Trappa Upp & Trappa Ned

Glömstaskolan är en skola i fyra våningar. Så det blir en del trappor att gå i.

Svar: Ja

Kan barn gå i trappor?

Finns hiss om man har funktionshinder?

Kan man lära och träna att gå i trappor?

Kommer vi att träna det?reclaim

Är det rent av bra att gå i trappor?

  • Vi vet att vi behöver röra oss för ett hållbart liv. För både kropp och knopp.
  • Vi vet att vi lär oss mer om vi har daglig fysisk aktivitet.

Trappor är bra.

 


Varför (inte självklart) schema på väggen?

När vi började med förskoleklass hösten 2015 hade vi ett tydligt schema på whiteboarden. Med visst bildstöd. För det har vi ofta hört att det är bra och viktigt (vilket det mycket väl också kan vara, allt beror som alltid på professionella bedömningar i ett sammanhang). Haken var bara att vi hade svårt att följa det. Dels så var vi i lånade lokaler i en verksamhet som precis som vår startade upp på nytt, vilket gjorde att förutsättningar ändrades på vägen när nya upptäckter gjordes.

Exempelvis var det en bättre organisation att lägga start och slut av rast på olika tider istället för att krocka 75 elever i en trång hall.

Dels så hade vi inte arbetat oss samman och funnit vår struktur, samtidigt som vi gärna ville fånga ögonblicket utifrån våra grundfrågor:

Varför? Varför inte?

Vi la en del tid och kraft i början på att uppdatera schemat. Vi vet ju att trygghet och trivsel är en förutsättning för lärande och kunskapsinhämtning. Men så en dag tänkte vi om och ställde oss den viktigare frågan:

Vad skapar egentligen trygghet?

Förutsägbarhet, javisst, men vilken typ av förutsägbarhet?IMG_2705

Om en elev bygger sin trygghet på att ”det står på tavlan att rasten är tjugo minuter och sedan ska vi ha matematik på fjället med Fröken Ann” och det sedan blir ändringar – vilket det så ofta blir i skolans värld – så har ju vi faktiskt organiserat för otrygghet. Rasten kan bli längre för att det är läge för det, Fröken Ann kan bli uppbunden av ett möte eller en konflikt som måste tas, på rasten kan det hända något som ger mer näring och fokus åt en lektion i No än i matematik…

Om tryggheten istället byggs av ”rasten är ungefär tjugo
minuter lång och när musiken spelas på skolgården vet jag att det är dags att samlas på det bestämda stället för att gå in. När jag kommit in står en av mina pedagoger och anvisar vilket rum jag ska gå till. I rummet står en annan pedagog och berättar vilken lektion vi ska ha nu. Jag kan lita på att de vuxna tar ansvar för tiden, för undervisningen, för läroplanen, för timplanen.” så blir det en över tid långt mer hållbar trygghet. En trygghet som bygger på gynnsamma förhållningssätt där de vuxna utbildade pedagogerna inte lägger över sitt ansvar över undervisningen på eleverna utan lägger sin tid och kraft på just den istället för att lägga den på att upprätthålla själva skalet.

Mer ryggrad och mindre skal!

Det kräver förstås ett förhållningssätt bland pedagoger där var och en tar ansvar, är närvarande och autentisk. Och det kräver att barnen tränas i det. Tillsammans.

Våra erfarenheter såhär långt är väldigt, väldigt goda. Eleverna uppvisar en stor trygghet i att vi vuxna har koll på vårt. Trygghet är viktigt, men den kan skapas på olika sätt. En del är i förlängningen bättre än andra, men ingen är Den Enda Vägen. Undervisning ska förstås alltid kännas begriplig och meningsfull. Och den ska alltid följas upp, utvärderas och professionellt anpassas efter de förutsättningar som råder.

Självklart har vi även elever med särskilda behov.

 

 

 


Första året som lärare

Visst lät det bra när rektor Peter presenterade visionen om Glömstaskolan för ganska exakt ett år sen. Det var den första arbetsintervjun inom läraryrket för min del. Intentionen var egentligen att gå på ett par arbetsintervjuer till, men så blev det inte. Magkänslan sa att det här var ett erbjudande jag inte skulle tacka nej till. Jag efterfrågade en skola som kunde göra lärande meningsfullt och begripligt, och det verkade som att Glömstaskolan skulle kunna genomföra just detta.

Så hur har det gått, nu så här ett år senare? Har jag fått vara med och forma den typen av skola som jag önskade?

Svårt att säga än så länge, men jag tror att vi är på god väg eftersom vi har lagt en stadig grund.

Den första och viktigaste insikten under året i förskoleklass var hur djup den sociala relationen med eleverna blev på väldigt kort tid. Läraryrket har i år haft så många dimensioner. Planera och bedriva ämnesundervisning är bara en del. Det handlar om så mycket mer. Att  träna eleverna i att förstå varandra, visa respekt, hjälpa, lära varandra och en mängd andra sociala färdigheter. Insikten om att utan den sociala träningen kommer inte ämnesundervisningen fungera lika bra har varit stor.

Sexåringarna har stor förståelse för hur vi vill ha det tillsammans för att det ska bli bra, därför att de har fått träna på det!

För att kunna vara med och skapa Glömstaskolan har jag utmanats att kliva utanför komfortzonen så många gånger att jag tappat räkningen. Under året har jag fått blogga, föreläsa, utbilda mig till vfu-handledare, vara med och ta stora beslut angående skolans framtid, rekrytera och så vidare. Mitt i allt detta kommer insikten om att det är precis så här vi lär oss bäst. När vi kliver ur vår komfortzon och vågar prova något nytt. Det är en av sakerna som jag uppskattar mest med det här året. Att vi kollegor lever som vi lär. Vi tror på  att lära tillsammans, det undervisar vi eleverna om, och det visar vi även genom vårt eget arbete. Jag har aldrig känt mig ensam eller utlämnad under läsåret som gått. Att jobba i team är klart fördelaktigt. En bekant frågade mig nyligen om jag har fått någon mentor tilldelad mig. Jag tänkte efter ett tag och sa sedan att

” vi funkar nog som mentorer för varandra hela tiden, mina kollegor och jag”.

Kollegialt lärande är i min mening en grund för att kunna få en skola att gå framåt. För hur lätt kan det vara att få tankespjärn kring sin yrkesroll som ensam lärare i ett klassrum? Det är min fulla övertygelse att om vi inte arbetat så nära varandra, vi kollegor, så hade varken min eller elevernas utvecklingskurva pekat lika högt uppåt som den gör nu. Tillsammans är nyckelordet. Vi gör varandra bra!

/fröken Camilla


Sommaravslutning med andrafjärilar

Igår sommarlovsavslutning. Förskoleklass äntrar scen i klunga*, som vi tränat på under läsåret. Konferenciererna leder publiken som bestod av förberedelseklass, föräldrar, anhöriga, personal.

Jag har skrivit en sommardikt som jag vill träna in och framföra på avslutningen.

Rektor fick en överraskning.” Vår sång” Goliath framfördes med tryck. Några av eleverna som höll tal på eget initiativ kom av sig något, men gjorde förstås ingen större sak av det – utan gjorde helt frankt bara ”en andrafjäril” som vi tränat så mycket på.

Avslutningen tog inte mer än 25 minuter, eleverna var tydligt i fokus. Vi tänker att avslutning bör gestalta skolans kärnvärden. Hur tänker du?


Ledarskap i rättan tid – utan morgonsamling

I morse var det som vanligt lugnt i gruppen. Istället för storsamling direkt på morgonen har vi infört en lugn individuell incheckning med lugnt eget arbete som start på dagen. Incheckning sker hos någon av pedagogerna (elevens uppgift att ta reda på vilken, ofta har den en särskild hatt som symbol).

Samling det första som sker på morgonen är ett för-givet-tagande som faktiskt inte gynnar så särskilt många barn. I synnerhet inte de som, ofta på grund av föräldrars planeringsmiss, kommer in för sent.

Istället för att utsättas för hela gruppens blickar kan elever i behov av mindre sammanhang finna dessa om man har incheckningsmorgon. Vi vuxna har då också större chans att fånga upp om det är något vi behöver prata om – samtidigt som vi har tid med det. Med storsamling direkt på morgonen ställs vi ofta nog inför valet ”ta hand om den enskilde eleven” eller ”leda gruppens samling”, nu slipper vi ifrån det.morgonincheck

Men det kräver förstås att det finns ett ledarskap och att man har tränat eleverna vad och hur man gör när man är i skolan. Denna morgon var det några sexåringar som glömde bort sig och påbörjade en jaga-lek. Fritidspedagogen var förstås autentiskt närvarande och  fångade direkt barnen innan det hunnit eskalera. Det är ju så mycket enklare att ta tag i situationer tidigt och innan de hunnit eskalera. Även detta fokus går att träna. Pedagogen fångade barnen lugnt men tydligt och tog sig tiden att verkligen fråga eleverna vad som hade hänt, hur vi vill ha det tillsammans, hur de såg på diskrepansen mellan hur det blev och hur vi vill ha det, vad vi kan göra nu och hur vi ska göra nästa gång. Inte vad vi inte ska göra nästa gång, utan hur vi alla ska göra redan från början för att få det som vi vill ha det.

Barndomen är en liksom gränslös tillvaro där allt kan hända och vuxna ibland dyker upp i rättan tid. /Abdellah Taïas


Äldre Lär Yngre Lär Äldre Elever

hangout2Allt började som så ofta på twitter. Lisa Eriksson, So-lärare i Sollentuna kastade ut en fråga typ

Mina elever som har arbetat med religion, vill gärna redovisa för några andra än klasskompisarna. Någon som vill köra hangout?

hangout6Vi var förstås inte sena att haka på. Mellanstadieelever torde ju kunna nå även till förskoleklass och då tvingas vara tydliga och konkreta. När detta var inplanerat gick vi ut med egen fråga

Någon mer som har äldre elever som vill lära våra elever i förskoleklass något via hangout?

hangout5Sara Bruun från Vinslöv hakade på, några elever i åttan körde en engelsklektion för sexåringarna (och imponerades över hur fokuserade o intresserade di små faktiskt kunde vara).

Daniel Weiland från Skapaskolan hängde också på, där redovisade eleverna en till en eller två till två, bra även för mer blyga elever. Det redovisades allt mellan himmel och jord, egenskriven saga lästes också högt.

hangout3Nu var vi uppvärmda till Lisas elever, även där gjordes redovisningarna i mindre grupp, för mindre grupp av elever. Digital teknik gör det både möjligt och rimligt enkelt.

hangout4Även Jennie Rosén i Malmö hakade på, hennes åttor hade arbetat med normer, vikten av allas lika värde ochatt man får älska vem man vill – även de önskade en riktig publik. En yrkesetisk fundering om ämnet var för svårt eller för kontroversiellt för förskoleklass landade i att det bara var att köra. Vi fick förstås fördjupa eller förklara vidare vid behov.

Att redovisa för yngre elever via digital teknik gör att man måste göra en bra, fokuserad och tydlig presentation. Det blir lärorikt! De yngre eleverna lär sig en hel del, både om att lyssna, om ämnet shangoutom sådant liksom hur man kan arbeta och
redovisa.

En lärdom för oss lärare är vikten av att hålla digital utrustning uppdaterad, laddad, förberedd – liksom att ha bra ljud. Det krävs inte någon större planeringstid, det räcker i princip med att man bokat tid och utbytt mailadresser. Så det är egentligen bara att köra.

Eller? Vad är egentligen det värsta som kan hända?

En sak är att en av lärarna med äldre elever berättat att flera elever i förskoleklass fortsatt höra av sig till eleven i syfte att få lära sig mer…

Vilket lärande tillförs av att lyssna på respektive förklara för någon på distans? Vilka förmågor tränas och utvecklas? Att känna att man har kontakter och kompisar över hela landet – eller världen – kan heller knappast vara fel. Och det behöver verkligen inte göras vare sig komplicerat eller tidskrävande vare sig i planering eller genomförande. Eller?