Våga för att lyckas – Går det att undervisa sex- och sextonåringar tillsammans?

När utmaningar kommer vår väg kan vi antingen välja att säga ”Nej, det går inte, jag vill inte!” eller så säger vi ”Vi kan alltid försöka! Om det inte fungerar får vi prova något annat”.

För en dryg vecka sedan frågade Rektor Peter mig:

– Kan du tänka dig att vara med i förberedelsegruppen och hjälpa till med svenskaundervisningen i några veckor?

Bara ett par veckor efter det att Peter fått uppdraget hade han lyckats få ihop en grupp för nyanlända högstadieelever under Glömstaskolans flagg. Lokaler, basmaterial och till och med två lärare fanns på plats. Två lärare som själva är asylsökande och talar tre av de största språken som eleverna i vår förberedelsegrupp talar. Jag är imponerad! Det talas ofta om problem och alla hinder i vår debatt om nyanlända men här hade nu två lärare som nyligen kommit till Sverige fått arbete som just lärare och ett 30-tal nyanlända elever kunde erbjudas undervisning, de flesta med direkt stöd av lärare som talar deras modersmål.

Jag har inte mycket erfarenhet av att undervisa nyanlända. När jag arbetade på Edboskolan fick jag förmånen att undervisa i FBK under en termin, tillsammans med min kollega Christel. Där hade vi elever i åldersspannet sex år till tolv år och min proffsiga kollega gjorde mitt uppdrag mycket enkelt. Hon tog hand om mottaganden och allt det där runt omkring. Jag undervisade, med stöd av hennes fantastiska förmåga att göra sig förstådd. Av henne lärde jag mig oerhört mycket om hur vi kan hantera undervisning när vi talar olika språk och har svårt att förstå varandra. Men nu skulle det alltså bli min tur att vara den ‘proffsiga kollegan’. Med en stor ödmjukhet inför uppgiften och öppenhet om att jag gärna gör mitt allra bästa försök, klev jag in i samarbetet med förberedelseklassen dagen efter jag fått frågan.

Lärande har inga åldersgränser

Mina tankar snurrade fort – hur skulle jag tänka? Hur lägger vi bäst upp detta? Vad vet jag? Vad kan jag? Och istället för att tänka ”Det här går inte!” tänkte jag ”Vad har vi att jobba med?”. När jag kom ihåg att vi på Glömstaskolan redan hade 31 elever som också arbetade med att lära sig språket kändes det helt självklart att vi skulle bygga ihop undervisningen i de båda grupperna på något sätt, där det passade. Visserligen skiljde sig elevgrupperna i ålder; den ena gruppen bestod mest av elever i årskurs nio och den andra endast av förskoleklasselever, men när det kom till svenska språket så ställdes åldersperspektivet upp och ner. Sexåringarna kan mer svenska än våra nyanlända och de skulle själva vinna mycket i sin språkliga utveckling på att få förklara och beskriva för andra, så självklart ska vi dra nytta av varandra i vårt lärande. Det finns så klart en massa andra fördelar med att samarbeta, vad det gäller värdegrund, lärförtroende, förebilder och gemenskap. Det blir viktigt på riktigt på så många olika sätt.

En vecka har nu gått. Eleverna har haft gymnastik tillsammans, rörelse utomhus, spelat kort och tärningsspel tillsammans. De har haft gemensamma genomgångar om bokstäver, byggt instrument i träslöjden, sjungit tillsammans och pratat om dagens datum. När FBK eleverna kom till förskoleklassens hemvist på måndag morgon fanns det en del tveksamhet. Vart skulle de sitta? Vi höll till i vårt ‘disaster room’ (rummet med endast soffor och udda möbler) och sexåringarna befolkade alla soffor. Men snyggt gjorde de yngre plats för de äldre genom att glida ner på golvet eller byta till annan plats och det föll sig naturligt att äldre blandades med yngre på olika platser i rummet. Vi tittade på Livet i bokstavslandet tillsammans, gick igenom bokstaven Vv och sedan gick vi ut och lekte en lek tillsammans och hälsade på varandra ordentligt. Rätt så tidigt kände jag att jag kanske ändå tänkt fel – tyckte de att det här var för barnsligt? Och vad sa den där killen egentligen till läraren när vi såg på Bokstavslandet? Tyckte han att det var helt omotiverande?

När vi senare delade på grupperna så bad jag mina två kollegor fråga eleverna vad de tyckt om dagen. Hur var det att vara tillsammans med sexåringarna? De gjorde en utvärdering genom att använda tummen upp, tummen vågrätt eller tummen ner. Och rummet fylldes av uppåt-tummar och leenden.

 

– Good!

– Very good!

– Fun! 

Mina axlar sänktes något.

Och så fortsatte veckan. Vi har varvat undervisningen så att elevgrupperna gör några uppgifter tillsammans och några separat. Många av sexåringarna tycker att det är mycket spännande och vill vara tillsammans med de äldre eleverna hela tiden. De äldre eleverna har hittills endast gett positiv feedback och vi har delat många skratt. Men frågan är, lär de sig något då? Det har jag inte kunnat utvärdera tillräckligt än. Det har endast gått en vecka och den har mest handlat om att höra och använda språket för FBK-eleverna, samt att lära känna varandra och skapa relationer. Värden som är nog så viktiga och där kan vi se utveckling redan nu, men det krävs så klart mer. Ämneskunskaperna måste med!

Våga testa för att lyckas

Allt det här är nytt för alla inblandade! Vi har aldrig hört om någon skola som testat att arbeta så här innan, varken sett någon beprövad erfarenhet eller forskning som säger att det inte skulle gå. Vi skulle kunna välja att inte testa, eftersom ett testande innebär risken att misslyckas. Men på Glömstaskolan väljer vi hellre att våga testa nytt och se möjligheterna som finns för att lyckas. Vi jobbar med det vi har och prövar oss fram. Precis som i alla lägen krävs uppföljningar, utvärderingar och analyser så att vi kan förändra det som inte fungera och förädla det som fungerat. Det är genom våra misslyckanden vi skapar förädlade metoder och modeller. Att stå paralyserad i rädsla tar oss inte framåt.

Frågor jag mött under veckan har mest handlat om åldersskillnaden, hur det fungerar med två lärare som själva inte talar så bra svenska och om vi läser alla ämnen. Det vill jag säga direkt; Vi är långt ifrån i mål med att uppfylla hela läroplanen för dessa elever. Till hösten ska de flesta börja på gymnasiet, samtidigt har de otroligt varierande skolbakgrund och mycket med sig i bagaget som kan göra det svårt att fokusera på skolan. Någon kan varken läsa eller skriva på sitt modersmål, någon är lika bra på engelska som mig, någon bor med sin familj, någon har ingen aning om var eller hur deras familj har det idag. Någon blir plötsligt uppringd av sin gode man, mitt under skoldagen, och tillsagd att åka hem och packa sina väskor för hen ska flytta. Ingen mer information ges varken till eleven eller oss. Men det vi har i dag för att försöka stabilisera elevernas vardag är en skola, trygga och starka vuxna runt dem och utbildad personal. Vi har två lärare som talar tre av de språk som de flesta eleverna talar i gruppen. Vi har en pedagog som arbetar i förskoleklassen som talar ett av de andra språken och en annan som arbetar hos oss som också talar det vanligaste språket. Vi har också människor med ett otroligt engagemang och vilja att stötta och ställa om verksamheten efter elevernas behov. Så även om vi har långt kvar att gå känns det som att vi har kommit en bra bit på vägen.

Det här är inte slutet, det är inte heller början på slutet, men det är troligen slutet på början.

– Winston Churchill

P.s. Den där killen som viskade till läraren när vi såg på Bokstavslandet tillsammans med sexåringarna, han frågade vad programmet hette för han ville så gärna se det när han kom hem.

Läs också om vårt arbete i Skolvärlden

3 kommentarer

Kommentarrubrik

Emma

Emma

Jag tycker det är en väldigt bra idé! När jag lärde mig svenska var det svårast att prata och vi fick inte träna på det så mycket heller. Jag vet jag vågade prata med min 5-årig kusin långt innan jag vågade prata med vuxna eftersom barn inte dömer på samma sätt som vuxna, säger man något fel då rättar de utan att lägga något värde i det. Möjligheterna att samtala som ni skapar är verkligen guldvärda.

Svara

Kommentarrubrik

Fröken Ann

Fröken Ann

Känns betryggande att höra från någon som gjort samma resa!

Svara

Kommentarrubrik

Stellan Nordahl

Stellan Nordahl

Tack för det viktiga och engagerade arbetet ni ALLA lägger ner. Vilken spännande lärresa!

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*