Gör en bra start?

IMG_2795Jag är far till tre barn: 6, 11 och snart 13 år. I elva års tid har jag alltså lämnat barn på förskolan och/eller skolan. Jag påstår inte att mina lämningar alltid gått så smidigt och bra, men när de gjort det så har vi alla fått en bättre start på dagen än när de inte gjorde det.

Länge tänkte jag att det var barnet som var kinkig, drog benen efter sig, vägrade stänga av TVn, åt frukost extra långsamt… Så småningom insåg jag att det till stor del snarare handlar om mig och mitt ansvar:

– att förbereda
– att börja i tid
– att skapa goda vanor och rutiner

När jag var ute i tid så att vi kunde gå eller cykla lugnt blev det alltid en bättre start på dagen, både fysiskt och mentalt, för oss båda. 
När det var bråttom och vi båda hamnade i affekt – var det sällan bra läge att ta diskussionen, utan bara Gilla Läget där och då. Så måste det få vara – men när adrenalinet sedan lagt sig behöver man ta ett steg tillbaks och fundera över vad jag kan förändra i förberedelser, rutiner och vanor för att det ska fungera bättre nästa gång.

Jag förstår faktiskt inte varför vi ska skynda till förskolan, för mig börjar den ju inte förrän jag kommer dit…

Barn är ju härligt här–och–nu vilket har sin enkla förklaring i hjärnans utveckling. Först efter tjugo års ålder kan man på allvar förväntas kunna planera för framtiden. Vi som skaffat barn och vi som arbetar i skola har var och en ett ansvar för att skapa rutiner och odla fram gynnsamma förhållningssätt som faktiskt hjälper våra barn respektive elever att fungera optimalt – långsiktigt. Samtidigt som vi behöver utgå från individen behöver vi skapa något som också fungerar för kollektivet, vilket kräver sina medvetna val och prioriteringar. Det gäller både föräldrar och pedagoger.
En nyckel för att lyckas är att visa varandra tillit. Föräldrar måste visa pedagoger tillit att fatta de professionella beslut som behövs, att man tröstar det barn som behöver tröstas men också lär barn upptäcka att det är OK att få vara ledsen en stund. Vi behöver visa tillit till att människan alltid gör så gott man kan i varje givet ögonblick utifrån de förutsättningar, behov, kunskap och föreställningsvärld man har, men också förvänta sig att man är öppen för förändring. Som så ofta kan vi få god ledning utifrån frågorna:
Varför?
Varför inte?be happy
En annan nyckel är fungerande rutiner som stöd för verksamheten, som en ryggrad att stödja sig på. Rutiner och struktur ska inte vara huggna i sten eller skal som hindrar utveckling, men utan dem blir det ett ständigt oförutsägbart kaos som inte skapar trygghet.
Rutiner får dock inte vara viktigare än att se människan, men fungerande rutiner kan också bidra till att vi faktiskt ser mer, eftersom de hjälper hjärnan att hushålla med sina resurser.  Hjärnponden bjuder på ett intressant avsnitt om just det: hur vi kan förändra våra vanor och bygga nya rutiner och mer gynnsamma förhållningssätt.

Glömstaskolans blogg för elever och föräldrar finns det en Bra-att-ha-sida, med en och annan länk till fler tips om hållbarhet, familjeliv, hälsa. Botanisera gärna vidare där – och tipsa oss gärna om du har fler liknande tips!

Tillsammans gör vi en bra start och vandrar sedan vägen tillsammans, med olika uppdrag, ansvar och fokus – men med syfte att det ska bli bra för varje individ och för helheten.


#hållbartihop

Göra MED eller ÅT?

För ett antal år sedan köpte jag min första dymo-skrivare. En kul leksak som klart effektivare än tidigare varianter skriver ut allehanda etiketter. Jag satte en ära i att snabbt och snyggt märka elevernas hyllor och lådor.

En av mina döttrar fick av olika anledningar gå i en storklass om 74 elever och den bestämda hyllan i hallen var en viktig del i hennes trygghet (den viktigaste delen stod förstås trygga, tydliga och kompetenta pedagoger för).

När Glömstaskolan startade för ett år sedan hade jag förstås lagt en dymoskrivare till beställningslistan, i syfte att namna elevernas hyllor, i syfte att skapa grund för trygghet.

En hake med en ny skola utan egen adress kan dock vara att leverantörer inte hittar dit, allt vårt material inkl skrivaren kom på avdrift. Vi hade också bara en dag tillsammans innan eleverna kom på öppet hus och inskolningssamtal…

… så istället lät vi eleverna göra sina egna namnskyltar:

”Välj en hylla som blir din, plus en hylla för dina skor. Gör namnskyltar till dem och sätt upp!

Här finns papper, pennor, saxar, tejp. Du kan säkert skriva ditt namn, annars hjälps vi åt – hursomhelst lär du hitta din egen skylt.”

Det blev förstås riktigt bra och en tydlig signal om att man nu börjat skolan och att vi vuxna här förväntar oss att man kan, vill och vågar – och annars får en liten knuff på vägen inkl den stöttning som kan behövas.

Vi bjuder dock bara hjälp i form av trappräcken att stödja sig på under den egna färden uppåt, vi låter inte elever åka hiss i onödan. Process och inte bara Produkt!

Pedagogerna på skolan vi lånade lokaler – och material – av hade gjort väldigt fina skyltar till sina elever. Men känslan blev också en annan: skolans kapprum kändes som just skolans kapprum istället för att vara elevernas, vilket även avspeglades i hur eleverna på respektive skola tog ansvar för sin miljö.

Produktivitet är att göra saker rätt. Effektivitet är att göra rätt saker.

Som lärare gäller det att ständigt försöka nyttja sin tid och kraft där den gör störst nytta. På Glömstaskolan gör vi gärna saker med elever men inte gärna åt dem, om de kan klara det själva (utan hjälp, med hjälp av varandra, med processhjälp av oss). Att få ansvar för att göra saker på egen hand har också fördelen att det ger grund för ett långsiktigt gynnsamt förhållningssätt:

Jag vill. Jag kan. Jag får. Jag vågar. Jag tar ansvar.

Det är förstås inte så att vi gillar barnarbete universellt, men att låta elever vara med också hjälpa till med det de kan skadar verkligen inte – tvärtom!

Bild från Kreativum i Karlshamn, inrymt i f d spinneri

Bild från Kreativum i Karlshamn, inrymt i f d spinneri


Därför teambaserad organisation!

På Glömstaskolan hör du INTEIMG_2777

Min klass…

Mitt klassrum…

eller

Din klass

Ditt klassrum

Vår organisation, vår fysiska lärmiljö och vår psykosociala lärmiljö är en helhet som bland annat bygger på att vi arbetar tillsammans i team. Man måste ha någon utgångspunkt för hur man organiserar och vi har valt årskursen. Det kan diskuteras, men är en rimlig grund utifrån det uppdrag skollag och läroplan ger oss.

Varje årskurs har en tydlig hemvist, där varje elev har sitt egna skåp. Inom årskursen gör vi inte klasser eller fasta grupper, vi arbetar med trygghet och tillit på andra och över tid mer hållbara sätt. Ett antal legitimerade lärare, fritidspedagoger samt socialpedagog har ett huvudansvar för respektive årskurs, även om många lärare undervisar i fler årskurser utifrån sin ämneslegitimation.

Digitala lärverktyg som stöder lärprocessen i mötet lärare-elev-innehåll är en självklarhet, liksom tydligt definierade och varierande lärmiljöer vilka medvetet används till olika typer av undervisning.

Några effekter av teambaserad organisation:

  • Lärare, fritidspedagoger och socialpedagoger  kan bättre utnyttja sina kompetenser och individualisera undervisningen för varje elev.
  • Kollegialt lärande ökar  med tydlighet, transparens och formativa arbetssätt.
  • Yrkesetisk dialog blir en del av vardagen.
  • Negativa effekter av lärares frånvaro (ja, även lärare kan bli sjuka, ha sjuka barn, vara borta på viktig kompetensutveckling) minskar både kortsiktigt och långsiktigt
  • Undervisningen blir mer likvärdig, idag vet vi att kvaliteten ofta skiljer mer mellan olika klassrum än mellan olika skolor.
  • Effektivare utnyttjande av dagen med färre start och stopp möjliggörs vilket ökar tiden i lärande och minskar stress.
  • Fler vuxna och fler kamrater att förhålla sig till möjliggör större urval och bättre matchning. Förskolan har länge arbetat teambaserat, så eleverna är i allmänhet vana vid att förhålla sig till fler vuxna även om vi av tradition i skolan ofta hänvisat till ”min fröken, mitt klassrum”.
IMG_2781

Trappa Upp & Trappa Ned

Glömstaskolan är en skola i fyra våningar. Så det blir en del trappor att gå i.

Svar: Ja

Kan barn gå i trappor?

Finns hiss om man har funktionshinder?

Kan man lära och träna att gå i trappor?

Kommer vi att träna det?reclaim

Är det rent av bra att gå i trappor?

  • Vi vet att vi behöver röra oss för ett hållbart liv. För både kropp och knopp.
  • Vi vet att vi lär oss mer om vi har daglig fysisk aktivitet.

Trappor är bra.

 


Varför (inte självklart) schema på väggen?

När vi började med förskoleklass hösten 2015 hade vi ett tydligt schema på whiteboarden. Med visst bildstöd. För det har vi ofta hört att det är bra och viktigt (vilket det mycket väl också kan vara, allt beror som alltid på professionella bedömningar i ett sammanhang). Haken var bara att vi hade svårt att följa det. Dels så var vi i lånade lokaler i en verksamhet som precis som vår startade upp på nytt, vilket gjorde att förutsättningar ändrades på vägen när nya upptäckter gjordes.

Exempelvis var det en bättre organisation att lägga start och slut av rast på olika tider istället för att krocka 75 elever i en trång hall.

Dels så hade vi inte arbetat oss samman och funnit vår struktur, samtidigt som vi gärna ville fånga ögonblicket utifrån våra grundfrågor:

Varför? Varför inte?

Vi la en del tid och kraft i början på att uppdatera schemat. Vi vet ju att trygghet och trivsel är en förutsättning för lärande och kunskapsinhämtning. Men så en dag tänkte vi om och ställde oss den viktigare frågan:

Vad skapar egentligen trygghet?

Förutsägbarhet, javisst, men vilken typ av förutsägbarhet?IMG_2705

Om en elev bygger sin trygghet på att ”det står på tavlan att rasten är tjugo minuter och sedan ska vi ha matematik på fjället med Fröken Ann” och det sedan blir ändringar – vilket det så ofta blir i skolans värld – så har ju vi faktiskt organiserat för otrygghet. Rasten kan bli längre för att det är läge för det, Fröken Ann kan bli uppbunden av ett möte eller en konflikt som måste tas, på rasten kan det hända något som ger mer näring och fokus åt en lektion i No än i matematik…

Om tryggheten istället byggs av ”rasten är ungefär tjugo
minuter lång och när musiken spelas på skolgården vet jag att det är dags att samlas på det bestämda stället för att gå in. När jag kommit in står en av mina pedagoger och anvisar vilket rum jag ska gå till. I rummet står en annan pedagog och berättar vilken lektion vi ska ha nu. Jag kan lita på att de vuxna tar ansvar för tiden, för undervisningen, för läroplanen, för timplanen.” så blir det en över tid långt mer hållbar trygghet. En trygghet som bygger på gynnsamma förhållningssätt där de vuxna utbildade pedagogerna inte lägger över sitt ansvar över undervisningen på eleverna utan lägger sin tid och kraft på just den istället för att lägga den på att upprätthålla själva skalet.

Mer ryggrad och mindre skal!

Det kräver förstås ett förhållningssätt bland pedagoger där var och en tar ansvar, är närvarande och autentisk. Och det kräver att barnen tränas i det. Tillsammans.

Våra erfarenheter såhär långt är väldigt, väldigt goda. Eleverna uppvisar en stor trygghet i att vi vuxna har koll på vårt. Trygghet är viktigt, men den kan skapas på olika sätt. En del är i förlängningen bättre än andra, men ingen är Den Enda Vägen. Undervisning ska förstås alltid kännas begriplig och meningsfull. Och den ska alltid följas upp, utvärderas och professionellt anpassas efter de förutsättningar som råder.

Självklart har vi även elever med särskilda behov.

 

 

 


Sommaravslutning med andrafjärilar

Igår sommarlovsavslutning. Förskoleklass äntrar scen i klunga*, som vi tränat på under läsåret. Konferenciererna leder publiken som bestod av förberedelseklass, föräldrar, anhöriga, personal.

Jag har skrivit en sommardikt som jag vill träna in och framföra på avslutningen.

Rektor fick en överraskning.” Vår sång” Goliath framfördes med tryck. Några av eleverna som höll tal på eget initiativ kom av sig något, men gjorde förstås ingen större sak av det – utan gjorde helt frankt bara ”en andrafjäril” som vi tränat så mycket på.

Avslutningen tog inte mer än 25 minuter, eleverna var tydligt i fokus. Vi tänker att avslutning bör gestalta skolans kärnvärden. Hur tänker du?


Äldre Lär Yngre Lär Äldre Elever

hangout2Allt började som så ofta på twitter. Lisa Eriksson, So-lärare i Sollentuna kastade ut en fråga typ

Mina elever som har arbetat med religion, vill gärna redovisa för några andra än klasskompisarna. Någon som vill köra hangout?

hangout6Vi var förstås inte sena att haka på. Mellanstadieelever torde ju kunna nå även till förskoleklass och då tvingas vara tydliga och konkreta. När detta var inplanerat gick vi ut med egen fråga

Någon mer som har äldre elever som vill lära våra elever i förskoleklass något via hangout?

hangout5Sara Bruun från Vinslöv hakade på, några elever i åttan körde en engelsklektion för sexåringarna (och imponerades över hur fokuserade o intresserade di små faktiskt kunde vara).

Daniel Weiland från Skapaskolan hängde också på, där redovisade eleverna en till en eller två till två, bra även för mer blyga elever. Det redovisades allt mellan himmel och jord, egenskriven saga lästes också högt.

hangout3Nu var vi uppvärmda till Lisas elever, även där gjordes redovisningarna i mindre grupp, för mindre grupp av elever. Digital teknik gör det både möjligt och rimligt enkelt.

hangout4Även Jennie Rosén i Malmö hakade på, hennes åttor hade arbetat med normer, vikten av allas lika värde ochatt man får älska vem man vill – även de önskade en riktig publik. En yrkesetisk fundering om ämnet var för svårt eller för kontroversiellt för förskoleklass landade i att det bara var att köra. Vi fick förstås fördjupa eller förklara vidare vid behov.

Att redovisa för yngre elever via digital teknik gör att man måste göra en bra, fokuserad och tydlig presentation. Det blir lärorikt! De yngre eleverna lär sig en hel del, både om att lyssna, om ämnet shangoutom sådant liksom hur man kan arbeta och
redovisa.

En lärdom för oss lärare är vikten av att hålla digital utrustning uppdaterad, laddad, förberedd – liksom att ha bra ljud. Det krävs inte någon större planeringstid, det räcker i princip med att man bokat tid och utbytt mailadresser. Så det är egentligen bara att köra.

Eller? Vad är egentligen det värsta som kan hända?

En sak är att en av lärarna med äldre elever berättat att flera elever i förskoleklass fortsatt höra av sig till eleven i syfte att få lära sig mer…

Vilket lärande tillförs av att lyssna på respektive förklara för någon på distans? Vilka förmågor tränas och utvecklas? Att känna att man har kontakter och kompisar över hela landet – eller världen – kan heller knappast vara fel. Och det behöver verkligen inte göras vare sig komplicerat eller tidskrävande vare sig i planering eller genomförande. Eller?

 


Träning och Uppgiftsinlämning

I måndags fick eleverna i förskoleklass träna på att låna hem skolans lärplattor, i syfte att fortsätta lärandet och tränandet hemma och dessutom träna på att vara rädda om och ta ansvar för utrustning. I tisdags utvärderade vi muntligt och med hjälp av våra fingrar hur det gått (tumme upp eller tumme ner eller mittemellan respektive på-en-skala-från-1-till-5 med ena handens fingrar). Eftersom det i stort hade fungerat mycket bra fortsatte försöket.

Idag fick eleverna berätta mer om vad de gjort i appen showbieShowbie, då den har en väldigt smidig multimodal inlämning – eleverna kan lätt lämna in text, bild, ljudinspelning, video. Vi har arbetat med den tidigare i ASL och bokstavsarbete, men nu var det dags för en konkret inlämningsuppgift, innan vi skulle gå på lunch.

När man stöter på problem och av någon anledning inte vet vad man ska göra så har vi tränat eleverna att

  1. lindstrom_ansvarTa ansvar och var aktiv (sitta och bara vänta tyst duger inte)
  2. Fråga en kompis.
  3. Fråga en till kompis om den första inte kunde.
  4. Fråga en tredje kompis.
  5. Fråga läraren.

Den första eleven var klar på mindre än tre minuter. Innan tjugo minuter hade gått hade samtliga elever lämnat in – och nu pratar vi om elever i förskoleklass…

Om vi tror att de kan, får vi ganska ofta rätt.

Om vi tror att de inte kan, får vi alltid rätt.

När de lämnat in uppgiften – vilket ju direkt syns i Showbie – fick de direkt frågan:

Det är nu X minuter kvar till lunch. Vad tänker du att du ska träna på fram tills dess?

Ett tips kan vara att titta i din IUP, om du inte vet vad du kan och bör träna på.

Fungerar det att ställa en sådan fråga i förskoleklass? Tja, om vi tror att det ska gå – och har tränat eleverna i gynnsamma förhållningssätt så går det. Uppenbarligen.

Sedan får varje elev respons i Showbie, vilken jag som lärare kan göra oberoende av tid och rum (så länge där finns internet). Även den kan göras multimodal (liksom uppgiftsutdelningen, vilken även kan bestå av utdelade dokument och länkar). Eleven som var frånvarande har uppgifter i sin lärplatta utan att jag behöver göra något. Uppgiften och responsen blir enkelt ett tillfälle för äkta kommunikation. Alternativet att ställa frågan i klassen eller ställa upp eleverna på led och höra en i taget finns förstås, men vi finner att detta går smidigt med hjälp av digital teknik. Nya möjligheter, nya förutsättningar och nya krav på vår undervisning – härligt! 


God Lärmiljö – #passet2016

IMG_2128

Strax innan föreläsardebut tillsammans

#Passet2016 samlades lärare, rektorer och andra skolintresserade kvällen innan SETT-mässan för gemensam inspiration med föreläsningar, workshops, seminarier och mingel. Alla bjuder av sin tid och får inspiration, gemenskap, kunskaper och nätverk tillbaka.  Glömstaskolan höll ett fullsatt och uppenbart uppskattat pass om Lärmiljö – gemensam föreläsningsdebut för Rektor Peter, Fröken Ann, Fröken Camilla och Magister Magnus tillsammans. På fyrtio minuter hann vi förstås inte mer än skrapa på ytan, både generellt och specifikt, men vi vågar lova att en del tankar och idéer lär spira vidare på mången håll. Vi blir också klarare med hur vi tänker, tycker och – faktiskt gör – när vi hör oss själva berätta om det.

lärmiljöNågra hade hört av sig och beklagat att de inte kunde ta sig till Stockholm denna kväll, så vi valde att även sända vår föreläsning via Periscope.

Nu har vi lärt oss att man inte ska ha lärplattan liggande när man kör Periscope… Vi gjorde inte fel, vi skaffade oss snarare erfarenhetsunderlag för bättre val och beslut i framtiden.

Här kan du även ladda ner vår Presentation Lärmiljöer_Glömstaskolan_Passet2016. #sharingiscaring är något man inte bara kan prata om, även det måste gestaltas.

Precis som den goda lärmiljön i sin fysiska, sin psykosociala och sin organisatoriska form måste gestalta de normer, värden och kunskaper vi hittar i läroplan och skollag.

”För lärarna handlar det om att äga sina klassrum och veta hur de bäst ska användas. Viktigt att notera i sammanhanget är att förändring nästan alltid är ett stort åtagande. Det gäller att ha idéer, att våga och ta risker. Samtidigt är även detta inte så märkvärdigt. Är det något som inte fungerar, ja, då är det bara prova något annat. Det finns alltid nya möjligheter.”

/Peter C Lippman, arkitekt som forskar på lärande – med vilken vi har ett ömsesidigt givande samarbete

 


Våga för att lyckas – Går det att undervisa sex- och sextonåringar tillsammans?

När utmaningar kommer vår väg kan vi antingen välja att säga ”Nej, det går inte, jag vill inte!” eller så säger vi ”Vi kan alltid försöka! Om det inte fungerar får vi prova något annat”.

För en dryg vecka sedan frågade Rektor Peter mig:

– Kan du tänka dig att vara med i förberedelsegruppen och hjälpa till med svenskaundervisningen i några veckor?

Bara ett par veckor efter det att Peter fått uppdraget hade han lyckats få ihop en grupp för nyanlända högstadieelever under Glömstaskolans flagg. Lokaler, basmaterial och till och med två lärare fanns på plats. Två lärare som själva är asylsökande och talar tre av de största språken som eleverna i vår förberedelsegrupp talar. Jag är imponerad! Det talas ofta om problem och alla hinder i vår debatt om nyanlända men här hade nu två lärare som nyligen kommit till Sverige fått arbete som just lärare och ett 30-tal nyanlända elever kunde erbjudas undervisning, de flesta med direkt stöd av lärare som talar deras modersmål.

Jag har inte mycket erfarenhet av att undervisa nyanlända. När jag arbetade på Edboskolan fick jag förmånen att undervisa i FBK under en termin, tillsammans med min kollega Christel. Där hade vi elever i åldersspannet sex år till tolv år och min proffsiga kollega gjorde mitt uppdrag mycket enkelt. Hon tog hand om mottaganden och allt det där runt omkring. Jag undervisade, med stöd av hennes fantastiska förmåga att göra sig förstådd. Av henne lärde jag mig oerhört mycket om hur vi kan hantera undervisning när vi talar olika språk och har svårt att förstå varandra. Men nu skulle det alltså bli min tur att vara den ‘proffsiga kollegan’. Med en stor ödmjukhet inför uppgiften och öppenhet om att jag gärna gör mitt allra bästa försök, klev jag in i samarbetet med förberedelseklassen dagen efter jag fått frågan.

Lärande har inga åldersgränser

Mina tankar snurrade fort – hur skulle jag tänka? Hur lägger vi bäst upp detta? Vad vet jag? Vad kan jag? Och istället för att tänka ”Det här går inte!” tänkte jag ”Vad har vi att jobba med?”. När jag kom ihåg att vi på Glömstaskolan redan hade 31 elever som också arbetade med att lära sig språket kändes det helt självklart att vi skulle bygga ihop undervisningen i de båda grupperna på något sätt, där det passade. Visserligen skiljde sig elevgrupperna i ålder; den ena gruppen bestod mest av elever i årskurs nio och den andra endast av förskoleklasselever, men när det kom till svenska språket så ställdes åldersperspektivet upp och ner. Sexåringarna kan mer svenska än våra nyanlända och de skulle själva vinna mycket i sin språkliga utveckling på att få förklara och beskriva för andra, så självklart ska vi dra nytta av varandra i vårt lärande. Det finns så klart en massa andra fördelar med att samarbeta, vad det gäller värdegrund, lärförtroende, förebilder och gemenskap. Det blir viktigt på riktigt på så många olika sätt.

En vecka har nu gått. Eleverna har haft gymnastik tillsammans, rörelse utomhus, spelat kort och tärningsspel tillsammans. De har haft gemensamma genomgångar om bokstäver, byggt instrument i träslöjden, sjungit tillsammans och pratat om dagens datum. När FBK eleverna kom till förskoleklassens hemvist på måndag morgon fanns det en del tveksamhet. Vart skulle de sitta? Vi höll till i vårt ‘disaster room’ (rummet med endast soffor och udda möbler) och sexåringarna befolkade alla soffor. Men snyggt gjorde de yngre plats för de äldre genom att glida ner på golvet eller byta till annan plats och det föll sig naturligt att äldre blandades med yngre på olika platser i rummet. Vi tittade på Livet i bokstavslandet tillsammans, gick igenom bokstaven Vv och sedan gick vi ut och lekte en lek tillsammans och hälsade på varandra ordentligt. Rätt så tidigt kände jag att jag kanske ändå tänkt fel – tyckte de att det här var för barnsligt? Och vad sa den där killen egentligen till läraren när vi såg på Bokstavslandet? Tyckte han att det var helt omotiverande?

När vi senare delade på grupperna så bad jag mina två kollegor fråga eleverna vad de tyckt om dagen. Hur var det att vara tillsammans med sexåringarna? De gjorde en utvärdering genom att använda tummen upp, tummen vågrätt eller tummen ner. Och rummet fylldes av uppåt-tummar och leenden.

 

– Good!

– Very good!

– Fun! 

Mina axlar sänktes något.

Och så fortsatte veckan. Vi har varvat undervisningen så att elevgrupperna gör några uppgifter tillsammans och några separat. Många av sexåringarna tycker att det är mycket spännande och vill vara tillsammans med de äldre eleverna hela tiden. De äldre eleverna har hittills endast gett positiv feedback och vi har delat många skratt. Men frågan är, lär de sig något då? Det har jag inte kunnat utvärdera tillräckligt än. Det har endast gått en vecka och den har mest handlat om att höra och använda språket för FBK-eleverna, samt att lära känna varandra och skapa relationer. Värden som är nog så viktiga och där kan vi se utveckling redan nu, men det krävs så klart mer. Ämneskunskaperna måste med!

Våga testa för att lyckas

Allt det här är nytt för alla inblandade! Vi har aldrig hört om någon skola som testat att arbeta så här innan, varken sett någon beprövad erfarenhet eller forskning som säger att det inte skulle gå. Vi skulle kunna välja att inte testa, eftersom ett testande innebär risken att misslyckas. Men på Glömstaskolan väljer vi hellre att våga testa nytt och se möjligheterna som finns för att lyckas. Vi jobbar med det vi har och prövar oss fram. Precis som i alla lägen krävs uppföljningar, utvärderingar och analyser så att vi kan förändra det som inte fungera och förädla det som fungerat. Det är genom våra misslyckanden vi skapar förädlade metoder och modeller. Att stå paralyserad i rädsla tar oss inte framåt.

Frågor jag mött under veckan har mest handlat om åldersskillnaden, hur det fungerar med två lärare som själva inte talar så bra svenska och om vi läser alla ämnen. Det vill jag säga direkt; Vi är långt ifrån i mål med att uppfylla hela läroplanen för dessa elever. Till hösten ska de flesta börja på gymnasiet, samtidigt har de otroligt varierande skolbakgrund och mycket med sig i bagaget som kan göra det svårt att fokusera på skolan. Någon kan varken läsa eller skriva på sitt modersmål, någon är lika bra på engelska som mig, någon bor med sin familj, någon har ingen aning om var eller hur deras familj har det idag. Någon blir plötsligt uppringd av sin gode man, mitt under skoldagen, och tillsagd att åka hem och packa sina väskor för hen ska flytta. Ingen mer information ges varken till eleven eller oss. Men det vi har i dag för att försöka stabilisera elevernas vardag är en skola, trygga och starka vuxna runt dem och utbildad personal. Vi har två lärare som talar tre av de språk som de flesta eleverna talar i gruppen. Vi har en pedagog som arbetar i förskoleklassen som talar ett av de andra språken och en annan som arbetar hos oss som också talar det vanligaste språket. Vi har också människor med ett otroligt engagemang och vilja att stötta och ställa om verksamheten efter elevernas behov. Så även om vi har långt kvar att gå känns det som att vi har kommit en bra bit på vägen.

Det här är inte slutet, det är inte heller början på slutet, men det är troligen slutet på början.

– Winston Churchill

P.s. Den där killen som viskade till läraren när vi såg på Bokstavslandet tillsammans med sexåringarna, han frågade vad programmet hette för han ville så gärna se det när han kom hem.

Läs också om vårt arbete i Skolvärlden