Varför? Varför inte? Spegling utifrån

IMG_2251 (1)IMG_2267För en vecka sedan hade vi besök av rektor Carolyn Marino från Westmere School i Nya Zeeland. Hon hade erhållit ett stipendium att åka världen runt i jakt på intressanta skolor att utbyta idéer och tankar med. Det blev ett väldigt inspirerande besök för oss alla. 

I början av maj hade vi även besök av Studiebesökaren Erik. Han har en Plan att göra studiebesök hos 50 yrken och dela sina tankar och erfarenheter, första besöket blev hos oss. Vi tar ju ofta gärna emot studiebesök och intervjuer utifrån att det ger oss så mycket att reflektera tillsammans med dem som ställer kloka och nyfikna frågor om Varför? Varför inte?

Det som fascinerade mig mest med studiebesöket inom läraryrket för yngre åldrar (och jag vet att det inte gäller alla skolor, men det gällde här) är hur mycket det var anpassat utefter individerna och inte efter några redan satta ramar som säger ”det här går och det här går inte”. Utan då det är en ny skola så är det en stark mentalitet utav: Låt oss testa och se om det fungerar.

Hos oss hålls frågorna Varför? och Varför inte? högst levande i vardagen. Varför ska vi ställa upp på led? (när det behövs, exempelvis in från utevistelse så att alla är med in) Varför inte? (ex innan maten leder det till onödiga konflikter och onödig väntan för mången elev).

Nota bene: frågorna gäller inte enbart för oss, de gäller förstås även våra elever. Även detta var något som Studiebesökaren fångade:

Jag fascinerades också utav lärarnas sätt att prata med eleverna. Det var inga tillsägelser utan det var istället strategiskt genomtänkta frågor som ställdes till dem. ”Är det du eller jag som har fokustid just nu?” Det pratades också om taltid, är det eleven eller läraren som har taltid just nu och detta respekterades väldigt starkt utav eleverna själva också, och med tanke på att de själva fick tänka till och inte bara blev tillsagda att vara tysta så får de också en djupare förståelse varför de ska vara tysta.

Så tänker vi. Hur tänker du?

Varför? 

Varför inte?


Träning och Uppgiftsinlämning

I måndags fick eleverna i förskoleklass träna på att låna hem skolans lärplattor, i syfte att fortsätta lärandet och tränandet hemma och dessutom träna på att vara rädda om och ta ansvar för utrustning. I tisdags utvärderade vi muntligt och med hjälp av våra fingrar hur det gått (tumme upp eller tumme ner eller mittemellan respektive på-en-skala-från-1-till-5 med ena handens fingrar). Eftersom det i stort hade fungerat mycket bra fortsatte försöket.

Idag fick eleverna berätta mer om vad de gjort i appen showbieShowbie, då den har en väldigt smidig multimodal inlämning – eleverna kan lätt lämna in text, bild, ljudinspelning, video. Vi har arbetat med den tidigare i ASL och bokstavsarbete, men nu var det dags för en konkret inlämningsuppgift, innan vi skulle gå på lunch.

När man stöter på problem och av någon anledning inte vet vad man ska göra så har vi tränat eleverna att

  1. lindstrom_ansvarTa ansvar och var aktiv (sitta och bara vänta tyst duger inte)
  2. Fråga en kompis.
  3. Fråga en till kompis om den första inte kunde.
  4. Fråga en tredje kompis.
  5. Fråga läraren.

Den första eleven var klar på mindre än tre minuter. Innan tjugo minuter hade gått hade samtliga elever lämnat in – och nu pratar vi om elever i förskoleklass…

Om vi tror att de kan, får vi ganska ofta rätt.

Om vi tror att de inte kan, får vi alltid rätt.

När de lämnat in uppgiften – vilket ju direkt syns i Showbie – fick de direkt frågan:

Det är nu X minuter kvar till lunch. Vad tänker du att du ska träna på fram tills dess?

Ett tips kan vara att titta i din IUP, om du inte vet vad du kan och bör träna på.

Fungerar det att ställa en sådan fråga i förskoleklass? Tja, om vi tror att det ska gå – och har tränat eleverna i gynnsamma förhållningssätt så går det. Uppenbarligen.

Sedan får varje elev respons i Showbie, vilken jag som lärare kan göra oberoende av tid och rum (så länge där finns internet). Även den kan göras multimodal (liksom uppgiftsutdelningen, vilken även kan bestå av utdelade dokument och länkar). Eleven som var frånvarande har uppgifter i sin lärplatta utan att jag behöver göra något. Uppgiften och responsen blir enkelt ett tillfälle för äkta kommunikation. Alternativet att ställa frågan i klassen eller ställa upp eleverna på led och höra en i taget finns förstås, men vi finner att detta går smidigt med hjälp av digital teknik. Nya möjligheter, nya förutsättningar och nya krav på vår undervisning – härligt! 


God Lärmiljö – #passet2016

IMG_2128

Strax innan föreläsardebut tillsammans

#Passet2016 samlades lärare, rektorer och andra skolintresserade kvällen innan SETT-mässan för gemensam inspiration med föreläsningar, workshops, seminarier och mingel. Alla bjuder av sin tid och får inspiration, gemenskap, kunskaper och nätverk tillbaka.  Glömstaskolan höll ett fullsatt och uppenbart uppskattat pass om Lärmiljö – gemensam föreläsningsdebut för Rektor Peter, Fröken Ann, Fröken Camilla och Magister Magnus tillsammans. På fyrtio minuter hann vi förstås inte mer än skrapa på ytan, både generellt och specifikt, men vi vågar lova att en del tankar och idéer lär spira vidare på mången håll. Vi blir också klarare med hur vi tänker, tycker och – faktiskt gör – när vi hör oss själva berätta om det.

lärmiljöNågra hade hört av sig och beklagat att de inte kunde ta sig till Stockholm denna kväll, så vi valde att även sända vår föreläsning via Periscope.

Nu har vi lärt oss att man inte ska ha lärplattan liggande när man kör Periscope… Vi gjorde inte fel, vi skaffade oss snarare erfarenhetsunderlag för bättre val och beslut i framtiden.

Här kan du även ladda ner vår Presentation Lärmiljöer_Glömstaskolan_Passet2016. #sharingiscaring är något man inte bara kan prata om, även det måste gestaltas.

Precis som den goda lärmiljön i sin fysiska, sin psykosociala och sin organisatoriska form måste gestalta de normer, värden och kunskaper vi hittar i läroplan och skollag.

”För lärarna handlar det om att äga sina klassrum och veta hur de bäst ska användas. Viktigt att notera i sammanhanget är att förändring nästan alltid är ett stort åtagande. Det gäller att ha idéer, att våga och ta risker. Samtidigt är även detta inte så märkvärdigt. Är det något som inte fungerar, ja, då är det bara prova något annat. Det finns alltid nya möjligheter.”

/Peter C Lippman, arkitekt som forskar på lärande – med vilken vi har ett ömsesidigt givande samarbete

 


Wow vilken vecka

Måndag. Andra veckan tillsammans med vår förberedelseklass. Vi rivstartar med en timme tillsammans, där elever i olika åldrar blandas i grupper för att spela och läsa tillsammans. I ett hörn spelas det memory, där varje kort som vänds upp blir identifierat muntligt. ”En katt och en igelkott”, ”En hund och en flodhäst.” På soffan spelas det schack. I den andra soffan läser en sexåring och en sextonåring en bok tillsammans. Sexåringen läser först, sextonåringen repeterar det som sagts. Sexåringen påpekar uttalet och sextonåringen försöker igen. Sexåringarna övar på att ge muntliga instruktioner, på att förklara och hitta olika ord för att förklara samma saker och på att läsa. De talar långsamt och tydligt. De äldre eleverna övar på att förstå och tala svenska. De bygger ordförrådet och tränar ordföljd, bland mycket annat.

Vi läser tillsammans! #FBKoFSK #hållbartihop

Ett filmklipp publicerat av Glömstaskolan (@glomstaskolan)

Överallt sitter engagerade elever, fullt fokuserade på att träna, lära och hjälpa. Det skrattas och skämtas. Mitt bland allt detta sitter min kollega och läser med två elever. en sexåring som kommit igång med sin läsning och en elvaåring som ännu inte läser på sitt modersmål. Likväl sitter eleven där och följer min kollegas fingrar som stryker under texten på boksidorna, samtidigt som hen försöker upprepa det sexåringen säger.

Gestaltande! #kommunikation #kollaboration #hållbartihop

Ett filmklipp publicerat av Glömstaskolan (@glomstaskolan)

Kommunikation och kollaboration

Under veckan håller Camilla en bildlektion med FBK. De får måla självporträtt. Det är inte en sådan där lektion som jag så ofta hade när jag gick i högstadiet, där vi alla satt och målade vid bänkarna på egen hand. Nej, här får eleverna tekniker och begrepp för hur de kan ta sig an uppgiften. De leds genom uppgiften och gör både första- och andrafjärilar. Porträtten fotograferas sedan och animeras med hjälp av appen Morfo Booth. Där läser eleverna också in fakta om sig själva; sitt namn, var de kommer ifrån, hur gamla de är, var de bor och så vidare. Filmerna laddas upp på YouTube, vi skapar QR-koder och sätter fast koderna tillsammans med porträtten på våra posters vi skapade förra veckan. Posters om oss själva.  Det blir en repetitionsövning i att presentera sig själv.

Vi pratar om frågeord och skapar frågor tillsammans för att intervjua och bli intervjuade av sexåringarna om våra familjer. När vi sätter igång för att träna på att ställa frågorna samt svara på dem blir det full aktivitet i rummet. Om bara en halvtimme ska vi möta sexåringarna för att göra våra intervjuer. Det blir på riktigt viktigt att träna och lära oss att fråga och svara. Eleverna grupperar sig och hjälper varandra. Några börjar anteckna svaren. Andra intervjuar varandra och tränar på det muntliga. Vid bordet samlas många av ungdomarna runt den för dagen helt nya eleven i klassen. De ritar, skriver och försöker förklara för eleven vad frågorna betyder, på alla sätt de kan. Plötsligt kommer det fram att en av våra äldre elever talar samma språk som vår nya elev. Segerrop och gester hörs och eleverna sätter igång att översätta och träna tillsammans med stor intensitet. Vi missar att vi skulle gå ut och ta en liten rast innan det var dags.

Elever #förberedelseklass intervjuar #förskoleklass #kommunikation #hållbartihop

Ett filmklipp publicerat av Glömstaskolan (@glomstaskolan)

Lyckat projekt

Det märks att båda elevgrupperna redan blivit bekväma med varandra, efter endast två veckors bekantskap. De finner sig bekvämt tillrätta i olika grupper och hittar avskilda platser i lokalerna där de kan sitta och göra sina intervjuer. Arbetet drar igång direkt och intensivt workflow uppstår i lokalerna, för våra 30 sexåringar och 17 högstadielever. Det finns en fascinerande ödmjukhet i de äldre elevernas sätt att ta sig an de yngre eleverna. Och en magisk vilja hos de yngre att på ett respektfullt och ödmjukt sätt hjälpa de äldre elverna. På golvet i korridoren sitter eleven som varken läser eller skriver på sitt modersmål, och läser de sjutton intervjufrågorna på sitt papper. För mig ett svårslaget ögonblick i min karriär. När klockan plingar och det är dags att gå till lunch kommer en av sexåringarna fram till mig:

”Ann, jag frågade om han tyckte att det var lärorikt. Han sa att han hade lärt sig mycket mera svenska.”

På fredagen gör vi en utvärdering i förberedelseklassen:

FBK1

Utvärdering_1_FBK___FSK_vt_2016_-_Google_Formulär 2

(Flervalsfråga) 1. När hela klassen jobbar tillsammans på tavlan. 2. När vi samarbetar med sexåringarna. 3. När jag får skriva av i min bok. 4. När jag får arbeta ensam med iPad. 5. När jag får skapa och vara kreativ (ex. måla, göra en poster, animera). 6. Annat.

 

När vi frågade vad som var bra fick vi svaren:

”Att prata med barnen.”

”Jag började lära mig att läsa.”

”Att spela fotboll med barnen.”

När vi frågade vad eleverna lärt sig de senaste två veckorna fick vi bland annat följande svar:

”Jag har lärt mig ord för familj och att ställa frågor.”
”Jag har lärt mig många nya ord.”
”Jag har lärt mig hur jag presenterar mig själv.”

Samtliga svar ovan är arbete vi gjort i blandade grupper. Spontant var det många tummar som åkte upp i klassrummet när vi frågade hur det är att arbeta tillsammans med sexåringarna. Det känns som att vi är något på spåren.

Jag vill avsluta det här inlägget och de här två veckorna med att säga att jag är så otroligt lycklig att jag får vara med om detta! Att arbeta med åldersintegrering på det här sättet har visat sig ge så mycket mer än ”bara” språklig utveckling. Jag ser hur eleverna växer i sitt lärförtroende, de yngre som får vara lärare till äldre och de äldre som så graciöst tar sig an uppgiften att vara goda förebilder för de yngre. Jag har svårt att förklara hur imponerad jag är över alla inblandade. Fokus på lärande, på att ta hand om varandra och på likheter istället för olikheter.

P.s. På söndag kan ni läsa mer om oss i Södra Sidan och deras artikelserie Framtiden Skola. D.s.


IUP, vad är det?

iupmallDetta första år på Glömstaskolan har vi valt att arbeta med elevernas Individuella UtvecklingsPlan (IUP) såhär:

I undervisning visar och diskuterar vi Michael Jordan ”Maybe it’s my fault” utifrån att han – världens genom tiderna bäste basketspelare – faktiskt inte blev uttagen till laget i high school. Istället för att hitta på bortförklaringar började han då träna hårdare för att nå sina mål. Vi hade även gjort en fiktiv IUP för honom, som ett konkret exempel på hur vi tänker att en sådan kan hjälpa en oavsett vilka mål man sätter upp.

  • Elevens IUP delas med eleven, som får rättigheter att kommentera.
  • Eleven mejlar en kopia av sin IUP till sina vårdnadshavare.
  • I undervisning lyfts IUP upp och dialog förs med varje elev om innehåll och nästa steg.
  • IUP Michael Jordan – Google Dokument michaeljordanLärare skriver kortsiktiga mål (2-5 veckorshorisont) under ”Mål i fokus” sist i dokumentet, utifrån de som återfinns i IUP.
  • Eleverna tar en skärmdump av sina Mål i fokus och sparar som hemskärm på sin lärplatta.
  • Varje vecka kommenterar varje elev hur den arbetat och tränat mot sina kortsiktiga mål i appen Showbie, där studiehandledare och lärare kan kommentera och ge vidare stöd.
  • När studiehandledare gör en professionell bedömning att kortsiktigt mål är uppnått förs de över till ”Tidigare mål i fokus”, så att man kan få syn på och prata om sin progression, samtidigt som nya mål förs upp i fokus.

Tanken är sedan att IUP ska följas upp i ett tidigt utvecklingssamtal på hösten, så att man sedan har terminen på sig att arbeta vidare, inför nästa samtal tidigt på våren.

Vi tror detta är en modell att fortsätta utveckla vidare! Vi hoppas även alla inser att det vi gjort ovan har vi gjort med sexåringar…


Våga för att lyckas – Går det att undervisa sex- och sextonåringar tillsammans?

När utmaningar kommer vår väg kan vi antingen välja att säga ”Nej, det går inte, jag vill inte!” eller så säger vi ”Vi kan alltid försöka! Om det inte fungerar får vi prova något annat”.

För en dryg vecka sedan frågade Rektor Peter mig:

– Kan du tänka dig att vara med i förberedelsegruppen och hjälpa till med svenskaundervisningen i några veckor?

Bara ett par veckor efter det att Peter fått uppdraget hade han lyckats få ihop en grupp för nyanlända högstadieelever under Glömstaskolans flagg. Lokaler, basmaterial och till och med två lärare fanns på plats. Två lärare som själva är asylsökande och talar tre av de största språken som eleverna i vår förberedelsegrupp talar. Jag är imponerad! Det talas ofta om problem och alla hinder i vår debatt om nyanlända men här hade nu två lärare som nyligen kommit till Sverige fått arbete som just lärare och ett 30-tal nyanlända elever kunde erbjudas undervisning, de flesta med direkt stöd av lärare som talar deras modersmål.

Jag har inte mycket erfarenhet av att undervisa nyanlända. När jag arbetade på Edboskolan fick jag förmånen att undervisa i FBK under en termin, tillsammans med min kollega Christel. Där hade vi elever i åldersspannet sex år till tolv år och min proffsiga kollega gjorde mitt uppdrag mycket enkelt. Hon tog hand om mottaganden och allt det där runt omkring. Jag undervisade, med stöd av hennes fantastiska förmåga att göra sig förstådd. Av henne lärde jag mig oerhört mycket om hur vi kan hantera undervisning när vi talar olika språk och har svårt att förstå varandra. Men nu skulle det alltså bli min tur att vara den ‘proffsiga kollegan’. Med en stor ödmjukhet inför uppgiften och öppenhet om att jag gärna gör mitt allra bästa försök, klev jag in i samarbetet med förberedelseklassen dagen efter jag fått frågan.

Lärande har inga åldersgränser

Mina tankar snurrade fort – hur skulle jag tänka? Hur lägger vi bäst upp detta? Vad vet jag? Vad kan jag? Och istället för att tänka ”Det här går inte!” tänkte jag ”Vad har vi att jobba med?”. När jag kom ihåg att vi på Glömstaskolan redan hade 31 elever som också arbetade med att lära sig språket kändes det helt självklart att vi skulle bygga ihop undervisningen i de båda grupperna på något sätt, där det passade. Visserligen skiljde sig elevgrupperna i ålder; den ena gruppen bestod mest av elever i årskurs nio och den andra endast av förskoleklasselever, men när det kom till svenska språket så ställdes åldersperspektivet upp och ner. Sexåringarna kan mer svenska än våra nyanlända och de skulle själva vinna mycket i sin språkliga utveckling på att få förklara och beskriva för andra, så självklart ska vi dra nytta av varandra i vårt lärande. Det finns så klart en massa andra fördelar med att samarbeta, vad det gäller värdegrund, lärförtroende, förebilder och gemenskap. Det blir viktigt på riktigt på så många olika sätt.

En vecka har nu gått. Eleverna har haft gymnastik tillsammans, rörelse utomhus, spelat kort och tärningsspel tillsammans. De har haft gemensamma genomgångar om bokstäver, byggt instrument i träslöjden, sjungit tillsammans och pratat om dagens datum. När FBK eleverna kom till förskoleklassens hemvist på måndag morgon fanns det en del tveksamhet. Vart skulle de sitta? Vi höll till i vårt ‘disaster room’ (rummet med endast soffor och udda möbler) och sexåringarna befolkade alla soffor. Men snyggt gjorde de yngre plats för de äldre genom att glida ner på golvet eller byta till annan plats och det föll sig naturligt att äldre blandades med yngre på olika platser i rummet. Vi tittade på Livet i bokstavslandet tillsammans, gick igenom bokstaven Vv och sedan gick vi ut och lekte en lek tillsammans och hälsade på varandra ordentligt. Rätt så tidigt kände jag att jag kanske ändå tänkt fel – tyckte de att det här var för barnsligt? Och vad sa den där killen egentligen till läraren när vi såg på Bokstavslandet? Tyckte han att det var helt omotiverande?

När vi senare delade på grupperna så bad jag mina två kollegor fråga eleverna vad de tyckt om dagen. Hur var det att vara tillsammans med sexåringarna? De gjorde en utvärdering genom att använda tummen upp, tummen vågrätt eller tummen ner. Och rummet fylldes av uppåt-tummar och leenden.

 

– Good!

– Very good!

– Fun! 

Mina axlar sänktes något.

Och så fortsatte veckan. Vi har varvat undervisningen så att elevgrupperna gör några uppgifter tillsammans och några separat. Många av sexåringarna tycker att det är mycket spännande och vill vara tillsammans med de äldre eleverna hela tiden. De äldre eleverna har hittills endast gett positiv feedback och vi har delat många skratt. Men frågan är, lär de sig något då? Det har jag inte kunnat utvärdera tillräckligt än. Det har endast gått en vecka och den har mest handlat om att höra och använda språket för FBK-eleverna, samt att lära känna varandra och skapa relationer. Värden som är nog så viktiga och där kan vi se utveckling redan nu, men det krävs så klart mer. Ämneskunskaperna måste med!

Våga testa för att lyckas

Allt det här är nytt för alla inblandade! Vi har aldrig hört om någon skola som testat att arbeta så här innan, varken sett någon beprövad erfarenhet eller forskning som säger att det inte skulle gå. Vi skulle kunna välja att inte testa, eftersom ett testande innebär risken att misslyckas. Men på Glömstaskolan väljer vi hellre att våga testa nytt och se möjligheterna som finns för att lyckas. Vi jobbar med det vi har och prövar oss fram. Precis som i alla lägen krävs uppföljningar, utvärderingar och analyser så att vi kan förändra det som inte fungera och förädla det som fungerat. Det är genom våra misslyckanden vi skapar förädlade metoder och modeller. Att stå paralyserad i rädsla tar oss inte framåt.

Frågor jag mött under veckan har mest handlat om åldersskillnaden, hur det fungerar med två lärare som själva inte talar så bra svenska och om vi läser alla ämnen. Det vill jag säga direkt; Vi är långt ifrån i mål med att uppfylla hela läroplanen för dessa elever. Till hösten ska de flesta börja på gymnasiet, samtidigt har de otroligt varierande skolbakgrund och mycket med sig i bagaget som kan göra det svårt att fokusera på skolan. Någon kan varken läsa eller skriva på sitt modersmål, någon är lika bra på engelska som mig, någon bor med sin familj, någon har ingen aning om var eller hur deras familj har det idag. Någon blir plötsligt uppringd av sin gode man, mitt under skoldagen, och tillsagd att åka hem och packa sina väskor för hen ska flytta. Ingen mer information ges varken till eleven eller oss. Men det vi har i dag för att försöka stabilisera elevernas vardag är en skola, trygga och starka vuxna runt dem och utbildad personal. Vi har två lärare som talar tre av de språk som de flesta eleverna talar i gruppen. Vi har en pedagog som arbetar i förskoleklassen som talar ett av de andra språken och en annan som arbetar hos oss som också talar det vanligaste språket. Vi har också människor med ett otroligt engagemang och vilja att stötta och ställa om verksamheten efter elevernas behov. Så även om vi har långt kvar att gå känns det som att vi har kommit en bra bit på vägen.

Det här är inte slutet, det är inte heller början på slutet, men det är troligen slutet på början.

– Winston Churchill

P.s. Den där killen som viskade till läraren när vi såg på Bokstavslandet tillsammans med sexåringarna, han frågade vad programmet hette för han ville så gärna se det när han kom hem.

Läs också om vårt arbete i Skolvärlden


Fler lärorika och energigivande möten mellan människor

spelakortDen här veckan har vi åter provat något spännande och lärorikt: att ha delar av undervisningen gemensam för förskoleklassen och förberedelseklassen (vilken främst består av nior). Bland annat har vi presenterat oss för varandra, lekt lekar, spelat kort och spel samt gått igenom bokstaven Vv.

För de äldre eleverna har det förstås inte i första hand handlat om att lära sig själva leken, utan snarare om att leken ofta är ett utmärkt sätt att lära sig (språk) på.

Sexåringarna” och ”Sextonåringarna” skiljer sig förstås i ålder och erfarenheter, men håller alla på att lära sig att bemästra svenska språket. När elever kommunicerar och kollaborerar skapas ofta sammanhang fyllda av såväl lärande som lärglädje. I synnerhet om det görs ”viktigt på riktigt”, dvs kommunikation som faktiskt är på allvar. Vi är också övertygade om att förhållningssättet #hållbartihop endast kan utvecklas om vi får mötas.

Alla har vi saker att lära av varandra.

Att arbeta såväl åldershomogent som  över åldersgränser är något vi kommer att göra som en del av vår struktur och organisation. Det kommer att göras där vi finner det lämpligt och effektivt, exempelvis

  • lära varandra spela spel (komma överens om regler och begrepp)
  • läsa högt (äldre elever får riktigt publik, yngre får förebild)
  • förbereda och leda aktiviteter i ex idrott (mer intressant med äkta deltagare)
  • hålla tal och föreläsningar – även för äldre elever
  • skapa publikationer ihop (ex tidningsredaktion som leds av chefredaktör)
  • estetisk verksamhet
  • rastverksamhet

Lärorika och energigivande generationsmöten

Vi har träffat seniorer vid några tillfällen.

Var det lärorikt intervjua seniorer? Gav det oss och dem god energi? Är generationsmöten viktiga? Blev det en artikel i tidningen Skolfamiljen? Har vi klippt ihop en film med elevernas intervjuer? Kommer vi att mötas igen? 

Svar: Ja.

Kommer vi att försöka skriva mer hur vi gjorde för att inspirera och bygga vidare på detta lyckade projekt?

Svar: Förhoppningsvis så! Annars får du höra av dig!


Professionen äger ansvar för gruppindelning

Ibland känns det som om bitar faller på plats på ett närmast organiskt sätt. På väg mot skolan efter energigivande påsklov lyssnar jag på Didaktorn på tema ”Att bygga en skola”, där Anna Hansson Bittár (vinnare av Stora Skolledarpriset 2016) berättar om sina tankar för att bygga en fungerande skola.  Istället för att försöka satsa på mindre klasser och dela in i mindre fasta grupper och

”så upptäcker man efter några månader, eller veckor in på terminen att den här gruppsammansättningen inte är så gynnsam”…

Vilket enkelt kan motverkas om man istället väljer att vara fler lärare runt en grupp elever (som därmed blir större med rådande skolpengstilldelning) vilken delas upp flexibelt över tid utifrån vad som ska läras, tränas, utvecklas:

IMG_1876Vi som undervisar vi har koll över gruppsammansättningen. Jag kan behöva undervisa enskilt, en lärare kan behöva ha mattegnuggning med några få elever och den tredje läraren har kanske högläsning med en stor grupp elever. Vi anpassar efter lärandebehovet mer än att vi har en lärare per 25-grupp.”

Rektor Anna är också tydlig i vikten av relationell pedagogik, där man förhåller sig till att fungerande #undervisningsrelation är lärares främsta arbetsredskap för att lägga den grund för ”utvecklande av kunskaper och värden” som skollagen är tydlig med är vårt uppdrag.

”Studiero det är det som gäller. be happyFör sitter inte studieron kommer inte barnen att lära sig och vi kommer inte ha det bra tillsammans i skolan.”

Ja, vi är och kommer vara tydliga: studiero och #hållbartihop är det som gäller. Personal, elever och föräldrar som inte är intresserade av att från sin horisont bidra med detta får söka sig annorstädes.

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra!

När det gäller val av organisation av grupper, undervisning, fysisk och digital lärmiljö måste ni lämna dessa val till oss i professionen. Ett val av Glömstaskolan är också ett val att visa oss tillit och ge oss mandat att utifrån professionella bedömningar undervisa, tillrättavisa och organisera en hållbar skola för varje unge.

 

 

 

 

 

 


Fri placering i matsal går väl inte, eller?

IMG_1652I de många föreläsningar som följde boken ”Välkommen till verkligheten” (Gothia 2002) har jag ofta varit tydlig:

Fasta platser i matsalen är bra, annars kan det finnas elever som har ont i magen redan på morgonen för att de inte vet om de får sitta med någon…

Drivna elever ihop med klok kollega utmanade dock detta förra året. Jag tänkte det kunde bli ett prov som ganska snart skulle visa att jag hade rätt. Men ack så jag bedrog mig.

Återigen visade det sig att elever ofta klarar mer än vi tror. MEN det sker förstås inte av sig själv och per automatik – elever i grupp är inte alltid sådär spontandemokratiska. Flugornas herre ligger ofta nog och lurar under ytan. Vi inledde med en enkel variant av SWOT-analys med styrkor och svagheter, möjligheter och hot. Framförallt de två senare lyfte vi fram i ljuset, utifrån vår grundfråga:

Hur vill vi ha det tillsammans?IMG_1631

För vi vet ju alla hur det kan bli om vi bara släpper det löst; en arena för potentiell och mer eller mindre diskret mobbning. Vi pratade nu med eleverna om det innan vi gjorde ett försök (med sexåringar!) och lyssnade in deras kloka förslag hur det skulle kunna förhindras och motverkas. Vi gjorde också några enkla dramatiseringar (paxa plats, byta plats, lämna någon utan plats…) inkl prat både om känslor och vad som kan göras både för att förhindra att det uppstår och vad som kan göras om det trots allt händer. Vi tänker att vi behöver sälja in tanken och förhållningssättet hos elever att:

I egenintresse tar jag ansvar även för helhet

Vi är övertygade om att vi alla i förlängning har mycket att vinna på det. Visst tar det lite längre tid att introducera och utveckla som förhållningssätt, men vinsterna på sikt torde kunna vara stora. Samtidigt har vi lärare förstås ett professionellt ansvar att följa upp och ständigt utvärdera hur det faktiskt fungerar. Och om vi märker att det inte gör det, då är det tydligt:

Vuxna bestämmer. Den som är närvarande har både mandat och ansvar för detta. Autentiskt och närvarande ansvar!

Så här långt har det fungerat och jag har åter blivit påmind om hur mycket som handlar om kontext, förhållningssätt och kultur. Det blir spännande att se vilka fler av mina mentala tatueringar som framgent kommer att utmanas, då både stora och små (läs elever) kollegor kommer att återkomma till de viktiga frågorna:

Varför? Varför inte?