Utvecklingssamtal via Skype?

Såhär borde fler skolor arbeta, så smidigt att jag direkt får all information och också kan vara med på utvecklingssamtal utan att behöva ägna en halv dag åt att resa.

/God man till nyanländ elev

För det är klart – sannolikheten att ett veckobrev i pappersform hade hittat från elevens väska i Huddinge till den Gode mannen i Uppsala får sägas vara tämligen liten. Nu hade god man koll på att simtest genomförts och simskola var planerad, tillsammans med. Allt står på skolans resp årskursens blogg. Vad vi gör i skolvardag kan man följa via Instagram.

Jag har sedan flera år erbjudit utvecklingssamtal via Skype/FaceTime/Hangout. Skolan jag var på då hade många föräldrar som var ute och reste mycket i världen och jag tänkte det skulle ge dem alla en möjlighet att ändå vara med, om de ville. Det är klart att ett samtal i 3D, där hela kroppsspråket kan utläsas och handslag utväxlas i allmänhet är ännu bättre. Men:

Det bästa får inte bli det godas fiende.

Och för egen del har jag tänkt att det inte alltid varit värt tiden och kraften att ta ledigt en halv dag från jobbet, åka tvärs genom stan för att höra min dotter berätta om det hon ändå berättar om hemma och i veckologg. Den professionella lärarens bekräftelse om att vi fortfarande ligger på spår är viktig, men inget som egentligen kräver ett synkront möte. Kanske skulle de istället kunna lägga mer tid på de möten som faktiskt spelar ännu större roll för individer med större behov? Vilket i sin tur också skulle kunna gynna mina barns utveckling ytterligare. Tiden och kraften är ju båda begränsade resurser.

Denna gång nappade hursomhelst några föräldrar på att ha utvecklingssamtal via någon digital plattform. Det fungerade fint! En gång provade vi att projicera föräldern på skärmen och ha presentation på iPad, en gång gjorde vi tvärtom. Båda fungerade, men nästa gång kommer jag ha presentationen på väggen och oss (elev och lärare) sittande framför den (tittandes på presentation i iPad och på vårdnadshavare på dator. Bra ljud är också viktigt.

Det kräver förstås en fungerande infrastruktur (det var bra att ha en mobil redo när dator bestämde sig för att strejka), men det bör väl skolan hursomhelst ha år 2016? 


Läsning med digital återkoppling och framtidsarkiv

IMG_3626

Läsning pågår – stör ej!

God läsförmåga är grunden för väldigt mycket annat. Vi tränar läsning och läsförståelse i undervisningen på olika sätt, men det krävs dessutom ett läsflyt. Detta får man genom att läsa tillräckligt ofta och tillräckligt mycket. Skoltiden är begränsad och räcker alls inte till om vi ska utveckla den läsförmåga som behövs. När vi är tillsammans tränar vi med stöd i forskning (ex Ewald, Westlund, Frank, Tjernberg mfl) mer av det som bäst tränas genom kommunikation och kollaboration än använder gemensam tid till tyst läsning på egen hand. Här försöker vi vara tydliga gentemot elever och vårdnadshavare: läsning hemma varje dag påbjuds om man vill utvecklas maximalt. Utan att vi från skolan ska behöva arrangera läsläxor med protokoll som ska fyllas i eller liknande. Däremot följer vi upp och uppmuntrar det i undervisningen på andra sätt, samt arbetar dessutom parallellt med synen på sig själv som lärande och läsande individ.

I flera årskurser har vi en pågående läslogg i appen Showbie. Motsvarande funktion finns även i GAFE mfl med olika plugin. Varje vecka en ny uppgift, med lite olika karaktär. Normalt ska en text läsas in och sparas ner i systemet. Olika texter från olika genrer, med olika uppgifter som hör därtill, för ökad förståelse och kunskapstillväxt.

Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter för barn och ungdomar med flyt genom att använda lässtrategier på ett i huvudsak fungerande sätt.

Genom att göra enkla, kronologiska sammanfattningar av olika texters innehåll och kommentera centrala delar med viss koppling till sammanhanget visar eleven grundläggande läsförståelse. Dessutom kan eleven, utifrån egna erfarenheter, tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk samt på ett enkelt sätt beskriva sin upp- levelse av läsningen. /Läroplanen Lgr11, kapitel 3, kunskapskrav i ämnet Svenska

När eleven, oberoende av tid och rum om än beroende av fungerande internet, sparat ner sin läsning inkl kringuppgifter kan jag som lärare sedan i lugn och ro lyssna på det inspelade och ge formativ och framåtsyftande återkoppling på det inlämnade. Eleven kan lyssna på och/eller läsa lärarens återkoppling i lugn och ro och flera gånger om det skulle behövas. Allt sparas dessutom för framtiden vilket innebär att jag som lärare, ensam och med kollegor, kan gå tillbaks och lyssna på elevens läsning ”en gång till”, vilket inte låter sig göras i ett klassrum.

Att lyssna på läsning i ett klassrum fullt med elever gör sällan att man kan fokusera så bra som man borde på elevens läsning.

Alternativt inte fokusera så bra som man samtidigt borde på ordning och arbetsro.

Elever (och vårdnadshavare) märker och minns inte alltid utveckling som sker över tid. Även här är systemet en guldgruva. Att inför utvecklingssamtalsperioden ha samma läsuppgift som för ett halvår sedan och sedan veckan efter ha en uppgift där eleven ska lyssna på sina egna två läsningar och kommentera vad som hänt ger ofta ett väldigt gott underlag samt välförtjänt självförtroende på stadig grund. Även på själva utvecklingssamtalet kan stundtals en inspelning av elevens läsning vara nog så användbar för att visa skeptiska föräldrar att eleven faktiskt kan, alternativt inte ännu visat att den kan.

När vi lär oss läsa förändras vår hjärna i grunden. Det blir inte bara lättare att förstå abstrakta bilder, vi får också bättre korttidsminne för olika ljud. /prof Martin Ingvar, ”Läsförmågan förändrar vår hjärna för alltid”, DN


God kultur vs Listor med regler

HallbartIhop2Nyligen en intressant upptäckt i skolans restaurang. En sexåring gjorde som sexåringar stundtals gör när de ännu inte tränat tillräckligt på att bära sin tallrik: Eleven tappade tallriken som gick i bitar (det är godare äta på riktiga tallrikar istället för plast, värt detta intermittenta besvär att sopa upp).

IMG_3627En relativt ny elev nära tonåren gjorde då som den eleven var van vid på förra skolan: applåder! Inte uppskattande applåder, utan lite sådär lagom kymiga och retfulla.

Det intressanta nu var att hens kamrater, som på förra skolan säkerligen skulle ha applåderat med, men som nu varit här hos oss i ett par veckor, tydligt satt med armarna i kors och med kropsspråk visade att detta näppeligen var ett sätt att visa:

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Eleven slutade mycket snart applådera när den upptäckte att kulturen här är en annan. Dessutom var en lärare och en fritidspedagog snabbt på plats med ett tydligt men vänligt ”så gör vi inte, när vi vill varandra väl och gör varandra bra. Hur skulle du själv tänkas vilja ha det om du var sexåringen som lär sig hantera tallrik?”.

Det är så konstigt på den här skolan, det finns bara en regel – ändå får man inte göra nå’t!

– som en elev uppbragt sa en av de första veckorna det väl sjunkit in att det här med att det saknades långa listor med regler verkligen inte innebar att det var fritt fram – tvärtom! Vår enda regel har hittlils räckt som vägvisare i en dialog om det som händer, kan tänkas hända, har hänt. Helt klart tar det i början lite längre tid att ta denna dialog, men i förlängningen så sparar det tid när det satt sig och det egna ansvaret är på plats. Tillsammans med tydligt ledarskap från närvarande vuxna som har mandat och ansvar fatta de beslut som krävs.

Hur ska ansvar kunna tränas om man inte får chans att träna det?

Kultur är ju inget som uppstår eller sitter i skolväggarna. Kultur är något vi bygger. Tillsammans. Precis som med andra byggen är det bra om det görs medvetet och med stadiga material, vänliga för såväl den som bygger som för den som sedan ska verka i byggnaden och även dess omgivning.

Grupptryck är högst mänskligt. I matsalen var det intressant att se hur det även kan fungera positivt, när kulturen är positiv. Nedan ett sevärt klipp om hur svårt det kan vara att motstå grupptryck:


Ansvarskultur och möjlighetsmissar

Att starta en ny skola innebär många utmaningar och möjligheter. För att ta vara på möjligheterna och ta oss igenom utmaningarna jobbar vi med att skapa en ansvarskultur på Glömstaskolan. Men vad innebär det egentligen? Och vad behövs för att en ansvarskultur ska kunna få fäste?

– På Glömstaskolan jobbar vi med ansvarskultur. Här kommer aldrig íngen´, ´någon´, ´vem´ eller ´man´att få jobb. Vi tar gemensamma beslut utifrån organisationens bästa – du har mandat att ta beslut!
– Men så bra, det har jag verkligen saknat.

Exakt de orden i den kombinationen har vi kanske aldrig sagt, men det är inte långt i från verkligheten när vi ser tillbaka på alla de anställningsintervjuer vi haft sedan våren 2015. Vi har med tryck och emfas framhållit att vi önskar skapa en organisation som är mindre toppstyrd än vad vi är vana traditionellt och att det innebär att vi måste leva och andas en ansvarskultur tillsammans. Något som ideligen mötts av applåder.

Men finns det då ingen baksida med en ansvarskultur?

Som med allt så finns det så klart situationer där ansvarskultur upplevs som främjande och uppfriskande och situationer då det känns tungt och omöjligt. För att leva i en ansvarskultur innebär också att jag måste stå till svars för mina beslut. Jag måste ta ansvar för mina handlingar – eller de handlingar jag faktiskt valde att inte göra. Och det är få saker som kan upplevas så betungande som att ta ansvar för sina misstag.

– Ann, hur tänkte du nu? Varför prioriterade du att skriva ut foton istället för att på ett närvarande sätt möta upp eleverna när de kom in från utevistelsen?
– Jag tänkte att vi behöver få bilderna utskrivna om eleverna ska arbeta med dem under kommande undervisningspass.
– Men nu blev det rörigt för eleverna då de inte visste vad de skulle göra när de kom in och det inte fanns någon närvarande vuxen som fångade upp dem. Då kunde vi ändå inte arbeta med bilderna, eftersom att halva lektionen gick åt till konflikthantering. Något vi kunde förebyggt om du var mer närvarande. Blev det bra?
– Nej.
– Vad har vi lärt oss av det då?

En mycket positiv sak som kommer med vårt arbete för att skapa en ansvarskultur, är att vi öppnar upp för samtal som dessa. Att mötas av en kollega som frågar hur jag tänker i en viss situation ska vara helt naturligt och accepterat. Vi gör det för att vi vill varandra väl och gör varandra bra. Inte för att sätta dit en kollega. Vi utvecklas tillsammans. Vi skapar en kultur där det är okej att göra misstag och vi tänker på samma sätt med vår egen utveckling som vi tänker kring elevernas utveckling; misstag är missar som ger oss möjligheter att få syn på hur vi borde gjort istället och på så sätt bidrar det till vårt lärande och vår utveckling. Misstag är helt enkelt möjlighetsmissar.

Skavsår är utveckling

Nu är det så klart inte alltid så att ansvarskultur landar klockrent i en överenskommelse om vad som är rätt och vad som är fel. Det finns också situationer där jag kan tycka att jag gjort helt rätt prioritering, medan någon annan upplever att jag gjorde helt fel prioritering. Och kanske har vi båda rätt utifrån våra egna perspektiv. För att det ska fungera gäller det att skapa en kultur där olikheter och oliktänkande är accepterat. Där vi kan få bli lite irriterade på varandra för att vi inte ser på saken på samma sätt, men där vi hittar vägar att samarbeta ändå, på väg mot vårt gemensamma mål. Det handlar om det där höga taket som så många pratar om, men som ofta är så svårt att hitta. En kultur där det är okej att det skaver lite ibland, för att vi vet att när det skaver utvecklas vi. Finns det inga skavsår så står vi stilla.

Att starta upp en ny skola är en prövning. Det är också lika roligt som det är svårt. Lika utvecklande som det kan vara frustrerande. Det är ett tätt samarbete där alla i organisationen gnuggas mot varandra och friktion uppstår, och det är den utmanande friktionen utanför bekvämlighetszonen som utvecklar oss som mest. Att jobba med att skapa en ansvarskultur innebär att vi arbetar med att både stå för våra egna möjlighetsmissar och att acceptera andras – även när vi inte håller med varandra om vad som är en miss eller inte. Vi vet att obekvämt kan också vara bra, för utanför bekvämlighetszonen sker den största utvecklingen.

Inlägget publicerades ursprungligen på Lärarförbundets Förstelärarblogg.


Odaltande återkoppling snäll i längden

Man kan säga mycket om formatet för Idol, odaltandemen den återkoppling som ges är ofta i högsta grad rak, direkt och ofta nog framåtsyftande. Vi är glada att vi i skolan slipper ett format där man ofta gör sig billiga poänger på den återkoppling som ges, här kan vi fokusera på att göra den framåtriktad och konstruktiv för den som är mottagare av den, utan att behöva tänka på publiksiffror.feedback

Odaltande återkoppling är snäll på riktigt –
i längden. För nog tycker vi ganska synd om alla de som ställer upp i Idol fast de faktiskt inte kan sjunga, men därforhallningssatt välmenande föräldrar och ”vänner” har lurat i att de faktiskt har kvaliteter som de uppenbart saknar. De har helt säkert andra kvaliteter, men att dalta med dem när det gäller musik var inte särskilt snällt när de sedan får löpa gatlopp på bästa sändningstid

Denna vecka har vi på mellanstadiet haft elevledda utvecklingssamtal. Eleverna kommer från tolv olika skolor och är nya för oss, så de har handlat ganska mycket om förhållningssätt kontra skolans statliga kunskapskrav.
De har gett mycket god energi och vi har verkligen försökt vara tydliga i vilka förhållningssätt som är gynnsamma och inte. Många elever har fått en nystart och vi har även pratat om ”fjärilar” utifrån Austins butterfly:

Flera av Idol-deltagarna har uppenbara problem att ta emot återkoppling och levererar ursäkter istället för att ta till sig konkreta råd från de som faktiskt har bevisad kompetens att uttala sig om olika kvaliteter. Det är tråkigt, framförallt för dem och deras framtid.

Jag har redan ett i allmänhet bra jobb med snart rimlig lön. Jag får ungefär lika mycket betalt oavsett hur mycket du lär dig eller inte, men du kommer att få det olika i framtiden beroende på hur du väljer att engagera dig idag. Dessutom är det kul på riktigt att faktiskt kunna saker.

I undervisning har vi återkommande visat Michael Jordans ”Maybe it’s my fault” som ett underlag för en diskussion om att vi är mer intresserade av att se engagemang och konkret ansträngning istället för ursäkter (Nota Bene att världens genom tidernas bäste basketspelare ursprungligen inte blev uttagen till basketlaget, men då bestämde sig för att träna mer och bättre istället för att ge upp):


Grunden för detta blogginlägg publicerades ursprungligen på Magister Magnus blogg.