Varför (inte självklart) schema på väggen?

När vi började med förskoleklass hösten 2015 hade vi ett tydligt schema på whiteboarden. Med visst bildstöd. För det har vi ofta hört att det är bra och viktigt (vilket det mycket väl också kan vara, allt beror som alltid på professionella bedömningar i ett sammanhang). Haken var bara att vi hade svårt att följa det. Dels så var vi i lånade lokaler i en verksamhet som precis som vår startade upp på nytt, vilket gjorde att förutsättningar ändrades på vägen när nya upptäckter gjordes.

Exempelvis var det en bättre organisation att lägga start och slut av rast på olika tider istället för att krocka 75 elever i en trång hall.

Dels så hade vi inte arbetat oss samman och funnit vår struktur, samtidigt som vi gärna ville fånga ögonblicket utifrån våra grundfrågor:

Varför? Varför inte?

Vi la en del tid och kraft i början på att uppdatera schemat. Vi vet ju att trygghet och trivsel är en förutsättning för lärande och kunskapsinhämtning. Men så en dag tänkte vi om och ställde oss den viktigare frågan:

Vad skapar egentligen trygghet?

Förutsägbarhet, javisst, men vilken typ av förutsägbarhet?IMG_2705

Om en elev bygger sin trygghet på att ”det står på tavlan att rasten är tjugo minuter och sedan ska vi ha matematik på fjället med Fröken Ann” och det sedan blir ändringar – vilket det så ofta blir i skolans värld – så har ju vi faktiskt organiserat för otrygghet. Rasten kan bli längre för att det är läge för det, Fröken Ann kan bli uppbunden av ett möte eller en konflikt som måste tas, på rasten kan det hända något som ger mer näring och fokus åt en lektion i No än i matematik…

Om tryggheten istället byggs av ”rasten är ungefär tjugo
minuter lång och när musiken spelas på skolgården vet jag att det är dags att samlas på det bestämda stället för att gå in. När jag kommit in står en av mina pedagoger och anvisar vilket rum jag ska gå till. I rummet står en annan pedagog och berättar vilken lektion vi ska ha nu. Jag kan lita på att de vuxna tar ansvar för tiden, för undervisningen, för läroplanen, för timplanen.” så blir det en över tid långt mer hållbar trygghet. En trygghet som bygger på gynnsamma förhållningssätt där de vuxna utbildade pedagogerna inte lägger över sitt ansvar över undervisningen på eleverna utan lägger sin tid och kraft på just den istället för att lägga den på att upprätthålla själva skalet.

Mer ryggrad och mindre skal!

Det kräver förstås ett förhållningssätt bland pedagoger där var och en tar ansvar, är närvarande och autentisk. Och det kräver att barnen tränas i det. Tillsammans.

Våra erfarenheter såhär långt är väldigt, väldigt goda. Eleverna uppvisar en stor trygghet i att vi vuxna har koll på vårt. Trygghet är viktigt, men den kan skapas på olika sätt. En del är i förlängningen bättre än andra, men ingen är Den Enda Vägen. Undervisning ska förstås alltid kännas begriplig och meningsfull. Och den ska alltid följas upp, utvärderas och professionellt anpassas efter de förutsättningar som råder.

Självklart har vi även elever med särskilda behov.

 

 

 

11 kommentarer

Kommentarrubrik

Semira Vikström

Semira Vikström

Intressant inlägg Magnus! Här tänker vi lite olika. Tänker att strukturen kring elevernas skoldagar är oerhört viktig för tryggheten och särskilt då när det gäller rasterna. Jag tror att det i grund och botten handlar om att lägga upp ett schema där det alltid finns en pedagogisk tanke. För oss på Visättraskolan blev det en stor skillnad i trygghetsresultaten (och minskad arbetsbelastning) när vi strukturerade om rasterna, de äldre och de yngre möttes inte på samma sätt, vilket skapade trygghet för de yngre. Färre incidenter som behövdes tas hand om för pedagogerna, vilket minskade arbetsbelastningen. Vi kunde också då på ett bättre sätt organisera med rastvärdar osv. så att lärarna kunde lägga mer tid på att vara inne i klassrummet. Så för oss på Visättraskolan behövs strukturen, fasta tider för rastverksamheten. I undervisningen försöker vi hela tiden utveckla det ämnesövergripande arbetssättet för att minimera "upphackade" dagar, men är det idrott, musik osv så behövs de tiderna hållas för att det ska fungera i vardagen. Allt kanske beroende på vilka förutsättningar skolan har ex tillgång till lokaler osv. Vi tycker också att det är viktigt att barnen får veta ramar, struktur och hur dagen är planerad i rent pedagogiskt syfte. Vi tror att barn behöver lära sig att livet och samhället ställer krav på att man ska göra vissa saker på en viss plats under en viss tid. Självklart måste det finnas möjlighet till flexibilitet, men det ena utesluter inte det andra. Blir det ändringar så kommunicerar man med barnen så får de lära sig att hantera detta också. Ska bli intressant att följa hur er resa framöver!

Svara

Kommentarrubrik

Magnus Nyberg Blixt

Magnus Nyberg Blixt

Ja, varje sammanhang är unikt, utifrån de lärare och elever som finns på plats och jag instämmer till 100% att organisation och schema alltid bör utgå från en pedagogisk tanke. Jag ser även att vi båda tycker det är viktigt med struktur och ramar, liksom att det finns krav på att vissa saker behöver göras på viss plats under viss tid – vilket dock är något annat än att det måste sitta skrivet på väggen. Det är inte så att vi saknat struktur, tvärtom, men för oss och våra elever har schemat inte behövt kommuniceras i detalj för att det ska fungera bra. Ser också fram att följa er fortsatta resa! Tillsammans gör vi det bra.

Svara

Kommentarrubrik

Semira

Semira

Alla måste prova sig fram för att förstå vad som passar för just den elevgrupp man arbetar i, och där uppstår utmaningen då allas behov ser olika ut. För oss sitter schemat på väggen, eller så har lärarna skrivit upp dagen på tavlan. Vissa elever har även ett individuellt schema på sin bänk. Det känns som en naturlig start på dagen, oavsett elevens behov, att gå igenom hur dagen kommer se ut. Ha en fin sommar! :)

Svara

Kommentarrubrik

Magnus Nyberg Blixt

Magnus Nyberg Blixt

Absolut - prova sig fram och utvärdera utifrån de två grundfrågorna Varför? Varför inte? ”naturlig” är ett ord vi ska vara sparsamma med, att samla 30 lika gamla människor i ett rum på detta sätt är inte självklart av naturen givet. Trygghet och förutsägbarhet är viktigt, men det kan skapas på olika sätt, utifrån den elevgrupp och undervisning man står inför. Trevlig sommar, ses o hörs!

Svara

Kommentarrubrik

Elin Redvall

Elin Redvall

När jag läser detta är jag glad och tacksam att mitt barn går på en annan skola än din. Ovissheten i när rasten är slut, vilket klassrum hon blir visad till och osäkerheten i att aldrig riktigt veta i förväg vad som ska hända, det hade bokstavligen resulterat i kollaps. Verbal kommunikation är i princip meningslöst för henne, jämfört med ett tydligt schema hon kan återvända till upprepade gånger. Hon är ett barn och har rätt till trygghet. De vuxna som har valt att arbeta med barn har ansvar för att ge henne det, även om det betyder att de får anstränga sig mer. Om Ann blir fördröjd en gång av 10 och Jonas fyller ut istället, den gången, kan mitt barn hantera det om klassrum och ämne är konstant. När allt Istället är i ovisshet, då rasar hennes tillvaro.

Svara

Kommentarrubrik

Magnus Nyberg Blixt

Magnus Nyberg Blixt

Det är bra att man gör medvetna val vad som passar en själv och ens barn. Med det sagt så anpassar vi förstås vår undervisning och organisation utifrån de elever vi har på plats (vi kan vår skollag). Trygghet är, som jag också skriver, en absolut förutsättning. Min erfarenhet är dock att trygghet hos barn kan skapas på långt fler sätt än vi vuxna ofta har fått för oss är Det Enda Sättet. Musikstyrningen (att spela musik som signal för att ex rast är slut, eller för samling eller exit ticket) är exempelvis en idé från en elev som i mina öron påminner om ditt barn, för hen gjorde det all skillnad i världen. Men varje barn och elev är förstås unik, precis som varje situation. Det handlar alltid om helheten.

Svara

Kommentarrubrik

Mårten Gunnäs

Mårten Gunnäs

Att framställa icke-organisation som befriande är speciellt. Ni gillar inte dagordningar på möten heller? Jag noterar den negerande argumentationen, det finns inte bara ett sätt. D v s inget argument f ö r att minska det strukturella inslaget. Vetenskapligt tänkande kan läras ut i tidiga åldrar. Experimentell undervisning med kloka slutsatser ger respekt för en hörnsten i det vetenskapliga tänkandet: Formen kan vara innehållet och vise versa. H u r man utför ett experiment påverkar dess svar. Att ta lätt på formen för en skoldag är att projicera egna vuxna problem på barnen. Vill ni ha er egen högskoleundervisning på samma sätt? Jag har undervisat äldre barn i 30 år, men tränar yngre i fotboll. Den yttre formen för hur vi förhåller oss där är oerhört viktig och genomtänkt. Piaget hade rätt, barn tänker inte abstrakt före 12 års ålder. De ser inte runt hörnet. Därför skall de ha stöd. Planera gärna schemat med eleverna, men kapitulera inte till ad hoc. Man ler när musik är en viktig händelse, istället för en annan signal. På min skola har vi ingen signal alls.

Svara

Kommentarrubrik

Magnus Nyberg Blixt

Magnus Nyberg Blixt

Oj vilka långtgående slutsatser man kan välja att dra. Det var förstås inte frågan om aorganisation om än en del ovana ramar kring organisation och struktur. Syfte, mål och agenda för möten har vi förstås, precis som för undervisning. Yttre form, ramar och struktur är viktigt – men kan se olika ut. Ad hoc var det inte heller frågan om, men väl en öppning för att fånga stunden när vi gjorde ett medvetet val att göra så. Det handlar om sexåringar vilka omges av många och tydliga pedagoger. Piaget hade en del intressanta poänger, men få tror väl idag att ingen elvaåring kan tänka abstrakt eller att alla tolvåringar kan det? Det handlar som så ofta om individer med olika förutsättningar. Sedan kan man fundera över vad som är mest abstrakt egentligen; ett schema på väggen som ska översättas till egen aktivitet eller en lärare som tar emot och leder en till rätt rum och aktivitet? Ingen signal hade varit intressant på den stora skolgården vi befann oss på, med mycken skog och få klockor. Det hade förstås också gått att lösa, men nu blev många glada (även på andra skolan) när vi spelade musik.

Svara

Kommentarrubrik

Cat

Cat

Min dotter hade brutit ihop. Och jag med. Jag behöver kunna planera min dag. Det är ju bara att jämföra med sig själv? Hur skulle det kännas för dig om du gick till jobbet när din telefon spelade en särskild melodi, och väl där stod din rektor (som ju har det yttersta ansvaret) och lotsar dig till ett klassrum där du ska undervisa en grupp elever i ett ämne som bara rektorn känner till. Det skulle inte vara några problem va? För rektorn är ju där och visar att han tar ansvar för att det blir bra? Eller ? Nä. De där argumenten håller ju inte alls.

Svara

Kommentarrubrik

Magnus Nyberg Blixt

Magnus Nyberg Blixt

Om det vore så strukturlöst vore det illa, men det är det förstås inte heller frågan om. Rektor behöver ta ansvar för struktur, organisation och kultur, men sedan reder jag mig som legitimerad lärare ganska gott på egna ben. Samtidigt som jag inte heller kan förvänta mig att det alltid blir som det är tänkt i schemat utan jag måste vara öppen för det som händer när man arbetar med levande barn som lär.

Svara

Kommentarrubrik

Peter Bragner

Peter Bragner

Tänker att det finns mycket rädsla i det jag läser och en hel del missförstånd. Det handlar inte på något sätt om strukturlöshet eller låt gå. TVÄRTOM. Det handlar om att varje elev ska få den struktur och kravnivå som hen kan ta ansvar för. Att struktureraa och skapa förutsägbarhet med innehållet och inte ramarna. Tydliga förutsägbara planeringar och med begripliga och realistiska mål definierade. Samma tider varje dag och flera pedagoger knutna till samma elevgrupp så man alltid oavsett sjukdomar och ledigheter alltid möter bekanta ansikten stärker struktur. Årskurser knutna till hemvister skapar trygghet i rummet.

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*