God kultur vs Listor med regler

HallbartIhop2Nyligen en intressant upptäckt i skolans restaurang. En sexåring gjorde som sexåringar stundtals gör när de ännu inte tränat tillräckligt på att bära sin tallrik: Eleven tappade tallriken som gick i bitar (det är godare äta på riktiga tallrikar istället för plast, värt detta intermittenta besvär att sopa upp).

IMG_3627En relativt ny elev nära tonåren gjorde då som den eleven var van vid på förra skolan: applåder! Inte uppskattande applåder, utan lite sådär lagom kymiga och retfulla.

Det intressanta nu var att hens kamrater, som på förra skolan säkerligen skulle ha applåderat med, men som nu varit här hos oss i ett par veckor, tydligt satt med armarna i kors och med kropsspråk visade att detta näppeligen var ett sätt att visa:

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Eleven slutade mycket snart applådera när den upptäckte att kulturen här är en annan. Dessutom var en lärare och en fritidspedagog snabbt på plats med ett tydligt men vänligt ”så gör vi inte, när vi vill varandra väl och gör varandra bra. Hur skulle du själv tänkas vilja ha det om du var sexåringen som lär sig hantera tallrik?”.

Det är så konstigt på den här skolan, det finns bara en regel – ändå får man inte göra nå’t!

– som en elev uppbragt sa en av de första veckorna det väl sjunkit in att det här med att det saknades långa listor med regler verkligen inte innebar att det var fritt fram – tvärtom! Vår enda regel har hittlils räckt som vägvisare i en dialog om det som händer, kan tänkas hända, har hänt. Helt klart tar det i början lite längre tid att ta denna dialog, men i förlängningen så sparar det tid när det satt sig och det egna ansvaret är på plats. Tillsammans med tydligt ledarskap från närvarande vuxna som har mandat och ansvar fatta de beslut som krävs.

Hur ska ansvar kunna tränas om man inte får chans att träna det?

Kultur är ju inget som uppstår eller sitter i skolväggarna. Kultur är något vi bygger. Tillsammans. Precis som med andra byggen är det bra om det görs medvetet och med stadiga material, vänliga för såväl den som bygger som för den som sedan ska verka i byggnaden och även dess omgivning.

Grupptryck är högst mänskligt. I matsalen var det intressant att se hur det även kan fungera positivt, när kulturen är positiv. Nedan ett sevärt klipp om hur svårt det kan vara att motstå grupptryck:


Träning och Uppgiftsinlämning

I måndags fick eleverna i förskoleklass träna på att låna hem skolans lärplattor, i syfte att fortsätta lärandet och tränandet hemma och dessutom träna på att vara rädda om och ta ansvar för utrustning. I tisdags utvärderade vi muntligt och med hjälp av våra fingrar hur det gått (tumme upp eller tumme ner eller mittemellan respektive på-en-skala-från-1-till-5 med ena handens fingrar). Eftersom det i stort hade fungerat mycket bra fortsatte försöket.

Idag fick eleverna berätta mer om vad de gjort i appen showbieShowbie, då den har en väldigt smidig multimodal inlämning – eleverna kan lätt lämna in text, bild, ljudinspelning, video. Vi har arbetat med den tidigare i ASL och bokstavsarbete, men nu var det dags för en konkret inlämningsuppgift, innan vi skulle gå på lunch.

När man stöter på problem och av någon anledning inte vet vad man ska göra så har vi tränat eleverna att

  1. lindstrom_ansvarTa ansvar och var aktiv (sitta och bara vänta tyst duger inte)
  2. Fråga en kompis.
  3. Fråga en till kompis om den första inte kunde.
  4. Fråga en tredje kompis.
  5. Fråga läraren.

Den första eleven var klar på mindre än tre minuter. Innan tjugo minuter hade gått hade samtliga elever lämnat in – och nu pratar vi om elever i förskoleklass…

Om vi tror att de kan, får vi ganska ofta rätt.

Om vi tror att de inte kan, får vi alltid rätt.

När de lämnat in uppgiften – vilket ju direkt syns i Showbie – fick de direkt frågan:

Det är nu X minuter kvar till lunch. Vad tänker du att du ska träna på fram tills dess?

Ett tips kan vara att titta i din IUP, om du inte vet vad du kan och bör träna på.

Fungerar det att ställa en sådan fråga i förskoleklass? Tja, om vi tror att det ska gå – och har tränat eleverna i gynnsamma förhållningssätt så går det. Uppenbarligen.

Sedan får varje elev respons i Showbie, vilken jag som lärare kan göra oberoende av tid och rum (så länge där finns internet). Även den kan göras multimodal (liksom uppgiftsutdelningen, vilken även kan bestå av utdelade dokument och länkar). Eleven som var frånvarande har uppgifter i sin lärplatta utan att jag behöver göra något. Uppgiften och responsen blir enkelt ett tillfälle för äkta kommunikation. Alternativet att ställa frågan i klassen eller ställa upp eleverna på led och höra en i taget finns förstås, men vi finner att detta går smidigt med hjälp av digital teknik. Nya möjligheter, nya förutsättningar och nya krav på vår undervisning – härligt! 


Wow vilken vecka

Måndag. Andra veckan tillsammans med vår förberedelseklass. Vi rivstartar med en timme tillsammans, där elever i olika åldrar blandas i grupper för att spela och läsa tillsammans. I ett hörn spelas det memory, där varje kort som vänds upp blir identifierat muntligt. ”En katt och en igelkott”, ”En hund och en flodhäst.” På soffan spelas det schack. I den andra soffan läser en sexåring och en sextonåring en bok tillsammans. Sexåringen läser först, sextonåringen repeterar det som sagts. Sexåringen påpekar uttalet och sextonåringen försöker igen. Sexåringarna övar på att ge muntliga instruktioner, på att förklara och hitta olika ord för att förklara samma saker och på att läsa. De talar långsamt och tydligt. De äldre eleverna övar på att förstå och tala svenska. De bygger ordförrådet och tränar ordföljd, bland mycket annat.

Vi läser tillsammans! #FBKoFSK #hållbartihop

Ett filmklipp publicerat av Glömstaskolan (@glomstaskolan)

Överallt sitter engagerade elever, fullt fokuserade på att träna, lära och hjälpa. Det skrattas och skämtas. Mitt bland allt detta sitter min kollega och läser med två elever. en sexåring som kommit igång med sin läsning och en elvaåring som ännu inte läser på sitt modersmål. Likväl sitter eleven där och följer min kollegas fingrar som stryker under texten på boksidorna, samtidigt som hen försöker upprepa det sexåringen säger.

Gestaltande! #kommunikation #kollaboration #hållbartihop

Ett filmklipp publicerat av Glömstaskolan (@glomstaskolan)

Kommunikation och kollaboration

Under veckan håller Camilla en bildlektion med FBK. De får måla självporträtt. Det är inte en sådan där lektion som jag så ofta hade när jag gick i högstadiet, där vi alla satt och målade vid bänkarna på egen hand. Nej, här får eleverna tekniker och begrepp för hur de kan ta sig an uppgiften. De leds genom uppgiften och gör både första- och andrafjärilar. Porträtten fotograferas sedan och animeras med hjälp av appen Morfo Booth. Där läser eleverna också in fakta om sig själva; sitt namn, var de kommer ifrån, hur gamla de är, var de bor och så vidare. Filmerna laddas upp på YouTube, vi skapar QR-koder och sätter fast koderna tillsammans med porträtten på våra posters vi skapade förra veckan. Posters om oss själva.  Det blir en repetitionsövning i att presentera sig själv.

Vi pratar om frågeord och skapar frågor tillsammans för att intervjua och bli intervjuade av sexåringarna om våra familjer. När vi sätter igång för att träna på att ställa frågorna samt svara på dem blir det full aktivitet i rummet. Om bara en halvtimme ska vi möta sexåringarna för att göra våra intervjuer. Det blir på riktigt viktigt att träna och lära oss att fråga och svara. Eleverna grupperar sig och hjälper varandra. Några börjar anteckna svaren. Andra intervjuar varandra och tränar på det muntliga. Vid bordet samlas många av ungdomarna runt den för dagen helt nya eleven i klassen. De ritar, skriver och försöker förklara för eleven vad frågorna betyder, på alla sätt de kan. Plötsligt kommer det fram att en av våra äldre elever talar samma språk som vår nya elev. Segerrop och gester hörs och eleverna sätter igång att översätta och träna tillsammans med stor intensitet. Vi missar att vi skulle gå ut och ta en liten rast innan det var dags.

Elever #förberedelseklass intervjuar #förskoleklass #kommunikation #hållbartihop

Ett filmklipp publicerat av Glömstaskolan (@glomstaskolan)

Lyckat projekt

Det märks att båda elevgrupperna redan blivit bekväma med varandra, efter endast två veckors bekantskap. De finner sig bekvämt tillrätta i olika grupper och hittar avskilda platser i lokalerna där de kan sitta och göra sina intervjuer. Arbetet drar igång direkt och intensivt workflow uppstår i lokalerna, för våra 30 sexåringar och 17 högstadielever. Det finns en fascinerande ödmjukhet i de äldre elevernas sätt att ta sig an de yngre eleverna. Och en magisk vilja hos de yngre att på ett respektfullt och ödmjukt sätt hjälpa de äldre elverna. På golvet i korridoren sitter eleven som varken läser eller skriver på sitt modersmål, och läser de sjutton intervjufrågorna på sitt papper. För mig ett svårslaget ögonblick i min karriär. När klockan plingar och det är dags att gå till lunch kommer en av sexåringarna fram till mig:

”Ann, jag frågade om han tyckte att det var lärorikt. Han sa att han hade lärt sig mycket mera svenska.”

På fredagen gör vi en utvärdering i förberedelseklassen:

FBK1

Utvärdering_1_FBK___FSK_vt_2016_-_Google_Formulär 2

(Flervalsfråga) 1. När hela klassen jobbar tillsammans på tavlan. 2. När vi samarbetar med sexåringarna. 3. När jag får skriva av i min bok. 4. När jag får arbeta ensam med iPad. 5. När jag får skapa och vara kreativ (ex. måla, göra en poster, animera). 6. Annat.

 

När vi frågade vad som var bra fick vi svaren:

”Att prata med barnen.”

”Jag började lära mig att läsa.”

”Att spela fotboll med barnen.”

När vi frågade vad eleverna lärt sig de senaste två veckorna fick vi bland annat följande svar:

”Jag har lärt mig ord för familj och att ställa frågor.”
”Jag har lärt mig många nya ord.”
”Jag har lärt mig hur jag presenterar mig själv.”

Samtliga svar ovan är arbete vi gjort i blandade grupper. Spontant var det många tummar som åkte upp i klassrummet när vi frågade hur det är att arbeta tillsammans med sexåringarna. Det känns som att vi är något på spåren.

Jag vill avsluta det här inlägget och de här två veckorna med att säga att jag är så otroligt lycklig att jag får vara med om detta! Att arbeta med åldersintegrering på det här sättet har visat sig ge så mycket mer än ”bara” språklig utveckling. Jag ser hur eleverna växer i sitt lärförtroende, de yngre som får vara lärare till äldre och de äldre som så graciöst tar sig an uppgiften att vara goda förebilder för de yngre. Jag har svårt att förklara hur imponerad jag är över alla inblandade. Fokus på lärande, på att ta hand om varandra och på likheter istället för olikheter.

P.s. På söndag kan ni läsa mer om oss i Södra Sidan och deras artikelserie Framtiden Skola. D.s.


Våga för att lyckas – Går det att undervisa sex- och sextonåringar tillsammans?

När utmaningar kommer vår väg kan vi antingen välja att säga ”Nej, det går inte, jag vill inte!” eller så säger vi ”Vi kan alltid försöka! Om det inte fungerar får vi prova något annat”.

För en dryg vecka sedan frågade Rektor Peter mig:

– Kan du tänka dig att vara med i förberedelsegruppen och hjälpa till med svenskaundervisningen i några veckor?

Bara ett par veckor efter det att Peter fått uppdraget hade han lyckats få ihop en grupp för nyanlända högstadieelever under Glömstaskolans flagg. Lokaler, basmaterial och till och med två lärare fanns på plats. Två lärare som själva är asylsökande och talar tre av de största språken som eleverna i vår förberedelsegrupp talar. Jag är imponerad! Det talas ofta om problem och alla hinder i vår debatt om nyanlända men här hade nu två lärare som nyligen kommit till Sverige fått arbete som just lärare och ett 30-tal nyanlända elever kunde erbjudas undervisning, de flesta med direkt stöd av lärare som talar deras modersmål.

Jag har inte mycket erfarenhet av att undervisa nyanlända. När jag arbetade på Edboskolan fick jag förmånen att undervisa i FBK under en termin, tillsammans med min kollega Christel. Där hade vi elever i åldersspannet sex år till tolv år och min proffsiga kollega gjorde mitt uppdrag mycket enkelt. Hon tog hand om mottaganden och allt det där runt omkring. Jag undervisade, med stöd av hennes fantastiska förmåga att göra sig förstådd. Av henne lärde jag mig oerhört mycket om hur vi kan hantera undervisning när vi talar olika språk och har svårt att förstå varandra. Men nu skulle det alltså bli min tur att vara den ‘proffsiga kollegan’. Med en stor ödmjukhet inför uppgiften och öppenhet om att jag gärna gör mitt allra bästa försök, klev jag in i samarbetet med förberedelseklassen dagen efter jag fått frågan.

Lärande har inga åldersgränser

Mina tankar snurrade fort – hur skulle jag tänka? Hur lägger vi bäst upp detta? Vad vet jag? Vad kan jag? Och istället för att tänka ”Det här går inte!” tänkte jag ”Vad har vi att jobba med?”. När jag kom ihåg att vi på Glömstaskolan redan hade 31 elever som också arbetade med att lära sig språket kändes det helt självklart att vi skulle bygga ihop undervisningen i de båda grupperna på något sätt, där det passade. Visserligen skiljde sig elevgrupperna i ålder; den ena gruppen bestod mest av elever i årskurs nio och den andra endast av förskoleklasselever, men när det kom till svenska språket så ställdes åldersperspektivet upp och ner. Sexåringarna kan mer svenska än våra nyanlända och de skulle själva vinna mycket i sin språkliga utveckling på att få förklara och beskriva för andra, så självklart ska vi dra nytta av varandra i vårt lärande. Det finns så klart en massa andra fördelar med att samarbeta, vad det gäller värdegrund, lärförtroende, förebilder och gemenskap. Det blir viktigt på riktigt på så många olika sätt.

En vecka har nu gått. Eleverna har haft gymnastik tillsammans, rörelse utomhus, spelat kort och tärningsspel tillsammans. De har haft gemensamma genomgångar om bokstäver, byggt instrument i träslöjden, sjungit tillsammans och pratat om dagens datum. När FBK eleverna kom till förskoleklassens hemvist på måndag morgon fanns det en del tveksamhet. Vart skulle de sitta? Vi höll till i vårt ‘disaster room’ (rummet med endast soffor och udda möbler) och sexåringarna befolkade alla soffor. Men snyggt gjorde de yngre plats för de äldre genom att glida ner på golvet eller byta till annan plats och det föll sig naturligt att äldre blandades med yngre på olika platser i rummet. Vi tittade på Livet i bokstavslandet tillsammans, gick igenom bokstaven Vv och sedan gick vi ut och lekte en lek tillsammans och hälsade på varandra ordentligt. Rätt så tidigt kände jag att jag kanske ändå tänkt fel – tyckte de att det här var för barnsligt? Och vad sa den där killen egentligen till läraren när vi såg på Bokstavslandet? Tyckte han att det var helt omotiverande?

När vi senare delade på grupperna så bad jag mina två kollegor fråga eleverna vad de tyckt om dagen. Hur var det att vara tillsammans med sexåringarna? De gjorde en utvärdering genom att använda tummen upp, tummen vågrätt eller tummen ner. Och rummet fylldes av uppåt-tummar och leenden.

 

– Good!

– Very good!

– Fun! 

Mina axlar sänktes något.

Och så fortsatte veckan. Vi har varvat undervisningen så att elevgrupperna gör några uppgifter tillsammans och några separat. Många av sexåringarna tycker att det är mycket spännande och vill vara tillsammans med de äldre eleverna hela tiden. De äldre eleverna har hittills endast gett positiv feedback och vi har delat många skratt. Men frågan är, lär de sig något då? Det har jag inte kunnat utvärdera tillräckligt än. Det har endast gått en vecka och den har mest handlat om att höra och använda språket för FBK-eleverna, samt att lära känna varandra och skapa relationer. Värden som är nog så viktiga och där kan vi se utveckling redan nu, men det krävs så klart mer. Ämneskunskaperna måste med!

Våga testa för att lyckas

Allt det här är nytt för alla inblandade! Vi har aldrig hört om någon skola som testat att arbeta så här innan, varken sett någon beprövad erfarenhet eller forskning som säger att det inte skulle gå. Vi skulle kunna välja att inte testa, eftersom ett testande innebär risken att misslyckas. Men på Glömstaskolan väljer vi hellre att våga testa nytt och se möjligheterna som finns för att lyckas. Vi jobbar med det vi har och prövar oss fram. Precis som i alla lägen krävs uppföljningar, utvärderingar och analyser så att vi kan förändra det som inte fungera och förädla det som fungerat. Det är genom våra misslyckanden vi skapar förädlade metoder och modeller. Att stå paralyserad i rädsla tar oss inte framåt.

Frågor jag mött under veckan har mest handlat om åldersskillnaden, hur det fungerar med två lärare som själva inte talar så bra svenska och om vi läser alla ämnen. Det vill jag säga direkt; Vi är långt ifrån i mål med att uppfylla hela läroplanen för dessa elever. Till hösten ska de flesta börja på gymnasiet, samtidigt har de otroligt varierande skolbakgrund och mycket med sig i bagaget som kan göra det svårt att fokusera på skolan. Någon kan varken läsa eller skriva på sitt modersmål, någon är lika bra på engelska som mig, någon bor med sin familj, någon har ingen aning om var eller hur deras familj har det idag. Någon blir plötsligt uppringd av sin gode man, mitt under skoldagen, och tillsagd att åka hem och packa sina väskor för hen ska flytta. Ingen mer information ges varken till eleven eller oss. Men det vi har i dag för att försöka stabilisera elevernas vardag är en skola, trygga och starka vuxna runt dem och utbildad personal. Vi har två lärare som talar tre av de språk som de flesta eleverna talar i gruppen. Vi har en pedagog som arbetar i förskoleklassen som talar ett av de andra språken och en annan som arbetar hos oss som också talar det vanligaste språket. Vi har också människor med ett otroligt engagemang och vilja att stötta och ställa om verksamheten efter elevernas behov. Så även om vi har långt kvar att gå känns det som att vi har kommit en bra bit på vägen.

Det här är inte slutet, det är inte heller början på slutet, men det är troligen slutet på början.

– Winston Churchill

P.s. Den där killen som viskade till läraren när vi såg på Bokstavslandet tillsammans med sexåringarna, han frågade vad programmet hette för han ville så gärna se det när han kom hem.

Läs också om vårt arbete i Skolvärlden


Fler lärorika och energigivande möten mellan människor

spelakortDen här veckan har vi åter provat något spännande och lärorikt: att ha delar av undervisningen gemensam för förskoleklassen och förberedelseklassen (vilken främst består av nior). Bland annat har vi presenterat oss för varandra, lekt lekar, spelat kort och spel samt gått igenom bokstaven Vv.

För de äldre eleverna har det förstås inte i första hand handlat om att lära sig själva leken, utan snarare om att leken ofta är ett utmärkt sätt att lära sig (språk) på.

Sexåringarna” och ”Sextonåringarna” skiljer sig förstås i ålder och erfarenheter, men håller alla på att lära sig att bemästra svenska språket. När elever kommunicerar och kollaborerar skapas ofta sammanhang fyllda av såväl lärande som lärglädje. I synnerhet om det görs ”viktigt på riktigt”, dvs kommunikation som faktiskt är på allvar. Vi är också övertygade om att förhållningssättet #hållbartihop endast kan utvecklas om vi får mötas.

Alla har vi saker att lära av varandra.

Att arbeta såväl åldershomogent som  över åldersgränser är något vi kommer att göra som en del av vår struktur och organisation. Det kommer att göras där vi finner det lämpligt och effektivt, exempelvis

  • lära varandra spela spel (komma överens om regler och begrepp)
  • läsa högt (äldre elever får riktigt publik, yngre får förebild)
  • förbereda och leda aktiviteter i ex idrott (mer intressant med äkta deltagare)
  • hålla tal och föreläsningar – även för äldre elever
  • skapa publikationer ihop (ex tidningsredaktion som leds av chefredaktör)
  • estetisk verksamhet
  • rastverksamhet

Fri placering i matsal går väl inte, eller?

IMG_1652I de många föreläsningar som följde boken ”Välkommen till verkligheten” (Gothia 2002) har jag ofta varit tydlig:

Fasta platser i matsalen är bra, annars kan det finnas elever som har ont i magen redan på morgonen för att de inte vet om de får sitta med någon…

Drivna elever ihop med klok kollega utmanade dock detta förra året. Jag tänkte det kunde bli ett prov som ganska snart skulle visa att jag hade rätt. Men ack så jag bedrog mig.

Återigen visade det sig att elever ofta klarar mer än vi tror. MEN det sker förstås inte av sig själv och per automatik – elever i grupp är inte alltid sådär spontandemokratiska. Flugornas herre ligger ofta nog och lurar under ytan. Vi inledde med en enkel variant av SWOT-analys med styrkor och svagheter, möjligheter och hot. Framförallt de två senare lyfte vi fram i ljuset, utifrån vår grundfråga:

Hur vill vi ha det tillsammans?IMG_1631

För vi vet ju alla hur det kan bli om vi bara släpper det löst; en arena för potentiell och mer eller mindre diskret mobbning. Vi pratade nu med eleverna om det innan vi gjorde ett försök (med sexåringar!) och lyssnade in deras kloka förslag hur det skulle kunna förhindras och motverkas. Vi gjorde också några enkla dramatiseringar (paxa plats, byta plats, lämna någon utan plats…) inkl prat både om känslor och vad som kan göras både för att förhindra att det uppstår och vad som kan göras om det trots allt händer. Vi tänker att vi behöver sälja in tanken och förhållningssättet hos elever att:

I egenintresse tar jag ansvar även för helhet

Vi är övertygade om att vi alla i förlängning har mycket att vinna på det. Visst tar det lite längre tid att introducera och utveckla som förhållningssätt, men vinsterna på sikt torde kunna vara stora. Samtidigt har vi lärare förstås ett professionellt ansvar att följa upp och ständigt utvärdera hur det faktiskt fungerar. Och om vi märker att det inte gör det, då är det tydligt:

Vuxna bestämmer. Den som är närvarande har både mandat och ansvar för detta. Autentiskt och närvarande ansvar!

Så här långt har det fungerat och jag har åter blivit påmind om hur mycket som handlar om kontext, förhållningssätt och kultur. Det blir spännande att se vilka fler av mina mentala tatueringar som framgent kommer att utmanas, då både stora och små (läs elever) kollegor kommer att återkomma till de viktiga frågorna:

Varför? Varför inte?


Vi lär oss – tillsammans

IMG_1547En förälder förmedlade ett fotbollsspel till skolan. Tidigare erfarenheter av dylika spel är att det lätt kan bli

  • högljutt
  • konfliktfyllt
  • bollar som försvinner
  • spel som går sönder
  • ”den starkes rätt”

– och så vill förstås ingen ha det. Så hur gör vi då för att motverka det? Ett sätt kan absolut vara att ägna tid åt att göra listor och schema för både liten och stor, sätta upp tydliga regler och tider.

Eller så samlar man alla elever (vi tog även med eleverna från Kästa då vi delar utrymme, och blev alltså ca 70 sexåringar) och lägger upp frågorna på bordet:

Hur vill vi ha det tillsammans? Hur skapar vi det? Vilka risker, hot,  potentiella problem och möjligheter ser vi?

Barn är kloka. De känner sig själva och sina kamrater. De ser sin verksamhet. De har konkreta förslag för hur risker kan förebyggas. De kan resonera om dessa och tillsammans hitta lösningar som är ännu bättre än enskilda förslag – i synnerhet ett och annat som kan komma från oss vuxna.

Den stora vinsten med detta är att de nu också förstår vad som krävs för att fotbollsspelet ska vara kvar. De påminner varandra och det är lätt för oss vuxna att följa upp när gränserna utmanas – vilket de förstås gör och vi förstås håller.

Om vi tror att de kan får vi ofta rätt. Om vi tror att de inte kan får vi alltid rätt.


Våga undervisa – även i förskoleklass

Innan jul lämnade Skolverket in en skrivelse till regeringen, ett förslag till tillägg till Lgr11, med syfte att förtydliga förskoleklassens syfte och innehåll.

De nya läroplanstexterna, som är direkt riktade till förskoleklassen och fritidshemmet, ska ge en ökad förståelse för uppdraget att stödja elevers utveckling och lärande och tydligare ange vilket innehåll undervisningen ska ha.

Skolverket

Undervisningens roll skrivs fram och avsnitten delas in i rubrikerna Syfte samt Centralt Innehåll. I syftestexten står bland annat att, förutom att undervisningen ska ta sin utgångspunkt i elevernas behov, intressen, kunnanden och tidigare erfarenheter, ska undervisningen kontinuerligt ska utmana eleverna och inspirera till nya upptäckter och kunskaper. Det står också att eleverna ska förberedas för fortsatt utbildning. Vi stannar upp vid detta en stund och fundera över vad det betyder för arbetet i förskoleklass.

Ofta framhålls att det är viktigt att förskoleklassen inte blir ”för mycket skola”, men menar vi alla samma sak när vi talar om detta? För oss på Glömstaskolan innebär ”inte för mycket skola” att vi inte ska fokusera på saker som vi ska lära oss när vi kliver upp i ettan. Förskoleklasselever behöver inte kunna läsa innan de börjar ettan. Visst är det fint och bra om de kan det, men det är inte det viktigaste. Och det är här uttrycket ”förberedas för fortsatt utbildning” kommer in. Att förberedas för fortsatt utbildning menar vi innebär att vi ska ge eleverna goda grunder att stå på för att minska friktionen på vägen till kunskapskraven i skolan. I förskoleklass innebär det att vi arbetar med språkljud, så att läskoden blir enklare att knäcka. Vi övar för att skapa oss en god taluppfattning, för att det ska bli enklare att lära oss räkna och nå kunskapskraven i matematik. Vi övar också på att åka buss, att samarbeta, att leka tillsammans, att äta bra, på grov- och finmotorik och vi bygger upp ordförrådet. Vi lär oss att vi är i skolan för att öva på det vi inte kan, inte för att visa vad vi kan. Vi jobbar tillsammans för att hitta glädjen i lärandet, även när det är kämpigt. Vi jobbar för att få det #Hållbartihop och för att skapa gynnsamma förhållningssätt tillsammans.

”Barnen får ofta väldigt stort utrymme för egen lek.”

– Ann S. Philgren, forskare i pedagogik och skolutvecklare vid Ignite Research Institute i Skolportens senaste magasin (nr 1, 2016, s. 28).

Philgren kommenterade fritidshemmen i Skolportens senaste nummer, när hon sa detta. Det finns dock samma övertro på fri lek bland förskoleklassens verksamhet. Undervisning är ett nyckelbegrepp i skolan. Plockar vi bort det begreppet så har vi plötsligt utbildade pedagoger som sysslar med barnförvaring. Det finns så mycket lärlust hos de yngre barnen, och den ska vi ta hand om. Men att ta tillvara på det innebär inte att lämna eleverna själva i sitt lärande. Det är inte fri lek vi talar om. Det är oerhört skickliga pedagoger som upptäcker lärtillfällen i elevernas lek och förvandlar det intresset till behovsstyrt lärande genom undervisning i stunden. Som pedagog ska jag finnas med och plocka upp lärtillfällen som erbjuds inom elevernas aktiviteter. Jag ska också stimulera till lärande och erbjuda lärande aktiviteter som vi ser att eleverna är i behov av. Vi pedagoger ska inte vara rädda för att undervisa! Barn i dag är allt för ofta lämnade ensamma i sin utveckling. Jag vill mena att det ställs högre krav på lärarskicklighet för de som arbetar med eleverna i förskoleklass och på fritids, där elevernas intressen ska leda till spontana lärtillfällen. För det krävs mycket tränade ögon och både bredd och djup i ämneskunskaper.

I den nya skrivelsen lyfts det också fram att eleverna kontinuerligt ska utmanas och inspireras till nya upptäckter och kunskaper. För att leda sådant lärande behövs tydliga mål med undervisningen. Allt för ofta läggs fokus på görandet, där roligt skapande av en vacker produkt blir målet. Men målet måste handla om lärandet, inte görandet – vad vill vi att eleverna ska lära sig i den här processen? Hur tar jag tillvara på lärtillfällen som kommer? Kan jag undervisa både med strukturerade lektioner och i mer spontana situationer?

Skolverkets skrivelse till regeringen är riktigt bra och kommer bli ett lyft för förskoleklassen om den blir antagen. Både syftestexten och det centrala innehållet hjälper till att svara på frågor som ”Vet jag vilka kunskapskrav som finns för årskurs tre?”, ”Vet jag vilka grunder som behövs i förskoleklass för att verksamheten faktiskt ska bli förberedande för skolan?”. Och genom dessa svar står det också tydligt att undervisning är grunden, även i förskoleklassen samt att ”inte bli för mycket skola” inte betyder massor med fri lek där eleverna lämnas själva i sitt lärande.

Våga undervisa!

Tips! Läs Lina Lagos avhandling om hur mening skapas om övergången från förskoleklass till årskurs ett av barn och lärare i en skolkontext.