Lugn föder lugn

Sitter på tåget mot Kastrup för att möta upp dotter som varit på folkdansläger på Färöarna. Jag råkar hamna i hundkupé. På kliver en hundägare med två mindre hundar, varav den ena tydligen åker tåg för första gången. Man behöver inte vara Ceasar-mannen-som-talar-med-hundar för att förstå hundens gnäll och kroppsspråk:

Jag vill inte vara här! Det här känns läskigt!

Hundarnas matte är dock lika tydlig i sitt kroppsspråk vilket ingjuter lugn.

Lugn föder lugn.

Både i ord och handling visar hon att det är här de ska vara, att det inte finns något annat alternativ och att läget är lugnt. Långtifrån mutor eller hot, men tydligt. Efter en stund lugnar båda hundarna ner sig och ser sig omkring med mer nyfikenhet än rädsla.

Pratar med medresenär om det här med att tågresor förstås inte är något ”naturligt” för hundar och lätt kan kännas ovant och skrämmande– samtidigt som tågresan möjliggör sådant som annars inte skulle kunna vara möjligt. Som en resa till kenneln där man föddes, eller helt nya spännande miljöer vid havet.

Som vanligt kan jag inte låta bli att dra paralleller till skolan. Inte heller den självklart något ”naturligt” för oss. För mången elev är mötet med skolan något man ser fram emot, där förskola o föräldrar förberett resan med positiva förväntningar och gynnsamma förhållningssätt. För andra blir det dock ett skrämmande första möte, då sammanhanget är större, kraven högre, strukturer för trygghet annorlunda. Även i dessa situationer gäller dock:

Lugn föder lugn.

Tydlighet om vad som gäller – vad som är förhandlingsbart och inte – gör tillvaron enklare. Barn och unga har ett uppdrag i livet: att testa gränser (annars hade vi ännu levt på stenåldern). Vi vuxna runt barnen har flera uppdrag: ensamma och tillsammans fundera över var gränser ska gå, fastställa dessa, kommunicera dem – samt hålla dem när de utmanas. Inte om, utan när. Därför behöver förstås uppsatta gränser bottna i rim och reson och frågorna Varför? och Varför inte? behöver i allmänhet ha ett svar.

”Föräldraskap är ingen popularitetstävling. Det är ett livslångt, livsviktigt uppdrag.” /Helena von Schantz

Ja, det går att sätta gränser med respekt. Att som signifikant vuxen låta bli att sätta gränser är verkligen respektlöst och gör tillvaron tuff för den gränslöse som förr eller senare träffar på en oomkullrunkelig gräns (lite för ofta i form av utanförskap, fängelse eller t o m för tidig död). Som tur är finns där stöd och hjälp att få, i andra vuxna och en och annan artikel samt material med vägar vidare och tips som kan vara bra. Vi tar tacksamt emot fler!

PS. Om vi har synpunkter på skola och samhälle bör vi ta det med andra vuxna som berörs, inte med våra barn respektive elever. De gynnas inte av att behöva hitta vägen mellan sina dubbla lojaliteter.

8 kommentarer

Kommentarrubrik

Karin

Karin

Så sant! Det är liksom inget underverk att mitt ena barn är livrädd för getingar, för i getingars närhet klarar inte jag att vara lugn... 🙄

Svara

Kommentarrubrik

Magnus Nyberg Blixt

Magnus Nyberg Blixt

Hörde någonstans att människan bara föds med två rädslor, för hög höjd och för höga ljud. Övriga rädslor lär vi oss genom att omgivningen ofta blir högljudda när de är rädda (som ex vid geting/orm).

Svara

Kommentarrubrik

Helena Roth

Helena Roth

Lugn föder lugn på samma sätt som våld föder våld. Vi får det vi fokuserar på. Så enkelt. Och ändå, gudars skymning så svårt ibland! :-)

Svara

Kommentarrubrik

Magnus Nyberg Blixt

Magnus Nyberg Blixt

Japp, inte lätt vara mänsklig människa. Så enkelt, och så svårt.

Svara

Kommentarrubrik

Dorotea Pettersson, tidscoach

Dorotea Pettersson, tidscoach

Åh, så jag håller med. Jag är en person med temprament men jag är världsmästare i att kontrollera det. När mina barn var riktigt små fick jag väldigt ofta frågan: Blir du aldrig arg på barnen? Mitt svar var alltid: Jo, men jag skriker inte. Det skulle inte hjälpa om jag höjde rösten. Att jag höll mig lugn gjorde att de hörde vad jag sa. Lugn föder alltid lugn och det jag gör är det barnen gör.

Svara

Kommentarrubrik

Magnus Nyberg Blixt

Magnus Nyberg Blixt

Jag är tyvärr långtifrån världsmästare här, men vet ju att det fungerar så och tränar på det. Däremot är jag väldigt skicklig när det gäller att vara lugn i kris-situationer, när någon svimmar eller det blöder. Inpräntar också det hos eleverna, att behålla lugnet (vid ex brand blir ofta långt fler ihjältrampade än dör av själva branden).

Svara

Kommentarrubrik

Ewa

Ewa

Så sant, barn gör ju inte alltid som vi säger, utan snarare som vi gör. Om man hela tiden gapar och skriker åt sina barn, blir det förmodligen så de beter sig mot andra. Vuxna måste vara "vuxna" hur svårt det än är.

Svara

Kommentarrubrik

Magnus Nyberg Blixt

Magnus Nyberg Blixt

Ja, så enkelt och så svårt är det!

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*