin läsning och en elvaåring som ännu inte läser på sitt modersmål. Likväl sitter eleven där och följer min kollegas fingrar som stryker under texten på boksidorna, samtidigt som hen försöker upprepa det sexåringen säger.

Gestaltande! #kommunikation #kollaboration #hållbartihop

Ett filmklipp publicerat av Glömstaskolan (@glomstaskolan)

Kommunikation och kollaboration

Under veckan håller Camilla en bildlektion med FBK. De får måla självporträtt. Det är inte en sådan där lektion som jag så ofta hade när jag gick i högstadiet, där vi alla satt och målade vid bänkarna på egen hand. Nej, här får eleverna tekniker och begrepp för hur de kan ta sig an uppgiften. De leds genom uppgiften och gör både första- och andrafjärilar. Porträtten fotograferas sedan och animeras med hjälp av appen Morfo Booth. Där läser eleverna också in fakta om sig själva; sitt namn, var de kommer ifrån, hur gamla de är, var de bor och så vidare. Filmerna laddas upp på YouTube, vi skapar QR-koder och sätter fast koderna tillsammans med porträtten på våra posters vi skapade förra veckan. Posters om oss själva.  Det blir en repetitionsövning i att presentera sig själv.

Vi pratar om frågeord och skapar frågor tillsammans för att intervjua och bli intervjuade av sexåringarna om våra familjer. När vi sätter igång för att träna på att ställa frågorna samt svara på dem blir det full aktivitet i rummet. Om bara en halvtimme ska vi möta sexåringarna för att göra våra intervjuer. Det blir på riktigt viktigt att träna och lära oss att fråga och svara. Eleverna grupperar sig och hjälper varandra. Några börjar anteckna svaren. Andra intervjuar varandra och tränar på det muntliga. Vid bordet samlas många av ungdomarna runt den för dagen helt nya eleven i klassen. De ritar, skriver och försöker förklara för eleven vad frågorna betyder, på alla sätt de kan. Plötsligt kommer det fram att en av våra äldre elever talar samma språk som vår nya elev. Segerrop och gester hörs och eleverna sätter igång att översätta och träna tillsammans med stor intensitet. Vi missar att vi skulle gå ut och ta en liten rast innan det var dags.

Elever #förberedelseklass intervjuar #förskoleklass #kommunikation #hållbartihop

Ett filmklipp publicerat av Glömstaskolan (@glomstaskolan)

Lyckat projekt

Det märks att båda elevgrupperna redan blivit bekväma med varandra, efter endast två veckors bekantskap. De finner sig bekvämt tillrätta i olika grupper och hittar avskilda platser i lokalerna där de kan sitta och göra sina intervjuer. Arbetet drar igång direkt och intensivt workflow uppstår i lokalerna, för våra 30 sexåringar och 17 högstadielever. Det finns en fascinerande ödmjukhet i de äldre elevernas sätt att ta sig an de yngre eleverna. Och en magisk vilja hos de yngre att på ett respektfullt och ödmjukt sätt hjälpa de äldre elverna. På golvet i korridoren sitter eleven som varken läser eller skriver på sitt modersmål, och läser de sjutton intervjufrågorna på sitt papper. För mig ett svårslaget ögonblick i min karriär. När klockan plingar och det är dags att gå till lunch kommer en av sexåringarna fram till mig:

”Ann, jag frågade om han tyckte att det var lärorikt. Han sa att han hade lärt sig mycket mera svenska.”

På fredagen gör vi en utvärdering i förberedelseklassen:

FBK1

Utvärdering_1_FBK___FSK_vt_2016_-_Google_Formulär 2

(Flervalsfråga) 1. När hela klassen jobbar tillsammans på tavlan. 2. När vi samarbetar med sexåringarna. 3. När jag får skriva av i min bok. 4. När jag får arbeta ensam med iPad. 5. När jag får skapa och vara kreativ (ex. måla, göra en poster, animera). 6. Annat.

 

När vi frågade vad som var bra fick vi svaren:

”Att prata med barnen.”

”Jag började lära mig att läsa.”

”Att spela fotboll med barnen.”

När vi frågade vad eleverna lärt sig de senaste två veckorna fick vi bland annat följande svar:

”Jag har lärt mig ord för familj och att ställa frågor.”
”Jag har lärt mig många nya ord.”
”Jag har lärt mig hur jag presenterar mig själv.”

Samtliga svar ovan är arbete vi gjort i blandade grupper. Spontant var det många tummar som åkte upp i klassrummet när vi frågade hur det är att arbeta tillsammans med sexåringarna. Det känns som att vi är något på spåren.

Jag vill avsluta det här inlägget och de här två veckorna med att säga att jag är så otroligt lycklig att jag får vara med om detta! Att arbeta med åldersintegrering på det här sättet har visat sig ge så mycket mer än ”bara” språklig utveckling. Jag ser hur eleverna växer i sitt lärförtroende, de yngre som får vara lärare till äldre och de äldre som så graciöst tar sig an uppgiften att vara goda förebilder för de yngre. Jag har svårt att förklara hur imponerad jag är över alla inblandade. Fokus på lärande, på att ta hand om varandra och på likheter istället för olikheter.

P.s. På söndag kan ni läsa mer om oss i Södra Sidan och deras artikelserie Framtiden Skola. D.s.