Russinplockande Undanbedes

Ska vi ge människor det de säger sig vilja ha, eller göra det som faktiskt behövs för att skapa en skola för varje elev?

Glömstaskolan är vi, med stöd i aktuell forskning och gjorda erfarenheter, övertygade om att en viktig framgångsfaktor för oss i skolan är att:

Vi håller i, vi håller ut, vi håller om.

Att gå nya vägar utmanar. Världen är stadd i evig förändring och utveckling men också samtidigt i viss stabilitet. Vi vet alla vad skola kan vara, utifrån egna erfarenheter och olika mer eller mindre väl underbyggda idealbilder. Människor som tvingas lämna sin komfortzon i trygga hörnet reagerar på olika sätt, inte sällan omedvetet utifrån omedvetna grundantaganden. Ofta omfamnar man det nya – åtminstone verbalt – men man vill också ha det kända och invanda. Ett konkret exempel:

Jätteroligt och bra att ni har ett löpande och öppet verksamhetsflöde på Instagram, men jag vill också ha ett traditionellt veckobrev!

Instagram har en fördel i att det är direkt samtidigt som det är tidseffektivt för lärare. Men om vi också ska göra som vi brukar görs ingen tidsvinst. I stället för mer blir det då mindre lärartid som kan läggas på att vara med elever. Här har vi valt väg och är tydliga med det.

Det står visserligen i Så Här Gör Vi och på bloggen där all info finns att barnen är ute på rast och idrott i alla väder, men nu föll det ju blötsnö och mitt barn blev ledsen över att bli blöt och kall.

Att ”genomföra olika aktiviteter i natur och utemiljö med god anpassning till olika förhålla
den” (saxat ur Läroplanen, idrott o hälsa) lär vi bäst genom att göra det i alla olika sorters väder. Att någon gång bli blöt och att utifrån denna erfarenhet kunna dra lärdomar är långt mindre farligt än att inte få chansen att lära sig ett gynnsamt förhållningssätt. Även här är vi tydliga med hur vi gör och tänker – och varför.

Vad bra att ni har teamlärarskap, det verkar ha väldigt många fördelar. Men jag tycker mitt barn ska ha en liten grupp med en fast lärare. Jag vill också välja bort kamrater till gruppen som jag inte tycker passar just mitt barn.

Om en lärare rycks från teamet så faller snabbt möjligheterna att dra nytta av att man
är ett team
runt eleverna och hela verksamheten blir så mycket mera sårbar. Det blir varken hackat eller malet då resurserna som ges inte räcker till båda varianter (om man inte vill höja skatten i stora steg).

Trygghet är ett kärnvärde, men i en ny miljö vågar vi påstå att den kan skapas på sätt som kanske inte annars låter sig göras. Det handlar om en helhet, där allt hänger ihop. Vi i professionen tar ansvar för gruppindelning över tid som fungerar för varje barn, där såväl likheter som olikheter kompletterar och berikar varandra. Vi anpassar organisation och undervisning utifrån skollag, läroplan och Skolverkets allmänna råd utifrån tanken om att professionellt möta enskilda behov i en skola för var och en mer än efter enskilda önskemål och tyckanden.

Det går inte att plocka russinen ur kakan.IMG_3384

Man kan inte ha både få fördelarna av teamlärarskap, flexibel undervisningsmiljö mm och samtidigt ha ”sin klass, sitt klassrum”. Alltså måste man välja väg. Vi har gjort medvetna val och är övertygade om att vi därigenom kan skapa hållbar trygghet, trivsel, kunskapstillväxt. Vi skapar oss den helhet som behövs:

  • fysiskt
  • psykosocialt
  • organisatoriskt

På nya Glömstaskolan provar vi en del nya grepp redan från start då det inte finns så mycket som sitter i väggarna, men drar också självklart nytta av sådant som tidigare visat sig fungera. Vi följer upp och utvärderar för att se vad som faktiskt fungerar och vad som inte gör det – långsiktigt. Vi ser att vi inom vår idé kommer att ha stora möjligheter anpassa undervisningen enligt skollagens intentioner och krav.

Vi har en fungerande digital infrastruktur. Det är en prioritering av ändliga resurser, komna från föräldrars och andras skattemedel. Vi kommer även att ha en del andra läromedel, men knappast lika mycket böcker som en skola som inte satsat på och saknar de digitala läro/hjälpmedlen. Varje läromedel måste nyttjas medvetet, utifrån professionella pedagogiska överväganden, det är ingen principiell skillnad här på penna, bok, iPad, dator.

IMG_2701Vi försöker vara tydliga vilken typ av organisation och lärmiljö vi erbjuder. Vår ”kaka” kan inte sägas vara dold utan ligger öppen o transparent för allmän beskådan. Har man läst på hemsidan, Så Här Gör vi, Glömstaresan, bloggarna mm så ser man hur vi tänker och vad vi försöker oss på att gestalta, mer än går på ett löst rykte eller en tidningsrubrik. Gillar man det man ser kan man gott välja oss. Gillar man det inte gör man klokt i att välja någon av övriga 30 skolor som erbjuds i Huddinge, istället för att sedan bli besviken över att man inte bara kunde plocka russin ur kakan utan fick ta hela kakan på köpet.

Lärare, fritidspedagoger, socialpedagoger, administratörer och all personal måste även de ta hela kakan och Gilla Läget. Här är vi tydliga i vår rekrytering, liksom även senare när man inser vad en del av våra vägval innebär för en själv i praktik och kanske funderar på att vända om in i trygga hörnet igen. Den ansvarskultur vi försöker bygga är ibland obekväm för oss som människor, men vi ser ingen annan väg framåt. Vi vet att obekvämt kan ofta vara bra, för strax utanför bekvämlighetszonen sker ofta den största utvecklingen.

Och om nu den mer traditionella skolan verkligen fungerade i att leverera kunskapsresultat, trygghet och gynnsamma förhållningssätt så skulle vi väl alla välja den, eller hur?

Att bygga skola på vetenskaplig grund betyder inte att göra som man alltid gjort, utan att systematiskt inhämta och utforska tillvaron. Det gör vi och tänker fortsätta göra. Tillsammans. För en helhet som fungerar för varje unge.

IMG_3459


Lärmiljö i tiden anno 2016

”Om man tänker som man alltid har tänkt,
kommer man att göra som man alltid har gjort
och då kommer det att bli som det alltid har varit.”

  • IMG_3812Tisdagen 25/10 arrangerade vi ett mycket givande möte på skolan för erfarenhets- och kunskapsutbyte. Peter Lippman, forskare från Umeå Universitet och Högskolan i Gävle, arkitekter och byggfolk samt ett större antal lärare och rektorer från hela Storstockholm bjöds in till en givande eftermiddag, pedagogisk pub och nätverksbygge.
  • Fredagen 28/10 hade vi åter Peter Lippman på plats, diskuterandes bland annat reträttplatser, förflyttningar och flow. Han hjälpte även till att göra en del praktiskt i några hemvister och kommer åter i mars.
  • På Sveriges största skolmässa Skolforum hade Magnus Blixt sju olika pass med tema lärmiljö.
  • Huddinge Visar hade Camilla Lewandowski, Ann Hultman-Jakobsson och Magnus Blixt en workshop om vår lärmiljö på Glömstaskolan. Den presenteras i princip nedan:

För oss började allt i princip med att rektor Peter Bragner kom med frågan ”Ska vi starta skola tillsammans?”. Om vi fick chansen att börja från början, vad skulle vi tänka på då? Vad skulle vi framförallt välja för utgångspunkter? Utifrån de erfarenheter vi gjort på andra skolor, i utbildning och i litteraturen.

HuddingeVisar2016.002Om du fick chansen att starta en skola, vilka skulle vara dina viktigaste utgångspunkter, bland allt det viktiga?

Siffrorna är lite om vad Glömstaskolan startade med förra hösten och hur det ser ut nu. 1 gemensam vision är det viktigaste.

 

HuddingeVisar2016.003För oss är wifi lika självklart som värme och vatten. Inget att yvas över, utan självklar infrastruktur. De som arbetar på Gatukontoret behöver knappast dela dator för sitt arbete och det gör inte vi heller. Däremot måste användandet av digitala verktyg alltid alltid starta i pedagogiken och ett medvetet val – aldrig vara för att det går eller bara-för-att.

HuddingeVisar2016.004

När det gäller den fysiska lärmiljön ska den planeras utifrån de två huvudfrågorna:

  • Varför?
  • Varför inte?

Ytorna behöver vara definierade och meningserbjudanden tydliga, både lärare och elever behöver översikt och det måste finnas trygga zoner samtidigt som vi kan och bör utmana en och annan norm: det är inte alls självklart att en egen bänk i längden skapar större trygghet än närvarande vuxna och möjligheter till olika. Ett högt bord kan vara just det, men också ett tak på en koja, eller en bra utsiktspunkt. Stolarna som visade sig vara lite för höga till borden fungerade väldigt bra som solitärer.

HuddingeVisar2016.005

Är man inte beredd att arbeta med den psykosociala miljön ska man nog låta bli att vara i skolan. Trygghet och trivsel är nödvändiga – men ej tillräckliga – förutsättningar för lärande och kunskap. Vi påstår dock bestämt att de kan skapas på andra sätt än man traditionellt ofta tänkt och gjort. Det handlar dock även nu om tydligt lärarledarskap. Vi odlar också en tydlig ansvarskultur, med såväl skyldigheter som rättigheter – där vi kastar offerkoftan till förmån för möjlighetsmanteln. Detta gäller såväl liten som stor kollega!

HuddingeVisar2016.006Organisationen behöver också stödja den lärmiljö som är fysisk och psykosocial. Det handlar om att var och en måste köpa målbilden, teamorganisationen, årskursupplägget och schemastrukturen med utökad timplan. Vi gör försök med en pedagogisk ledningsgrupp, socialpedagog i varje arbetslag och effektivare mötesformer. Ibland gör det ont när knoppar brister, men att backa tillbaks i kända hörnet när det blir jobbigt är ingen option.

Till syvende och sist handlar allt om att bygga en fungerande kultur. Organisatorisk, psykosocial, fysisk och digital. Kultur är något vi odlar och vi gör det gemensamt.

HuddingeVisar2016.007Vi är på en resa tillsammans. En resa där vi tänker oss att skapa en skola för varje unge. Det innebär att vi provar nya saker, och lär oss av såväl framgång som misstag. För att prova nytt måste vi också överge en del av det som tidigare gjorts ”för att man brukar göra så”. Här stöter vi stundtals på patrull hos såväl elever, föräldrar, omgivningen som hos oss själva. Det finns så många för-givet-taganden om hur man gör skola, samtidigt som vi ju vet att det man brukar göra faktiskt inte fungerar så där himla bra (Pisa, ungas välmående mfl indikatorer)

Många önskar se förändring.

Få önskar förändras.

Vi tänker dock:

Hålla i, hålla ut, hålla om.

Vi delar gjorda erfarenheter, utifrån #sharingiscaring. Välkommen fortsätta följa vår resa!

God skolmiljö enligt Anna Törnquist

Från Anna Törnquist, seminariet 25/10-16

 


Stöd i bågskytte och skola?

En god väns dotter hade önskat prova på bågskytte och fick det som julklapp. Jag och barnen fick förmånen att få följa med, vilket ledde till att jag köpte en egen båge för avkoppling och enkel och tydlig träning av fokus. Med bågen följde ett häfte där det även fanns en uppmaning som jag tänker fler föräldrar och lärare borde läsa, långt bortom bågskyttets ram:

IMG_3553”Om man vill att skytten ska lyckas är det ett gott råd att ligga lågt med prestationsdiskussionerna. Även om man vill väl kan den dolda önskan, lyckan eller stoltheten få en rejäl knäck om det plötsligt börjar gå dåligt. Vi har i flera olika studier sett att omgivningens krav kan ställa till det…

Grunden för att lyckas är att stödja ungdomarna på så sätt att man ser till att de har roligt i föreningen på träningar och tävlingar. Ditt största jobb som förälder är att uppmuntra och ge support…

Många gånger har det hänt att den som haft det litet jobbigt i början istället blivit den som fortsatt och lyckats bra i bågskyttesporten. Den som har haft lättare för sig i början har haft svårare att ta motstånd i ett senare skede. Man lär ju av både framgång och motgång. Tänk noga igenom hur du som förälder eller närstående kan ge bästa stöd för dina ungdomar!

/Svenska bågskytteförbundet, ”Välkommen till Bågskyttesporten”

I USA finns det t o m en organisation NASP för just bågskytte i skolan, som uppmuntrar tåga/ihärdighet/engagemang/grit och tydligen samtidigt sett goda akademiska resultat hos mången elev. För det handlar ju en hel del om att kunna ta och arbeta sig igenom en och annan motgång på vägen, vilket också medvetet kan tränas upp – precis som fokus.

Nu stundar höstlov, eller läslov som det IMG_2922tydligen ska kallas. Vi räknar förstås med att många elever fortsätter läsa även under lovet, för maximal utveckling vidare. Själv tänkte jag äntligen läsa klart Per Kornhalls läsvärda bok Förstelärare och Sara Bruuns rykande färska Klassrummet möter världen. Kanske blir det även en och annan pil satt i måltavlan…

Gör det gott!


Utvecklingssamtal via Skype?

Såhär borde fler skolor arbeta, så smidigt att jag direkt får all information och också kan vara med på utvecklingssamtal utan att behöva ägna en halv dag åt att resa.

/God man till nyanländ elev

För det är klart – sannolikheten att ett veckobrev i pappersform hade hittat från elevens väska i Huddinge till den Gode mannen i Uppsala får sägas vara tämligen liten. Nu hade god man koll på att simtest genomförts och simskola var planerad, tillsammans med. Allt står på skolans resp årskursens blogg. Vad vi gör i skolvardag kan man följa via Instagram.

Jag har sedan flera år erbjudit utvecklingssamtal via Skype/FaceTime/Hangout. Skolan jag var på då hade många föräldrar som var ute och reste mycket i världen och jag tänkte det skulle ge dem alla en möjlighet att ändå vara med, om de ville. Det är klart att ett samtal i 3D, där hela kroppsspråket kan utläsas och handslag utväxlas i allmänhet är ännu bättre. Men:

Det bästa får inte bli det godas fiende.

Och för egen del har jag tänkt att det inte alltid varit värt tiden och kraften att ta ledigt en halv dag från jobbet, åka tvärs genom stan för att höra min dotter berätta om det hon ändå berättar om hemma och i veckologg. Den professionella lärarens bekräftelse om att vi fortfarande ligger på spår är viktig, men inget som egentligen kräver ett synkront möte. Kanske skulle de istället kunna lägga mer tid på de möten som faktiskt spelar ännu större roll för individer med större behov? Vilket i sin tur också skulle kunna gynna mina barns utveckling ytterligare. Tiden och kraften är ju båda begränsade resurser.

Denna gång nappade hursomhelst några föräldrar på att ha utvecklingssamtal via någon digital plattform. Det fungerade fint! En gång provade vi att projicera föräldern på skärmen och ha presentation på iPad, en gång gjorde vi tvärtom. Båda fungerade, men nästa gång kommer jag ha presentationen på väggen och oss (elev och lärare) sittande framför den (tittandes på presentation i iPad och på vårdnadshavare på dator. Bra ljud är också viktigt.

Det kräver förstås en fungerande infrastruktur (det var bra att ha en mobil redo när dator bestämde sig för att strejka), men det bör väl skolan hursomhelst ha år 2016? 


Läsning med digital återkoppling och framtidsarkiv

IMG_3626

Läsning pågår – stör ej!

God läsförmåga är grunden för väldigt mycket annat. Vi tränar läsning och läsförståelse i undervisningen på olika sätt, men det krävs dessutom ett läsflyt. Detta får man genom att läsa tillräckligt ofta och tillräckligt mycket. Skoltiden är begränsad och räcker alls inte till om vi ska utveckla den läsförmåga som behövs. När vi är tillsammans tränar vi med stöd i forskning (ex Ewald, Westlund, Frank, Tjernberg mfl) mer av det som bäst tränas genom kommunikation och kollaboration än använder gemensam tid till tyst läsning på egen hand. Här försöker vi vara tydliga gentemot elever och vårdnadshavare: läsning hemma varje dag påbjuds om man vill utvecklas maximalt. Utan att vi från skolan ska behöva arrangera läsläxor med protokoll som ska fyllas i eller liknande. Däremot följer vi upp och uppmuntrar det i undervisningen på andra sätt, samt arbetar dessutom parallellt med synen på sig själv som lärande och läsande individ.

I flera årskurser har vi en pågående läslogg i appen Showbie. Motsvarande funktion finns även i GAFE mfl med olika plugin. Varje vecka en ny uppgift, med lite olika karaktär. Normalt ska en text läsas in och sparas ner i systemet. Olika texter från olika genrer, med olika uppgifter som hör därtill, för ökad förståelse och kunskapstillväxt.

Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter för barn och ungdomar med flyt genom att använda lässtrategier på ett i huvudsak fungerande sätt.

Genom att göra enkla, kronologiska sammanfattningar av olika texters innehåll och kommentera centrala delar med viss koppling till sammanhanget visar eleven grundläggande läsförståelse. Dessutom kan eleven, utifrån egna erfarenheter, tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk samt på ett enkelt sätt beskriva sin upp- levelse av läsningen. /Läroplanen Lgr11, kapitel 3, kunskapskrav i ämnet Svenska

När eleven, oberoende av tid och rum om än beroende av fungerande internet, sparat ner sin läsning inkl kringuppgifter kan jag som lärare sedan i lugn och ro lyssna på det inspelade och ge formativ och framåtsyftande återkoppling på det inlämnade. Eleven kan lyssna på och/eller läsa lärarens återkoppling i lugn och ro och flera gånger om det skulle behövas. Allt sparas dessutom för framtiden vilket innebär att jag som lärare, ensam och med kollegor, kan gå tillbaks och lyssna på elevens läsning ”en gång till”, vilket inte låter sig göras i ett klassrum.

Att lyssna på läsning i ett klassrum fullt med elever gör sällan att man kan fokusera så bra som man borde på elevens läsning.

Alternativt inte fokusera så bra som man samtidigt borde på ordning och arbetsro.

Elever (och vårdnadshavare) märker och minns inte alltid utveckling som sker över tid. Även här är systemet en guldgruva. Att inför utvecklingssamtalsperioden ha samma läsuppgift som för ett halvår sedan och sedan veckan efter ha en uppgift där eleven ska lyssna på sina egna två läsningar och kommentera vad som hänt ger ofta ett väldigt gott underlag samt välförtjänt självförtroende på stadig grund. Även på själva utvecklingssamtalet kan stundtals en inspelning av elevens läsning vara nog så användbar för att visa skeptiska föräldrar att eleven faktiskt kan, alternativt inte ännu visat att den kan.

När vi lär oss läsa förändras vår hjärna i grunden. Det blir inte bara lättare att förstå abstrakta bilder, vi får också bättre korttidsminne för olika ljud. /prof Martin Ingvar, ”Läsförmågan förändrar vår hjärna för alltid”, DN


God kultur vs Listor med regler

HallbartIhop2Nyligen en intressant upptäckt i skolans restaurang. En sexåring gjorde som sexåringar stundtals gör när de ännu inte tränat tillräckligt på att bära sin tallrik: Eleven tappade tallriken som gick i bitar (det är godare äta på riktiga tallrikar istället för plast, värt detta intermittenta besvär att sopa upp).

IMG_3627En relativt ny elev nära tonåren gjorde då som den eleven var van vid på förra skolan: applåder! Inte uppskattande applåder, utan lite sådär lagom kymiga och retfulla.

Det intressanta nu var att hens kamrater, som på förra skolan säkerligen skulle ha applåderat med, men som nu varit här hos oss i ett par veckor, tydligt satt med armarna i kors och med kropsspråk visade att detta näppeligen var ett sätt att visa:

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Eleven slutade mycket snart applådera när den upptäckte att kulturen här är en annan. Dessutom var en lärare och en fritidspedagog snabbt på plats med ett tydligt men vänligt ”så gör vi inte, när vi vill varandra väl och gör varandra bra. Hur skulle du själv tänkas vilja ha det om du var sexåringen som lär sig hantera tallrik?”.

Det är så konstigt på den här skolan, det finns bara en regel – ändå får man inte göra nå’t!

– som en elev uppbragt sa en av de första veckorna det väl sjunkit in att det här med att det saknades långa listor med regler verkligen inte innebar att det var fritt fram – tvärtom! Vår enda regel har hittlils räckt som vägvisare i en dialog om det som händer, kan tänkas hända, har hänt. Helt klart tar det i början lite längre tid att ta denna dialog, men i förlängningen så sparar det tid när det satt sig och det egna ansvaret är på plats. Tillsammans med tydligt ledarskap från närvarande vuxna som har mandat och ansvar fatta de beslut som krävs.

Hur ska ansvar kunna tränas om man inte får chans att träna det?

Kultur är ju inget som uppstår eller sitter i skolväggarna. Kultur är något vi bygger. Tillsammans. Precis som med andra byggen är det bra om det görs medvetet och med stadiga material, vänliga för såväl den som bygger som för den som sedan ska verka i byggnaden och även dess omgivning.

Grupptryck är högst mänskligt. I matsalen var det intressant att se hur det även kan fungera positivt, när kulturen är positiv. Nedan ett sevärt klipp om hur svårt det kan vara att motstå grupptryck:


Ansvarskultur och möjlighetsmissar

Att starta en ny skola innebär många utmaningar och möjligheter. För att ta vara på möjligheterna och ta oss igenom utmaningarna jobbar vi med att skapa en ansvarskultur på Glömstaskolan. Men vad innebär det egentligen? Och vad behövs för att en ansvarskultur ska kunna få fäste?

– På Glömstaskolan jobbar vi med ansvarskultur. Här kommer aldrig íngen´, ´någon´, ´vem´ eller ´man´att få jobb. Vi tar gemensamma beslut utifrån organisationens bästa – du har mandat att ta beslut!
– Men så bra, det har jag verkligen saknat.

Exakt de orden i den kombinationen har vi kanske aldrig sagt, men det är inte långt i från verkligheten när vi ser tillbaka på alla de anställningsintervjuer vi haft sedan våren 2015. Vi har med tryck och emfas framhållit att vi önskar skapa en organisation som är mindre toppstyrd än vad vi är vana traditionellt och att det innebär att vi måste leva och andas en ansvarskultur tillsammans. Något som ideligen mötts av applåder.

Men finns det då ingen baksida med en ansvarskultur?

Som med allt så finns det så klart situationer där ansvarskultur upplevs som främjande och uppfriskande och situationer då det känns tungt och omöjligt. För att leva i en ansvarskultur innebär också att jag måste stå till svars för mina beslut. Jag måste ta ansvar för mina handlingar – eller de handlingar jag faktiskt valde att inte göra. Och det är få saker som kan upplevas så betungande som att ta ansvar för sina misstag.

– Ann, hur tänkte du nu? Varför prioriterade du att skriva ut foton istället för att på ett närvarande sätt möta upp eleverna när de kom in från utevistelsen?
– Jag tänkte att vi behöver få bilderna utskrivna om eleverna ska arbeta med dem under kommande undervisningspass.
– Men nu blev det rörigt för eleverna då de inte visste vad de skulle göra när de kom in och det inte fanns någon närvarande vuxen som fångade upp dem. Då kunde vi ändå inte arbeta med bilderna, eftersom att halva lektionen gick åt till konflikthantering. Något vi kunde förebyggt om du var mer närvarande. Blev det bra?
– Nej.
– Vad har vi lärt oss av det då?

En mycket positiv sak som kommer med vårt arbete för att skapa en ansvarskultur, är att vi öppnar upp för samtal som dessa. Att mötas av en kollega som frågar hur jag tänker i en viss situation ska vara helt naturligt och accepterat. Vi gör det för att vi vill varandra väl och gör varandra bra. Inte för att sätta dit en kollega. Vi utvecklas tillsammans. Vi skapar en kultur där det är okej att göra misstag och vi tänker på samma sätt med vår egen utveckling som vi tänker kring elevernas utveckling; misstag är missar som ger oss möjligheter att få syn på hur vi borde gjort istället och på så sätt bidrar det till vårt lärande och vår utveckling. Misstag är helt enkelt möjlighetsmissar.

Skavsår är utveckling

Nu är det så klart inte alltid så att ansvarskultur landar klockrent i en överenskommelse om vad som är rätt och vad som är fel. Det finns också situationer där jag kan tycka att jag gjort helt rätt prioritering, medan någon annan upplever att jag gjorde helt fel prioritering. Och kanske har vi båda rätt utifrån våra egna perspektiv. För att det ska fungera gäller det att skapa en kultur där olikheter och oliktänkande är accepterat. Där vi kan få bli lite irriterade på varandra för att vi inte ser på saken på samma sätt, men där vi hittar vägar att samarbeta ändå, på väg mot vårt gemensamma mål. Det handlar om det där höga taket som så många pratar om, men som ofta är så svårt att hitta. En kultur där det är okej att det skaver lite ibland, för att vi vet att när det skaver utvecklas vi. Finns det inga skavsår så står vi stilla.

Att starta upp en ny skola är en prövning. Det är också lika roligt som det är svårt. Lika utvecklande som det kan vara frustrerande. Det är ett tätt samarbete där alla i organisationen gnuggas mot varandra och friktion uppstår, och det är den utmanande friktionen utanför bekvämlighetszonen som utvecklar oss som mest. Att jobba med att skapa en ansvarskultur innebär att vi arbetar med att både stå för våra egna möjlighetsmissar och att acceptera andras – även när vi inte håller med varandra om vad som är en miss eller inte. Vi vet att obekvämt kan också vara bra, för utanför bekvämlighetszonen sker den största utvecklingen.

Inlägget publicerades ursprungligen på Lärarförbundets Förstelärarblogg.


Odaltande återkoppling snäll i längden

Man kan säga mycket om formatet för Idol, odaltandemen den återkoppling som ges är ofta i högsta grad rak, direkt och ofta nog framåtsyftande. Vi är glada att vi i skolan slipper ett format där man ofta gör sig billiga poänger på den återkoppling som ges, här kan vi fokusera på att göra den framåtriktad och konstruktiv för den som är mottagare av den, utan att behöva tänka på publiksiffror.feedback

Odaltande återkoppling är snäll på riktigt –
i längden. För nog tycker vi ganska synd om alla de som ställer upp i Idol fast de faktiskt inte kan sjunga, men därforhallningssatt välmenande föräldrar och ”vänner” har lurat i att de faktiskt har kvaliteter som de uppenbart saknar. De har helt säkert andra kvaliteter, men att dalta med dem när det gäller musik var inte särskilt snällt när de sedan får löpa gatlopp på bästa sändningstid

Denna vecka har vi på mellanstadiet haft elevledda utvecklingssamtal. Eleverna kommer från tolv olika skolor och är nya för oss, så de har handlat ganska mycket om förhållningssätt kontra skolans statliga kunskapskrav.
De har gett mycket god energi och vi har verkligen försökt vara tydliga i vilka förhållningssätt som är gynnsamma och inte. Många elever har fått en nystart och vi har även pratat om ”fjärilar” utifrån Austins butterfly:

Flera av Idol-deltagarna har uppenbara problem att ta emot återkoppling och levererar ursäkter istället för att ta till sig konkreta råd från de som faktiskt har bevisad kompetens att uttala sig om olika kvaliteter. Det är tråkigt, framförallt för dem och deras framtid.

Jag har redan ett i allmänhet bra jobb med snart rimlig lön. Jag får ungefär lika mycket betalt oavsett hur mycket du lär dig eller inte, men du kommer att få det olika i framtiden beroende på hur du väljer att engagera dig idag. Dessutom är det kul på riktigt att faktiskt kunna saker.

I undervisning har vi återkommande visat Michael Jordans ”Maybe it’s my fault” som ett underlag för en diskussion om att vi är mer intresserade av att se engagemang och konkret ansträngning istället för ursäkter (Nota Bene att världens genom tidernas bäste basketspelare ursprungligen inte blev uttagen till basketlaget, men då bestämde sig för att träna mer och bättre istället för att ge upp):


Grunden för detta blogginlägg publicerades ursprungligen på Magister Magnus blogg.


Kulturskapande? Vi får det att funka 6

Här kommer så ett utdrag till ur Magister Magnus bidrag i antologin ”Vi får det att funka!” (Ekerlids förlag 2016). Anledningen till att vi publicerar det här är förstås att det har bäring på det vi tänker och försöker gestalta:


HallbartIhop2Varför kulturskapande – hur gör vi det #hållbartihop?

Vi på Glömstaskolan pratar ofta med våra elever om hur vi vill ha det tillsammans, utifrån att vi alla vill ha det hållbart ihop. Detta gäller generellt och är lika applicerbart på IKT som på annat. Innan man introducerar ny teknik, nya moment och kollaborativt skrivande är det klokt att ha en öppen, saklig och allsidig dialog utifrån frågorna:

  • beaty”Hur vill vi ha det tillsammans?
  • Hur gör vi det bra, hur gör vi varandra bra?
  • Vilka risker finns och hur kan vi försöka minimera dem respektive lyfta om de ändå händer?”

När arbetet sedan är igång är det lämpligt att återkommande lyfta frågan, påminna om hur vi ville ha det och vad som nu kan krävas för att få det så.

Utbildning handlar om att skydda i verkligheten inte ifrån den!

/Anne Marie Körling

När vi är i mål vid något ska vi inte heller slarva över utvärderingen; ”vad lärde vi oss egentligen av detta, både konkret och på ett högre plan? Vad tar vi med oss i nästa arbete och vad lämnar vi bakom oss?”

Detta fungerar både på system-, grupp- som på individnivå. Att förmå och inspirera elever att själva välja sådant som bottnar i gynnsamma förhållningssätt slår vilka tekniska filter och spärrar som helst. Jag är personligen helt övertygad om att dessa i förlängningen snarare stjälper än hjälper, de visar brist på förtroende och uppmanar närmast till försöka att hitta vägar runt dem. Samtidigt ska vi inte sväva på målet; närvarande vuxna bestämmer, vilket är såväl ett mandat som ett ansvar som är oss givet i kraft av att vi är vuxna i allmänhet och lärare i synnerhet.

”Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära” /Läroplanen Lgr 11, kap 1

 


Kritiskt tänkande? Vi får det att funka 5

Här kommer så ett utdrag till ur Magister Magnus bidrag i antologin ”Vi får det att funka!” (Ekerlids förlag 2016). Anledningen till att vi publicerar det här är förstås att det har bäring på det vi tänker och försöker gestalta:


HallbartIhop2Varför kritiskt tänkande?

Att källkritik och kritiskt tänkande blir viktigare desto mer uppkopplad världen blir känns självklart. Flera studier har också visat hur viktigt det är att tidigt träna denna förmåga, då elever annars lätt vaggas in i en auktoritetstro där någon innehar ”det rätta svaret” istället för att på allvar lita till sin egen förmåga att ifrågasätta på saklig grund. Inlärd hjälplöshet är i förlängningen livsfarlig, ett kritiskt tänkande och förståelse för andras och ens egna val och dess konsekvenser är i förlängningen det enda hållbara förhållningssättet.

23 sep. 2016 06-22-23”Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig…

Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.” /Lgr11, kap 1