Första året som lärare

Visst lät det bra när rektor Peter presenterade visionen om Glömstaskolan för ganska exakt ett år sen. Det var den första arbetsintervjun inom läraryrket för min del. Intentionen var egentligen att gå på ett par arbetsintervjuer till, men så blev det inte. Magkänslan sa att det här var ett erbjudande jag inte skulle tacka nej till. Jag efterfrågade en skola som kunde göra lärande meningsfullt och begripligt, och det verkade som att Glömstaskolan skulle kunna genomföra just detta.

Så hur har det gått, nu så här ett år senare? Har jag fått vara med och forma den typen av skola som jag önskade?

Svårt att säga än så länge, men jag tror att vi är på god väg eftersom vi har lagt en stadig grund.

Den första och viktigaste insikten under året i förskoleklass var hur djup den sociala relationen med eleverna blev på väldigt kort tid. Läraryrket har i år haft så många dimensioner. Planera och bedriva ämnesundervisning är bara en del. Det handlar om så mycket mer. Att  träna eleverna i att förstå varandra, visa respekt, hjälpa, lära varandra och en mängd andra sociala färdigheter. Insikten om att utan den sociala träningen kommer inte ämnesundervisningen fungera lika bra har varit stor.

Sexåringarna har stor förståelse för hur vi vill ha det tillsammans för att det ska bli bra, därför att de har fått träna på det!

För att kunna vara med och skapa Glömstaskolan har jag utmanats att kliva utanför komfortzonen så många gånger att jag tappat räkningen. Under året har jag fått blogga, föreläsa, utbilda mig till vfu-handledare, vara med och ta stora beslut angående skolans framtid, rekrytera och så vidare. Mitt i allt detta kommer insikten om att det är precis så här vi lär oss bäst. När vi kliver ur vår komfortzon och vågar prova något nytt. Det är en av sakerna som jag uppskattar mest med det här året. Att vi kollegor lever som vi lär. Vi tror på  att lära tillsammans, det undervisar vi eleverna om, och det visar vi även genom vårt eget arbete. Jag har aldrig känt mig ensam eller utlämnad under läsåret som gått. Att jobba i team är klart fördelaktigt. En bekant frågade mig nyligen om jag har fått någon mentor tilldelad mig. Jag tänkte efter ett tag och sa sedan att

” vi funkar nog som mentorer för varandra hela tiden, mina kollegor och jag”.

Kollegialt lärande är i min mening en grund för att kunna få en skola att gå framåt. För hur lätt kan det vara att få tankespjärn kring sin yrkesroll som ensam lärare i ett klassrum? Det är min fulla övertygelse att om vi inte arbetat så nära varandra, vi kollegor, så hade varken min eller elevernas utvecklingskurva pekat lika högt uppåt som den gör nu. Tillsammans är nyckelordet. Vi gör varandra bra!

/fröken Camilla

1 kommentarer

Kommentarrubrik

Magnus Nyberg Blixt

Magnus Nyberg Blixt

Sååå glad att ha dig till kollega, huvudet på spiken att vi fungerar som mentorer för varandra mest hela tiden. Det här gör vi bra tillsammans.

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*