Wow vilken vecka

Måndag. Andra veckan tillsammans med vår förberedelseklass. Vi rivstartar med en timme tillsammans, där elever i olika åldrar blandas i grupper för att spela och läsa tillsammans. I ett hörn spelas det memory, där varje kort som vänds upp blir identifierat muntligt. ”En katt och en igelkott”, ”En hund och en flodhäst.” På soffan spelas det schack. I den andra soffan läser en sexåring och en sextonåring en bok tillsammans. Sexåringen läser först, sextonåringen repeterar det som sagts. Sexåringen påpekar uttalet och sextonåringen försöker igen. Sexåringarna övar på att ge muntliga instruktioner, på att förklara och hitta olika ord för att förklara samma saker och på att läsa. De talar långsamt och tydligt. De äldre eleverna övar på att förstå och tala svenska. De bygger ordförrådet och tränar ordföljd, bland mycket annat.

Vi läser tillsammans! #FBKoFSK #hållbartihop

Ett filmklipp publicerat av Glömstaskolan (@glomstaskolan)

Överallt sitter engagerade elever, fullt fokuserade på att träna, lära och hjälpa. Det skrattas och skämtas. Mitt bland allt detta sitter min kollega och läser med två elever. en sexåring som kommit igång med sin läsning och en elvaåring som ännu inte läser på sitt modersmål. Likväl sitter eleven där och följer min kollegas fingrar som stryker under texten på boksidorna, samtidigt som hen försöker upprepa det sexåringen säger.

Gestaltande! #kommunikation #kollaboration #hållbartihop

Ett filmklipp publicerat av Glömstaskolan (@glomstaskolan)

Kommunikation och kollaboration

Under veckan håller Camilla en bildlektion med FBK. De får måla självporträtt. Det är inte en sådan där lektion som jag så ofta hade när jag gick i högstadiet, där vi alla satt och målade vid bänkarna på egen hand. Nej, här får eleverna tekniker och begrepp för hur de kan ta sig an uppgiften. De leds genom uppgiften och gör både första- och andrafjärilar. Porträtten fotograferas sedan och animeras med hjälp av appen Morfo Booth. Där läser eleverna också in fakta om sig själva; sitt namn, var de kommer ifrån, hur gamla de är, var de bor och så vidare. Filmerna laddas upp på YouTube, vi skapar QR-koder och sätter fast koderna tillsammans med porträtten på våra posters vi skapade förra veckan. Posters om oss själva.  Det blir en repetitionsövning i att presentera sig själv.

Vi pratar om frågeord och skapar frågor tillsammans för att intervjua och bli intervjuade av sexåringarna om våra familjer. När vi sätter igång för att träna på att ställa frågorna samt svara på dem blir det full aktivitet i rummet. Om bara en halvtimme ska vi möta sexåringarna för att göra våra intervjuer. Det blir på riktigt viktigt att träna och lära oss att fråga och svara. Eleverna grupperar sig och hjälper varandra. Några börjar anteckna svaren. Andra intervjuar varandra och tränar på det muntliga. Vid bordet samlas många av ungdomarna runt den för dagen helt nya eleven i klassen. De ritar, skriver och försöker förklara för eleven vad frågorna betyder, på alla sätt de kan. Plötsligt kommer det fram att en av våra äldre elever talar samma språk som vår nya elev. Segerrop och gester hörs och eleverna sätter igång att översätta och träna tillsammans med stor intensitet. Vi missar att vi skulle gå ut och ta en liten rast innan det var dags.

Elever #förberedelseklass intervjuar #förskoleklass #kommunikation #hållbartihop

Ett filmklipp publicerat av Glömstaskolan (@glomstaskolan)

Lyckat projekt

Det märks att båda elevgrupperna redan blivit bekväma med varandra, efter endast två veckors bekantskap. De finner sig bekvämt tillrätta i olika grupper och hittar avskilda platser i lokalerna där de kan sitta och göra sina intervjuer. Arbetet drar igång direkt och intensivt workflow uppstår i lokalerna, för våra 30 sexåringar och 17 högstadielever. Det finns en fascinerande ödmjukhet i de äldre elevernas sätt att ta sig an de yngre eleverna. Och en magisk vilja hos de yngre att på ett respektfullt och ödmjukt sätt hjälpa de äldre elverna. På golvet i korridoren sitter eleven som varken läser eller skriver på sitt modersmål, och läser de sjutton intervjufrågorna på sitt papper. För mig ett svårslaget ögonblick i min karriär. När klockan plingar och det är dags att gå till lunch kommer en av sexåringarna fram till mig:

”Ann, jag frågade om han tyckte att det var lärorikt. Han sa att han hade lärt sig mycket mera svenska.”

På fredagen gör vi en utvärdering i förberedelseklassen:

FBK1

Utvärdering_1_FBK___FSK_vt_2016_-_Google_Formulär 2

(Flervalsfråga) 1. När hela klassen jobbar tillsammans på tavlan. 2. När vi samarbetar med sexåringarna. 3. När jag får skriva av i min bok. 4. När jag får arbeta ensam med iPad. 5. När jag får skapa och vara kreativ (ex. måla, göra en poster, animera). 6. Annat.

 

När vi frågade vad som var bra fick vi svaren:

”Att prata med barnen.”

”Jag började lära mig att läsa.”

”Att spela fotboll med barnen.”

När vi frågade vad eleverna lärt sig de senaste två veckorna fick vi bland annat följande svar:

”Jag har lärt mig ord för familj och att ställa frågor.”
”Jag har lärt mig många nya ord.”
”Jag har lärt mig hur jag presenterar mig själv.”

Samtliga svar ovan är arbete vi gjort i blandade grupper. Spontant var det många tummar som åkte upp i klassrummet när vi frågade hur det är att arbeta tillsammans med sexåringarna. Det känns som att vi är något på spåren.

Jag vill avsluta det här inlägget och de här två veckorna med att säga att jag är så otroligt lycklig att jag får vara med om detta! Att arbeta med åldersintegrering på det här sättet har visat sig ge så mycket mer än ”bara” språklig utveckling. Jag ser hur eleverna växer i sitt lärförtroende, de yngre som får vara lärare till äldre och de äldre som så graciöst tar sig an uppgiften att vara goda förebilder för de yngre. Jag har svårt att förklara hur imponerad jag är över alla inblandade. Fokus på lärande, på att ta hand om varandra och på likheter istället för olikheter.

P.s. På söndag kan ni läsa mer om oss i Södra Sidan och deras artikelserie Framtiden Skola. D.s.


Våga för att lyckas – Går det att undervisa sex- och sextonåringar tillsammans?

När utmaningar kommer vår väg kan vi antingen välja att säga ”Nej, det går inte, jag vill inte!” eller så säger vi ”Vi kan alltid försöka! Om det inte fungerar får vi prova något annat”.

För en dryg vecka sedan frågade Rektor Peter mig:

– Kan du tänka dig att vara med i förberedelsegruppen och hjälpa till med svenskaundervisningen i några veckor?

Bara ett par veckor efter det att Peter fått uppdraget hade han lyckats få ihop en grupp för nyanlända högstadieelever under Glömstaskolans flagg. Lokaler, basmaterial och till och med två lärare fanns på plats. Två lärare som själva är asylsökande och talar tre av de största språken som eleverna i vår förberedelsegrupp talar. Jag är imponerad! Det talas ofta om problem och alla hinder i vår debatt om nyanlända men här hade nu två lärare som nyligen kommit till Sverige fått arbete som just lärare och ett 30-tal nyanlända elever kunde erbjudas undervisning, de flesta med direkt stöd av lärare som talar deras modersmål.

Jag har inte mycket erfarenhet av att undervisa nyanlända. När jag arbetade på Edboskolan fick jag förmånen att undervisa i FBK under en termin, tillsammans med min kollega Christel. Där hade vi elever i åldersspannet sex år till tolv år och min proffsiga kollega gjorde mitt uppdrag mycket enkelt. Hon tog hand om mottaganden och allt det där runt omkring. Jag undervisade, med stöd av hennes fantastiska förmåga att göra sig förstådd. Av henne lärde jag mig oerhört mycket om hur vi kan hantera undervisning när vi talar olika språk och har svårt att förstå varandra. Men nu skulle det alltså bli min tur att vara den ‘proffsiga kollegan’. Med en stor ödmjukhet inför uppgiften och öppenhet om att jag gärna gör mitt allra bästa försök, klev jag in i samarbetet med förberedelseklassen dagen efter jag fått frågan.

Lärande har inga åldersgränser

Mina tankar snurrade fort – hur skulle jag tänka? Hur lägger vi bäst upp detta? Vad vet jag? Vad kan jag? Och istället för att tänka ”Det här går inte!” tänkte jag ”Vad har vi att jobba med?”. När jag kom ihåg att vi på Glömstaskolan redan hade 31 elever som också arbetade med att lära sig språket kändes det helt självklart att vi skulle bygga ihop undervisningen i de båda grupperna på något sätt, där det passade. Visserligen skiljde sig elevgrupperna i ålder; den ena gruppen bestod mest av elever i årskurs nio och den andra endast av förskoleklasselever, men när det kom till svenska språket så ställdes åldersperspektivet upp och ner. Sexåringarna kan mer svenska än våra nyanlända och de skulle själva vinna mycket i sin språkliga utveckling på att få förklara och beskriva för andra, så självklart ska vi dra nytta av varandra i vårt lärande. Det finns så klart en massa andra fördelar med att samarbeta, vad det gäller värdegrund, lärförtroende, förebilder och gemenskap. Det blir viktigt på riktigt på så många olika sätt.

En vecka har nu gått. Eleverna har haft gymnastik tillsammans, rörelse utomhus, spelat kort och tärningsspel tillsammans. De har haft gemensamma genomgångar om bokstäver, byggt instrument i träslöjden, sjungit tillsammans och pratat om dagens datum. När FBK eleverna kom till förskoleklassens hemvist på måndag morgon fanns det en del tveksamhet. Vart skulle de sitta? Vi höll till i vårt ‘disaster room’ (rummet med endast soffor och udda möbler) och sexåringarna befolkade alla soffor. Men snyggt gjorde de yngre plats för de äldre genom att glida ner på golvet eller byta till annan plats och det föll sig naturligt att äldre blandades med yngre på olika platser i rummet. Vi tittade på Livet i bokstavslandet tillsammans, gick igenom bokstaven Vv och sedan gick vi ut och lekte en lek tillsammans och hälsade på varandra ordentligt. Rätt så tidigt kände jag att jag kanske ändå tänkt fel – tyckte de att det här var för barnsligt? Och vad sa den där killen egentligen till läraren när vi såg på Bokstavslandet? Tyckte han att det var helt omotiverande?

När vi senare delade på grupperna så bad jag mina två kollegor fråga eleverna vad de tyckt om dagen. Hur var det att vara tillsammans med sexåringarna? De gjorde en utvärdering genom att använda tummen upp, tummen vågrätt eller tummen ner. Och rummet fylldes av uppåt-tummar och leenden.

 

– Good!

– Very good!

– Fun! 

Mina axlar sänktes något.

Och så fortsatte veckan. Vi har varvat undervisningen så att elevgrupperna gör några uppgifter tillsammans och några separat. Många av sexåringarna tycker att det är mycket spännande och vill vara tillsammans med de äldre eleverna hela tiden. De äldre eleverna har hittills endast gett positiv feedback och vi har delat många skratt. Men frågan är, lär de sig något då? Det har jag inte kunnat utvärdera tillräckligt än. Det har endast gått en vecka och den har mest handlat om att höra och använda språket för FBK-eleverna, samt att lära känna varandra och skapa relationer. Värden som är nog så viktiga och där kan vi se utveckling redan nu, men det krävs så klart mer. Ämneskunskaperna måste med!

Våga testa för att lyckas

Allt det här är nytt för alla inblandade! Vi har aldrig hört om någon skola som testat att arbeta så här innan, varken sett någon beprövad erfarenhet eller forskning som säger att det inte skulle gå. Vi skulle kunna välja att inte testa, eftersom ett testande innebär risken att misslyckas. Men på Glömstaskolan väljer vi hellre att våga testa nytt och se möjligheterna som finns för att lyckas. Vi jobbar med det vi har och prövar oss fram. Precis som i alla lägen krävs uppföljningar, utvärderingar och analyser så att vi kan förändra det som inte fungera och förädla det som fungerat. Det är genom våra misslyckanden vi skapar förädlade metoder och modeller. Att stå paralyserad i rädsla tar oss inte framåt.

Frågor jag mött under veckan har mest handlat om åldersskillnaden, hur det fungerar med två lärare som själva inte talar så bra svenska och om vi läser alla ämnen. Det vill jag säga direkt; Vi är långt ifrån i mål med att uppfylla hela läroplanen för dessa elever. Till hösten ska de flesta börja på gymnasiet, samtidigt har de otroligt varierande skolbakgrund och mycket med sig i bagaget som kan göra det svårt att fokusera på skolan. Någon kan varken läsa eller skriva på sitt modersmål, någon är lika bra på engelska som mig, någon bor med sin familj, någon har ingen aning om var eller hur deras familj har det idag. Någon blir plötsligt uppringd av sin gode man, mitt under skoldagen, och tillsagd att åka hem och packa sina väskor för hen ska flytta. Ingen mer information ges varken till eleven eller oss. Men det vi har i dag för att försöka stabilisera elevernas vardag är en skola, trygga och starka vuxna runt dem och utbildad personal. Vi har två lärare som talar tre av de språk som de flesta eleverna talar i gruppen. Vi har en pedagog som arbetar i förskoleklassen som talar ett av de andra språken och en annan som arbetar hos oss som också talar det vanligaste språket. Vi har också människor med ett otroligt engagemang och vilja att stötta och ställa om verksamheten efter elevernas behov. Så även om vi har långt kvar att gå känns det som att vi har kommit en bra bit på vägen.

Det här är inte slutet, det är inte heller början på slutet, men det är troligen slutet på början.

– Winston Churchill

P.s. Den där killen som viskade till läraren när vi såg på Bokstavslandet tillsammans med sexåringarna, han frågade vad programmet hette för han ville så gärna se det när han kom hem.

Läs också om vårt arbete i Skolvärlden


Fler lärorika och energigivande möten mellan människor

spelakortDen här veckan har vi åter provat något spännande och lärorikt: att ha delar av undervisningen gemensam för förskoleklassen och förberedelseklassen (vilken främst består av nior). Bland annat har vi presenterat oss för varandra, lekt lekar, spelat kort och spel samt gått igenom bokstaven Vv.

För de äldre eleverna har det förstås inte i första hand handlat om att lära sig själva leken, utan snarare om att leken ofta är ett utmärkt sätt att lära sig (språk) på.

Sexåringarna” och ”Sextonåringarna” skiljer sig förstås i ålder och erfarenheter, men håller alla på att lära sig att bemästra svenska språket. När elever kommunicerar och kollaborerar skapas ofta sammanhang fyllda av såväl lärande som lärglädje. I synnerhet om det görs ”viktigt på riktigt”, dvs kommunikation som faktiskt är på allvar. Vi är också övertygade om att förhållningssättet #hållbartihop endast kan utvecklas om vi får mötas.

Alla har vi saker att lära av varandra.

Att arbeta såväl åldershomogent som  över åldersgränser är något vi kommer att göra som en del av vår struktur och organisation. Det kommer att göras där vi finner det lämpligt och effektivt, exempelvis

  • lära varandra spela spel (komma överens om regler och begrepp)
  • läsa högt (äldre elever får riktigt publik, yngre får förebild)
  • förbereda och leda aktiviteter i ex idrott (mer intressant med äkta deltagare)
  • hålla tal och föreläsningar – även för äldre elever
  • skapa publikationer ihop (ex tidningsredaktion som leds av chefredaktör)
  • estetisk verksamhet
  • rastverksamhet